Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Ett folk som förgåtts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamle höfdingen använde dem lika till skogsbygdens
tjenst; och i den nämd, som styrde nejdens
angelägenheter, sutto röde och hvite män vid
hvarandras sida.
Då steg en dag upp en ung man, den gamle höfdingens
son, och han sade: »Det är dock icke rätt så,
som det nu sker. De röde männen böra kunna få lära
sig vetande, utan att de först måste lära sig vårt
språk. De hafva rätt att veta och förstå, huru deras
saker dömmas, utan att de derföre må behöfva lära sig
ett för dem främmande tungomål.» Och alla ropade, att
detta var rätt taladt, och lösen för alla skogsbygdens
unga män blef nu den, att de röde männen måtte kunna
få sitt eget språk brukadt alltid, då dermed vore
för dem något gagn.
Och hängifvet arbetade de hvite på, att deras röde
bröder måtte få sin rätt.
Den gamle höfdingen var nu vorden mycket åldrig och
hans hjessa lutade som axet mot skörden. Men till
honom gingo af siouernas män och hvite män, som ifrade
för sioux-språket, och de sade: »Fader, är icke dina
röda barns tunga lika god, som dina hvita barns? De
röde äro de talrikare och dock kan deras röst icke
höras vid rådsförsamlingens eld, ty deras tunga är
som en främlings, och landet har dock från början
varit deras. Fader, gif rätt åt dina röda barn.»
Och den gamle sade: »Lång har min lefnad varit;
längre än måttet för menniskans lif vanligen är. Den
dag, då jag satte mig ned ibland eder, gjorde jag
det heliga löfte att jag icke, såsom de fleste,
hvilka bosätta sig i de röde männens land, skulle med
våld och öfvermod underlägga dem, utan att jag ville
försöka att vinna dem till bröder; att jag ville dela
med dem alla de goda gåfvor af Gud, dem vi sjelfva
hade undfått. Dessa mina röde bröder fordra nu, att
deras språk skall inom skogsbygden ljuda lika högt
som vårt. Väl, det är billigt så! Det skall höras
lika i rådsförsamlingen som vårt, och i edra byar
skall det vara det mäktigare.»
Men i det stora landet, på andra sidan af urskogen,
der männen af de många bössorna bodde, der hade man
länge varit uppmärksam på bygden bortom skogen. De
många bössornas män visste, att der funnos röde män,
vande vid att arbeta. Dessa skulle varit goda att ega;
man hade icke nog af svarta män för sitt arbete. Men
man visste ock att med de röde männen bodde hvite,
och att de lefde tillsamman i enighet och såsom ett
folk; så kunde intet vinnas emot de röde, som värnades
af de hvites högre kunskaper.
Nu hade dock oenighetens gnista fallit! Det var nu
lätt att blåsa upp den till låga, och så skilja de
båda folken åt. Åter gingo hvite män bland de röde,
men desse hvite voro af de många bössornas folk, de
voro främlingar från det stora landet bakom skogen,
och de talade så:
»Rätt hafven I; dessa blekansigten, som hafva bosatt
sig i edert land, de äro edra förtryckare. Vi skola
understödja eder rättvisa sak, och edert skall landet
vara och endast edert tal må der höras.»
Och de röde männen och de af deras hvite bröder, som
antagit deras språk och deras seder, sade sig emellan:
»De många bössornas män från det stora landet bortom
urskogen, de vilja oss väl, dem vilja vi höra. Se, de
äro våra verkliga vänner, de ställa sig på vår sida,
och de gynna icke de öfver hafvet komne främlingarna,
de gynna de röde männen, som äro landets barn och de
vilja att vårt språk må få sin rätt.
Ännu hade höfdingens hvita hufvud icke hunnit läggas
till hvila, när åter de röde männens klagan nådde
honom: »Fader, se, dina hvita barn lyda icke, hvad du
befallt. Vid rådsförsamlingens eld tala dina hvite
män det tungomål, som du hithemtat öfver det stora
vattnet, från dina fäders land.»
»Tala då icke mina röda barn der äfven sitt språk?»
»Ja, men vi känna och förstå hvad dina unga män säga,
de vilja icke förstå våra ord.»
»De torde väl icke kunna förstå dem, och just derföre
må helst det tal brukas, som af alla kan fattas.»
»Skulle icke dina unga män, som säga sig vara så
vise, lätt lära sig att förstå, hvad ju det minsta
och okunnigaste af dina röda barn förstå? Men de
vilja blott icke göra rättvisa åt sina röda bröder!
Har du bivistat deras
samqväm? De sjunga visor, de hålla tal. Hör du dem
sjunga en visa eller hålla ett tal på dina röda
barns språk?»
»Nå, vid edra samqväm, huru talen I då?»
»Med den röde mannens klara tunga,» sade stolt männen.
»Hvarföre då icke med den hvite mannens?»
»Huru? skulle vi väl icke tala vid hvarandra på det
sätt, som vi bäst förstå?»
»Välan, så tala ju ock de hvite, för att blifva
förstådda af dem de tilltala. Gud har ju gifvit
menniskorna talets gåfva, för att de må förstå
hvarandra, icke för att stå och prata för vinden
och vädret.»
Då ropade männen med stort gny: »Se, ock du är som
alla de andra blekansigtena. Våra förtryckare viljen
I vara, icke våra bröder.»
Den gamle höfdingen svarade: »De hvite äro mina barn,
så väl som I, och icke kan jag för eder göra mer än
jag redan gjort, utan att göra dem orätt. Är icke för
dem deras fäders språk lika dyrbart, som edra fäders
är för eder? Hafva icke de samma rätt till sitt språk,
som I till edert? Hafva icke deras fäders visdom,
med deras fäders ord, gått in i deras själ? Stå icke
andra hvite mäns öron öppna för deras tal, ega de
icke en röst vid folkslagens stora råd, så länge de
tala sina fäders språk? Skola de förkasta det, för att
antaga edert och bortkasta all den visdom, som deras
fäder genom århundraden samlat och hvars blomma lefver
i det språk som är uttrycket för deras tankar? Som
bröder hafva de varit emot eder, mera än som bröder,
och hade de icke sjelfve lärt eder att stiga upp ur
det mörker, hvari vi funno eder, hade de icke erbjudit
edert språk en plats vid sidan af sitt eget, ni skulle
ej begripit att begära det! Och nu viljen I, barn i
vett och vetande, som I ären, förhäfva eder öfver
dem och vilja att de skola bortkasta sina fäders mål
och sina fäders visdom och sitt ord i folkslagens
stora råd, för att göra sig en ny tunga, som först
måste lära sig för att ens kunna tala, och hvars
ljud fattas endast af några vildmarkens barn. Men
minnens hvad I sett förr, att de få, som af sina
fäder ärft vetandets ljus, väga mera än de många,
som vandra i mörker. Med sorg sluter jag mina ögon,
jag ser att detta lilla samhälle är dömdt att förgås,
ty der oenighet sås, der skördas förderf.»
Bort gingo de röde männen, men harm grodde i deras
sinnen och de sade: »Icke ens han, som vi kallat vår
gode fader, vill göra oss rätt. Blekansigtena säga sig
vilja vara våra bröder. Om ej bröder förstå hvarandra,
hvad blir då af deras broderskap? Tvenne tungor i
en mun duga icke. Må de visa, att det är verklighet
med deras broderskap. Må de kasta bort det främmande
landets ord, och bruka vårt lands egna. Må de kasta
bort sin tunga, att ej stridsyxan afhugger den! Hvad
hafva vi att tacka dem för? Hafva ej de röde männen
ögon, hafva de ej öron, hafva de ej förstånd? Skulle
de icke hafva kunnat bättre framgå till vishet,
enligt egna seder, än nu, när de tagit allt efter
främlingarna?»
Då steg en gammal hvit man upp och sade: »Någon gång
händer dock att tvenne bröder växa upp i olika länder
och icke ens förstå hvarandra, när de åter träffas,
och dock förenas de i broderlig välvilja. Olägligt är
för dem visserligen, att de ej förstå hvarandras tal,
dock jemka de sig efter hvarandra, och hvardera lär
sig begripa något af brodrens tal, och så arbeta
dock båda bröderna i endrägt på det gemensamma
hemmets bästa.»
Men till svar å den gamles ord ropade alla endast, att
de hvite blott ville de rödes förtryck och förderf.
Och den gamle höfdingen, som först bosatt sig i
skogsbygden, som erbjudit de röde männen broderskap
och vetande, han gick till hvila och man sade:
»Det skall vara en glömd graf! Han, som hvilar der,
förtjenar icke att minnas. Han var en förtryckare
emot de röde männen. Han förföljde deras tungomål
och ville icke göra dem rättvisa.»
En ung man blef nu nejdens höfding, och nu gladdes
man i det stora landet bortom skogen, ty denne sökte
sitt stöd hos de många bössornas män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
