- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
222

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 190.) - Ett fiskläge i Skåne, skildradt af en student i bref till en kamrat under sommarferierna. Jakob

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Välkommen som dotter i mina armar, detta har jag
länge önskat och hoppats!»

Och delande sin omfamning åt oss båda tillade hon
med djup rörelse:

»Mitt fullaste bifall och min bästa välsignelse
skänker jag er!»

Denna afton talades föga i vår lilla krets; men jag
tror ej, att någon af oss kände ledsnadens gnagande
tand. Sven och jag sutto tillsammans och njöto af det
närvarandes stilla lycka, betraktande den herrliga
naturen omkring oss, och tant gjorde likaså, hållande
en bok i handen.

Följande dag for Sven in till Stockholm i ett vigtigt
ärende, det var nemligen att skaffa ringar såsom
det yttre tecknet af vårt förbund, ty vi ämnade ej
dölja vår lycka för verlden. Då han återkom, satt
jag i samma lilla rum som dagen förut, försjunken i
glada betraktelser vid jemförelsen af hvad mitt lif
för sex månader sedan varit och hvad det nu var. Jag
hade nyss bedt en bön till all god gåfvas gifvare för
honom, som egde mitt hjerta och min tro, och var nu
lugn och färdig att binda och blifva bunden med den
gyllene bojan.

Då hördes välkända steg, det var Sven. Jag gick honom
till mötes, han helsade mig kärleksfullt, drog mig
ned på soffan bredvid sig och sade allvarligt:

»Här, Signe min, medför jag trohetssymbolerna;
men innan vi utbyta dem, så säg mig ännu en gång,
att det blir dig sällt att bära din boja!»

»Ja, Sven, deri ligger min högsta jordiska lycka!»

»I den Högstes namn då, måtte detta steg lända dig
till lycka och glädje,» sade Sven med rörd stämma,
i det han fäste ringen på min hand.

Under sällhetstårar sköt jag trohetstecknet på hans
hand, hvarvid Sven sade, slutande mig i sina armar:

»Så tillhöra vi hvarandra i lifvet och döden!»

Det första samtalsämne, som Sven sedan bragte å bane,
var om vårt bröllop, som han nödvändigt ville ha
bestämdt till hösten för att slippa ensam återvända
till Upsala.

Jag gjorde i förstone några invändningar, men det
halp ej, och innan kort hade min nye, och som jag
fruktar despotiske herrskare aftvungit mig bifall
till hans begäran.

*



I September firades vårt bröllop i Solna
kyrka. Hortense Qvist var en af mina tärnor. Till min
stora glädje tillät brukspatronen sina båda döttrar
att komma och de njöto af sin utflygt af hjertans
grund. Andra dagen foro Sven och jag till Upsala,
der vi nu äro bosatta i ett litet nätt hus med stor
trädgård, det hela mera liknande land än stad.

Tant Hjelm tröttnade snart vid sin ensamhet, så att
hon omkring ett år efter vårt giftermål lät öfvertala
sig att flytta hit.

Vintrarna tillbringar hon hos oss och sommartiden
vistas hon hos Gurli och hennes man, hvilka bo en
knapp mil från Upsala. Sålunda fortfar hon att vara
en välsignelse för vår familjekrets; måtte vi länge
få behålla henne hos oss!

Och min egen lycka är i ständig tillväxt. Det
säges ofta att åren försvaga kärleken; men jag har
tvärtom fått en motsatt erfarenhet; ty jag känner
mig dagligen innerligare förenad med min man. Det
minsta, jag kan säga till hans beröm, är, att han
är den bäste och ädlaste ibland männer, också förgår
ingen dag, utan att jag tackar Gud för all den lycka,
Han tilldelat mig.


Ett fiskläge i Skåne,

skildradt af en student i bref till en kamrat under sommarferierna.

Broder Måns! Se’n du rest bort och flera,
Trifdes jag i Lund på intet vis.
Folkets lif jag ville nu studera,
Blommans blad och fjärilens kurtis.
Hafvets helsokraft jag ville prisa:
Hän jag for till Skånes östra kust.
Vill du lyssna på en strandmans visa?
Vågen lockar mig att sjunga just.

Först på tåget med den stora hopen
Reste jag och fick uti kupén
Än mot korgarna och än mot stopen
Pröfva vigheten af mina ben,
Derpå famnar mig en ljuflig emma,
Som till rapphöns-arten räknas plär:
Dam, begrafvet nyss i böcker hemma,
Gick igen som landsvägs-spöke här.

Se’n han aflagt sina gyllne kläder,
Aftonhimmelen – men icke jag,
Satt jag gladligen bland Kåbaks fäder.
»Kåbak?» – frågas – »hvad är det för slag?»
Vandringsman! eho du månde vara,
Än så fjerran skild från denna hamn,
Du som älskar sillen, du kan svara:
»Kåbak är ett oförgätligt namn!»

Kåbaks läge i sitt yttre röjer
Ingen äflan efter verldens prål:
Öfver hafvet det sig föga höjer,
För Neptuni plumpa skämt ett mål.
Blott med möda kan det motstå trycket
Af hans treudd, när på all sin fisk
Han om hösten sig en tår för mycket
Fått från molnens stora krögardisk.

Kåbaks gator vill jag stort ej klandra,
Fast i gruset djupt på dem man går.
»Vi ju alla här i gruset vandra» :
Detta talesätt jag nu förstår.
Kåbaks torg, för öfrigt skildt från flärdcn,
Dock ett silfverskimmer stundom bär.
Detta silfver väcker ej hos verlden
Afund alls, ty det blott fiskfjäll är.

Hamnen sluter sig till torget nära,
Den förvarar Kåbaks bästa skatt.
Der står fiskaren i all sin ära,
Bred och säker liksom Väderhatt.
Der af master sig en småskog reser:
Hela hushåll tyckas rätt och slätt
Bo på båtar, såsom bland kineser
Seden är, om jag mins Palmblad rätt.

Här jag lefver nu, min käre broder,
Helt idylliskt, kan du väl förstå,
Super hafsluft in i stora floder,
Med en sill till tilltugg då och då,
Sofver sött på den, af tid ej bunden
Och af rum ej heller: fri jag är,
Kastar mig i sjön som skepparhunden
Och står upp »som liljan ren och skär».

Skall jag dig med en beskrifning hugna
Öfver kusten? Den är gul och blå.
Längst i fjerran ses det mångbesjungna
Blekings stränder, i behag som få.
Som en siare kan långt framför sig
Nu man se, ty hafvets fält är fritt
Här och der en liten farkost rör sig,
Med sitt segel, glänsande i hvitt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free