- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
223

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fiskläge i Skåne, skildradt af en student i bref till en kamrat under sommarferierna. Jakob

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kåbaks nejder nu vi genomlete,
Se’n till sjön vi återgå med fog:
Min pegas behöfver litet bete
I det gröna, han fått vatten nog.
Herrlig ängen står och frodig hagen,
Väl beskyddad af en gärdesgård,
Liksom bonden af den svenska lagen:
Allt på välstånd tyder hän och vård.

Högt »Stenshufvud» lyfter upp sin hjessa,
Skada blott att det tonsur sig fått:
Trän väl berget äfven har, men dessa
På dess sluttningar sig fästat blott.
Alla kustbor med beundran skåda
Upp till detta som en ung student
Till parnassen: att man ock från båda
Glada vyer får i stort, är kändt.

Med förlof vi nu »åt skogen draga»:
Aspen susar der emot oss blid.
Skäl det är att i dess dunkel taga
Sig en vandring, medan än är tid.
Inom kort man tänker ned den hugga,
För att svafvelstickor deraf få:
Skönt är ljuset väl, men trädens skugga
Jag om sommarn föredrar ändå.

Här fås fjärilar, båd’ små och stora,
Och på nålar sitta de som du
I tentamen snart. Här fins en Flora,
Rik men svårskött som trots någon fru.
Här min hjerna sig en slipsten funnit
I ett forntids-monument af sten;
Dess figurer jag dock än ej hunnit
Tyda ut, hur det kan lyckas se’n.

Menskor lära de väl föreställa,
Fast med lykta, man dem söka skall,
Lik Diogenes. (Han kan visst gälla
Än som förebild i många fall. [1]
Tänk om Oden här sin landning gjorde?
O, hvad klassisk mark med Birkas slägt!
Jag en jordklimp taga med mig borde
Till min hemort: der gör den effekt.

Minnesmärken finnas här i massa:
Bautastenar ser man grupp vid grupp,
Klubbor väldiga och flintor hvassa,
Med de voro förr än krut fanns upp.
»Äldre kyrkan är än syndafloden»,
Och i koret sedan fordom än
Helge Olof står och hotar Oden
Med en silfveryxa: rör ej den! [2]

Af en kåpa finnes här ett slitet
Gammalt skynke, men att laga det
Socknen nu just ej har lust: för litet
Lin den eger: det går åt till nät.
Och med näten ha vi hafvet åter
Med dess fiskare och med dess tång,
Med dess eolsharpa: denna låter
Mera högstämd än min Kåbaks-sång.

När som Eolus släppt ut ur säcken
Sina vindar, östan då helt piggt
Hän till Kåbak ofta far på fläcken,
Ty det ligger inom hans distrikt.
Han på »sferernas musik» förstår sig,
Och den söker han att återge:
Kåbaks flotta små balletter får sig
Vid hans kända toner ett tu tre.

Skall jag dig en storm på hafvet måla
Här i stort, att Marcus Larsson må
Strykas ned? Nej, han må gerna stråla,
Jag mig nöjer med konturer små.
Han orkaner valt, jag östanvindar,
Barkskepp han, jag segelbåtar blott;
Och för sällskaps skull kring dem jag lindar
Strax en krans med fiskar: – sillen gått.

Ålen gripes som en tjuf om natten
I sin kula som den hale bör.
(Mången fiskar i polisens vatten
Mindre väl än man i Kåbaks gör.)
Flundran, sjöns aristokrat, blott egnar
Högern öga, venstern sky hon vill. [3]
Liksom skepparen å talets vägnar
Hon å kroppens skär på bredden till.

Ej på torsk man nu sin tid förspille;
Sommarferier som jag han har.
Han på smak har brist och jag på snille
Nu i hettan, som förstör en hvar.
Laxen glades åt sin framtids ära,
Skapt att uppåt gå på lifvets elf.
Löjan, tobisen och »sådant dera»
Till hans reskost vill jag afstå sjelf.

Orm ej hafsfrun närt vid eget sköte,
Intet sjötroll grumlar Kåbaks vik.
Ljustra det, om det i vägen flöte,
Skulle fiskarn nog, Sankt Göran lik.
Han med jättevågor vet att strida,
Stark och oförskräckt och lefnadsfrisk,
Om det gäller, vet han allt att lida,
För att målet nå – det heter fisk.

När i hamn han lemna får sitt roder,
Länge nog åt vågen anbefalld,
Är han våt, som om i molnens floder
Nyss han vadat med en gråtmild skald.
Stundom offrar han åt sjön sin sista
Egendom, sin kära segelbåt.
Stundom åter ... – Nej, nu ord mig brista.
Om jag skämtat något fritt, förlåt!

Fiskarn sjelf uti det längsta skämtar,
Visst han smittat mig i detta fall,
Men när nöden i min närhet flämtar,
Skämtets ande från mig vika skall.
Lifvets allvar här oss möter. – Vörda
Sorg och nöd, men vörda ock, min vän,
Kärleken, som lyfter sorgens börda
Bort från likars bröst! – Här lefver den.

Här man bistår städs hvarann som bröder.
Menskovän, se här din mönsterstat!
Under tröjan hjerta fins som blöder,
Nästans nöd det aldrig än förgat. –
Dock ej Kåbaks vana nejd allenast
Den betryckte egnar tröstens gärd:
Sympatier visas honom genast
Fjerran från, och han är dessa värd.


[1] Ett sådant monument finnes
verkligen vid ett fiskläge i Skåne, det
s. k. Kiviksmonumentet. Figurerna på detsamma äro
dock numera till stor del utplånade, och vill man
närmare beskåda minnesmärket, nedsänkt i jorden
som det är och öfvertäckt af et halmtak, måste man
bokstafligen använda ljus och lykta.
[2] Sankt Olofs kyrka ligger ett par mil från kusten,
så att här är en licentia poetica använd.
[3] Flundrans ensidiga blick är så olik din, bror Måns!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free