- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
227

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Ett folk som förgåtts - Klockringningen. Ballad. C. P-t.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nu ljöd i hvarje folkförsamling endast siouernas
språk, om än talaren kunde blott dåligt bruka det,
och om än af åhörarne ingen förstod det. Hvarje på de
hvites språk författad inskrift nedrefs. Den lilla
frun, som kommit långt bort öfver hafven från den
stora staden för att sälja bjefs, sådant som de hvites
qvinnor bruka, hon måste öfver sin boddörr låta måla
anmälan om sina varor med ord, som ingen af hennes
kunder förstod. Hade de döde uppstigit, så skulle de
icke kunnat läsa, hvad som skrefs på deras grafvar,
och för att få bo i de hvites aflägsnaste städer,
dit aldrig någon röd man kom för att dröja, måste en
hvar bevisa att han kunde tala siouxspråket. För att
få lof att åt de hvite sy rockar, byxor och skor, som
de röde männen föraktade, måste man dock först lära
sig desses språk. Många ifrare ibland blekansigtena
begynte tatuera sig, hvilket bland rödskinnen numera
endast af några gamla män bibehölls, och de grepo
till tomahawken och sjöngo stridssånger och svängde
inbillade skalper och klädde sig i skinn af skogens
djur. De kallade sig siouer, talade siouxspråket och
kallade det sitt modersmål, ehuru deras mödrar aldrig
ens förstått det, än mindre kunnat lära det åt sina
barn eller sjunga det vid deras vaggor.

Snart kommo de många bössornas män från det stora
landet för att befästa skogsbygdens vigtigaste
punkter, sägande att det skedde för att skydda de
röde männen emot de öfver vattnet komne främlingarnas
förtryck. Och höfdingen befallde folket i skogsbygden
att biträda med fästens byggande åt landets nya
vänner och beskyddare. Men den nye höfdingens tid
blef ej lång, och han dog. På häris graf restes en
vård, hvars inskrift prisade honom som skogsnejdens
välgörare, ty han hade främjat modersmålets bästa.

Men de öfver vattnet komne hvite männen funno ingen
trefnad mera i skogsbygden, och många skingrades och
drogo bort derifrån, och ibland de röde männen bodde
numera utskickade från de många bössornas land. Men
när slutligen de fleste af de öfver hafvet komne
hvite lemnat landet, då kommo de många bössorna i
skaror, och de sade: »Hvad är det I striden här, I
skogsbygdens män? Är icke allt det land, som ligger
emellan de två stora vattnen, vårt, fastän vi unnat
eder att der bo och bygga? Icke tåla vi längre detta
förhäfvande i en vrå af vårt land. Vi äro de många,
I de få. Vårt land är mäktigt, edert rotvälska språk
vilja vi icke mera höra. I skolen antaga vårt språk
och våra seder.»

De röde männen voro stolta och modiga, de satte sig
till motvärn, men de egde icke anförare, som förstodo
de hvites krigskonst, och de mäktiga grannarna egde
bössor flere än skogsbygdens män egde småstenar,
och de innehade de fästen, som den prisade höfdingen
upplåtit åt dem. Snart kufvades de röde männen,
och de fördes till det stora landet, och spriddes
der omkring för att tvingas till arbete i bredd med
landets svarta trålar.

Se – det stora landets barn från andra sidan om
urskogen, de många bössornas män, de hafva satt sig
ned i det förödda landet och bo i dess hyddor.

Lyss, hör: talar åkern, tala trädgårdarnas blomster
den fördrifne hvites språk? Nej, åkern tiger,
trädgårdarnas blomster buga för inkräktaren. Lyss,
hör: vinden far i urskogens kronor; talar vinden
med de röde männens tunga? Nej, vinden far fram och
sjunger sin egen sång, och urskogens kronor böja sig
för inkräktaren.

Hör ingen de röde männens klagan, der de träla,
spridda i det stora landet? Finnes ingen, som
straffar ett folks mördare?

Hvarföre klagar gäckfågeln der borta på grenen? Lurar
ormen på dess bo och vill döda dess ungar? Ack, dess
toner förstås af ingen, dess toner förklinga ohörda
i rymden; ty ingen kan tolka deras sorgeljud! Det
röda folkets klagan förklingar så ohörd i främmande
land, ty dess tal är ett obekant mål i folkens stora
råd. Ingen förstår dess sorgeljud, ingen vet att ett
folk gått under. Det har fallit som furan faller i
skogen, osedt och ohördt.

Ega siouerna inga bröder, äro de icke gren af en stor
stam? Komma icke den stora stammens öfriga grenar sina
bröder till hjelp? Ack, i skogarnas djup irra de röde
männen, vanmäktige, om än de samlas till tusental,
emot de många bössornas makt. Men den ensamma gamla,
hon, den ingen brydde sig om att bortföra, hon,
som ännu i sin mun eger den tunga, hennes hvita
vänner gåfvo henne, hon har klagat för vinden, hon
har ropat sin sorg öfver vattnet, hon har sjungit den
för urskogen, hon har sändt den med molnen. Främling,
du har hört hennes saga. Må den ega makt att genom
dig gå ut till folken. Må den vara dem som det ljus,
hvilket i natten varnar vandraren att icke stiga
på det bottenlösa kärrets bedrägliga yta. Må den
förtälja dem, huru skogsbygdens folk utöddes, huru
hvite män föllo, huru röde män förlorade frihet och
hem, emedan de försmådde att vara bröder.


Klockringningen.

Ballad.

Allt högre steg solen bak björkar och fur
Och blickade ut öfver dalen;
En stråle flög in öfver slottsparkens mur
Och såg in i riddaresalen;
Från daggstänkta ängar steg vårlig doft
Mot jungfruburssvalen på högan loft,
Och morgonklockorna ringde.

Der satt en stolts jungfru så fager och fin,
I solskenet gullhåret blänkte,
Hon sömmade silke, hon sömmade lin
Men ständigt på kärasten tänkte:
»O kommen, små tärnor, och hören nu på
Den dröm, som tre nätter å rad jag månd’ få,
Då midnattsklockorna ringde.

Jag drömde, min älskling från kriget vändt om,
Så segerstolt, oskadd och räddad,
Och att jag till mötes på borggården kom,
Och att så vår brudsäng blef bäddad;
Hans kind var så brun, hans mun så röd,
Ur hans ögon lyste all kärlekens glöd,
Och bröllopsklockorna ringde.»

Så jungfrun rodnande qvad och såg ned
Och sökte en gulltråd i korgen;
Men då hon såg upp, se, ett liktåg skred
På vägen, som ledde mot borgen;
Det gick öfver vindbro och borggård och mer,
I jungfruburn först sattes båren ner,
Och sorgligt klockorna ringde.

En aningsfull skräck hennes hjerta betog,
Hon eljest var alltid så modig;
Det stjernsådda täcket från båren hon drog:
Der låg hennes brudgum blodig!
Hans kind var så hvit, hans blick var släckt,
I bröstet satt än en klinga bräckt;
Begrafningsklockorna ringde.

»O, mina små tärnor, åt er jag nu ger
Allt mitt – blott min ring tar jag med mig.
Och käre min fader om ett blott jag ber,
Till klostret i dalen nu led mig!
En bön skall jag bedja och sjunga en sång
Till Gud för min älsklings själ hvar gång
Jag hör kyrkklockorna ringa.»

C. P-t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free