- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
229

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatan och ekorrarna - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLI. Johan Henrik Kellgren. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varma offret, skyndar dermed till sitt eget
näste och sönderstyckar bytet.
Inom några ögonblick äro alla spår af
det blodiga offret försvunna i
det glupska djurets bottenlösa svalg.



Ett fosterländskt Bildergalleri.

XLI.

Johan Henrik Kellgren.

Den skalds lefnad, vi här gå att skildra, är sagan om
en menniskoande, som, först riktad utåt, finner i
den sinliga njutningen, som är dagens lösen, sin
tillfredsställelse, tills slutligen hans timliga
hölje förkolnar, då anden först i humorn ler öfver
de mensklighetens dårskaper, åt hvilka han förut
skattat, men snart mer och mer fyller sitt eget
innehåll, förandligar sig, tills han, redan i tiden
förklarad, svingar upp ur den nötta jordiska drägten,
efter det hans vandring genom lifvet lemnat efter
sig breda spår hos det folk, i hvars sköte han verkat.

illustration placeholder

Johan Henrik Kellgren.

Johan Henrik Kellgren, »Behagens skald», föddes i
Vestergötland på Floby prestgård den 1 Dec. 1751. Hans
fader var kyrkoherden derstädes, Jonas Kiellgren,
som, sjelf son af en bonde, tagit sitt namn efter
kaptensbostället Kellstorp i Kellby församling,
hvilket han brukade. Han egde rika kunskaper samt
älskade vitterhet, måleri, bildhuggeri och musik,
sjelf till en del utöfvande dessa
konster. Modren, Christina Elisabeth
Aminoff, var ett stilla, fromt och gudfruktigt
fruntimmer, som gjorde sitt hem till en fridsäll
omkrets af husliga dygder. Här skulle hans af naturen
rika anlag utveckla sig i den riktning de togo. Tidigt
lärde han att läsa och satt vid sin fars fötter
och insöp dennes tankar, goda kunskapsfrön, under
det han sällan deltog i sin ålders annars vanliga
lekar. Vid tio år kom han till läroverket i Skara,
der han snart blef lärarnes gunstling, men afundad af
kamrater, hvilka han, som redan med förkärlek läste
Dalins »Argus» och Holbergs komedier, ofta sårade med
qvicka och bitande infall. Med ifver egnade han sig
åt studierna, i synnerhet af vitterheten, så att hans
helsa slutligen led deraf och han insjuknade 1767 i
en feber, som var nära att sluta hans lif och lade
grunden till den bröstsvaghet, hvilken förde honom
till en för tidig död. Tillfrisknad, afreste han till
universitetet i Åbo, der fadren studerat och der en
äldre broder (Jonas,
sedermera prost i Skatelöf) väntade honom. Äfven här
ansträngde han starkt sina krafter, härtill manad ock
deraf, att fadren dog 1771 och lemnade sin familj
i torftiga omständigheter, och promoverades redan
året derpå »med beröm» till filosofie magister. För
att lifnära sig gaf han i Åbo enskild undervisning
och blef 1774 docens i vitterheten. Fastän han
helt säkert redan länge sysselsatt sig med dennas
utöfning, uppträdde han likväl först vid denna tid
eller 1773 offentligen med skaldestycken, hvilka
offentliggjordes i Åbo tidningar och emottogos med
det bifall, att han invaldes till ledamot af det
vittra gillet »Aurora», en gren af det samfund som i
Upsala kallades »Apollinis Sacra», men i Stockholm
»Utile Dulci», hvilket sällskap egentligen stiftats
af Ekleff under namnet »Tankebyggarorden» med fru
Nordenflycht som själ och sedan upplöstes, då dess
fleste medlemmar ingingo i Svenska Akademien.

Kellgren hängaf sig med lif och själ åt sällskapets
föresätta verksamhet, och bland de i synnerhet
erotiska och satiriska qväden, som då sågo dagen,
må främst nämnas satirdikten »Mina Löjen»,
hvilken uttalar alltigenom den då moderna franska
upplysningens käcka tvifvel. Här, säger Malmström,
gisslar skalden sin nästa, utan allt afseende på rang
och yttre företräden, med en skoningslös frimodighet
och med en rättmätig befogenhet, som icke är mindre
bitter, derför att den sprakar af löjets muntra
gnistor. Löjet, menar han i sin paradoxa upprymdhet,
löjet är det som gör menniskan, det är det som skiljer
henne från djuret, som skiljer den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free