- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
230

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLI. Johan Henrik Kellgren. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bildade menniskan från vilden; och derför
öfverlemnar sig skalden nu med full frihet åt sitt
löje:

Kom då du Löjens qvicka tropp!
Följ mig i alla lifvets skiften
Och lär mig ta ett glädtigt hopp
På brädden af den mörka griften!

Först svänges gisslet hjertligen och lusteligen om
öronen på de stora i landet. Sedan kommer turen till
presterna, hvilka

– – – våra själar söfva
Med hopp om evig himlaro,
Och jorden till sig sjelfva röfva,
Och sjelfva njuta, då vi tro.

Det är elakt, men skalden skonar ingen, ej ens sina
yrkesbröder.

De poetastrers magra kön,
Som lärt, till sina synders lön
Och våra synders lön, att rimma.

Slutligen vänder han sitt löje till det täcka
könet. »Säkerligen har satiren aldrig under en så
behagfull, halft smickrande och ironiskt inställsam
form ingnidit ett finare salt i de skönas moraliska
hudlösheter.»

Kellgren, som för sin utkomst måste söka anställning
som informator i något förnämt hus, erhöll år 1777
sådan befattning hos generallöjtnant Mejerfelt i
Stockholm, der han, hvars namn redan var bekant
för en efter frivola epigrammer och lekande
lustqväden begärlig société, blef särdeles gynnsamt
upptagen. Detta hus var ett af de förnämaste och
smakfullaste i hela det »glada» Stockholm, och
värdinnan sjelf var en af de trenne statsfruar hos
drottningen, som Kellgren sedan besjöng i det afundade
lofqvädet »Gratiernas döpelse». Dessa voro,
förutom grefvinnan Mejerfelt, grefvinnan Höpken,
efter hvilken Sergel bildat ett Venusanlete,
och grefvinnan Löwenhjelm, den minst sköna, men
mest älskvärda af de tre. Sqvallret har berättat,
och det har ingått i litteraturhistorien, med till
och med närgångna kommentarier af Wieselgren och
Atterbom, att den unge skalden och informatorn blef
sin grefvinnas älskare, men hur vet han det? spörjer
Malmström Wieselgren. »Jo, enligt en helt pålitlig
underrättelse, som mormor haft af en sin kära fränka,
hvilken ur andra hand inhemtat den af ett förnämt
fruntimmer, hvars kusin på den tiden var hoffröken.»

Genom denna krets, som stod Gustaf III så nära, blef
Kellgren snart personligen bekant äfven för konungen,
hvars lysande egenskaper inverkade på och tjusade
honom liksom alla andra. Hans lärospån som hofskald
blef en för Drottningholms teater författad »Prolog",
som uppfördes 1778, då hoppet att se konungahuset
förökt gjordes allmänheten bekant. Fastän obetydlig,
förebådade den dock genom språkets ovanligt mjuka
anslutning till den af Kraus komponerade musiken,
hvad han längre fram skulle uträtta för den lyriska
scenen. Konungen var nu å sin sida förtjust i skalden.

Då Kellgren i förening med sin vän, sedermera
assessorn i Kommerskollegium, Carl Lenngren, började
kort derefter, den 29 Okt. 1778, utgifvandet af
tidningen »Stockholms-Posten», var det ganska
naturligt, att den skulle sluta sig till den då
ännu populäre konungen och för hans fötter utströ
berömmets rosor. Tidningens program uttalas också
öppet vara, att, sedan landet genom den visaste
konung åter kommit till ära, ordning och välmåga,
»på allt möjligt sätt föröka medlen till det allmänna
nöjet öfver fäderneslandets lyckliga belägenhet». Men
i en monarkisk regering, der folket är entledigadt
från allt bekymmer om egen välfärd, der en arbetar
och millioner njuta, är ingenting farligare än att
lemna hopen åt den sysslolöshet, som en oafbruten
sällhet nödvändigt medförer. Folket, som fordom
sysselsatt sig med politiska tvister, måste således,
för att icke skada sig sjelf, sysselsättas. Derför
vill den nya tidningen muntra och upplysa. Med all
sin bedrägliga teori om folkets ställning att blott
vara drönare i bikupan, är detta program märkligt
deri, att det öppet proklamerar nöjet, som också var
den tidens gud, på samma gång det vill upplysa. Den
förra delen af programmet uppfyllde Kellgren genom
sina epigrammer, sina sinliga poemer, sina
satiriska pisksnärtar till höger och venster, den
senare delen gaf han verklighet genom en oförvägen,
stundom öfvermodig kritik.

Kellgren förrådde i sina poemer nu ej sällan
den öfvermättes skepticism, en under epikureisk
likgiltighet fördold nihilism, som anser lifvet och
alla dess andliga syften och förhoppningar för en
dröm, en »villa» blott, ett intet. Hans poem »Våra
Villor» bär vittne derom. Hvad danar hjelten, säger
han häri, hvad forskaren?

– – – – De söka ära.
Och hvilken är då ärans lön?
Ett löf, hvars grönska snart försvinner;
En marmor, som vid konstens bud
Ditt tycke, ej din känsla vinner;
Af ryktets mun ett flyktigt ljud;
Ett rökverk, som på grafven brinner;
Ett diktadt lif hos minnets gud.

Gustaf III, som drog till sig allt hvad snillrikt
han kunde träffa i sitt rike, utnämde i slutet af år
1780 Kellgren till kongl. bibliotekarie, tillsändande
honom fullmakten jemte en första pensionsanvisning
på öfverskottet af någon hospitalsfond i ett omslag,
på hvilket han med egen hand nedanom den vanliga
utanskriften tecknat dessa rader ur »Mina Löjen»:

Säg, hvilken dig med blindhet slog,
Då du till lycka ock till heder
Den Helikonska vägen tog,
Som gent till hospitalet leder?

Kellgren kunde nu fullständigt egna sig åt
skriftställarskapet. Anslaget från konungen och
inkomsten på den allt mera spridda »Stockholms-Posten»
gåfvo honom en anständig utkomst. Väl behöflig
förströelse från sin tidningsfejd mot Leopold och
Thorild, hvilken vi här förbigå, emedan den förut
omständligt skildrats, fann han i sin bolagsman och
vän Lenngrens hus. Denne hade 1780 gift sig med den
redan som lärd och vitter bekanta Anna Maria Malmstedt
från Upsala, och kring henne samlades diktens och
konstens vänner. Kellgren älskade med lidelse musik,
framförallt den enkla, hjertliga sången. Sjelf
komponerade han någon gång sådan, och hördes stundom
af nära boende personer i ensliga timmar småsjunga den
vid sin violin. Fru Lenngren hade en särdeles behaglig
röst, och det var en högtidsstund för skalden, då hon
sålunda gaf tonens form åt de visor, till hvilka han
sjelf eller Kraus, då ännu andre kapellmästare, eller
organisten Åhlström satt musik. Han sjöng till och med
sjelf ibland, enligt Leopolds berättelse, väl och med
utmärkt behag. Det kan väl anses för säkert, att här
utvecklade sig hos Kellgren lusten och förmågan att
äfven försöka sig på ett större lyriskt område, än
blott visans. Den svenska teatern låg konung Gustaf
varmt om hjertat. Det gryende lif, som den visat
i början af frihetstiden, hade domnat bort, emedan
Lovisa Ulrika mera älskade det franska skådespelet
än det svenska, hvarför en fransk trupp utträngt
det svenska skådespelaresällskapet från teatern
i Bollhuset. Det senare sällskapet hade till sin
ledare Stenberg, som måste spela än på vinden i ett
ruckel vid Kimstugatan, än i kongl. lifgardets läger
på Ladugårdsgärdet, der en teater fanns inrättad,
än i Bergstrahlska huset vid Riddarhustorget, än vid
Jerntorget i Bankogränden. »Högst uppe på en vind,»
säger en memoirtecknare, »der dagen med möda kunde
tränga sig fram, der konsten nekat trappor, utan
dit man måste klifva på en brant och svag stege,
– dit hade svenska teatern tagit sin bedröfliga
tillflykt. Der besöktes den af de gemene (lägre),
som der råkade sina likar, eller för litet penningar
fingo tillfälle att se seder afmålade, som liknade
deras. Man slogs der som på en gästgifvargård, ovett
hördes som ibland månglerskor, grofhet som ifrån
de sämsta krogar och liderlighetens tillhåll. Den
betjentes af lika sådana personer. Aktörer
voro tillkomne ömsom ifrån gäldstugan, ömsom
ifrån soldathopen, några perukmakaredrängar och
bränvinsadvokater. En adelsman Leyonmark spelade en
ibland de sämsta roller; men det var icke något nytt
den tiden att se svenska adelsmän spela smutsiga och
sämre roller. Aktriser voro hemtade utur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free