- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
231

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLI. Johan Henrik Kellgren. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tvättarestugan och ifrån Barkarby, kläderna lånta
utur klädstånd, musiken flyttad ifrån krogbaler. Man
besökte den svenska teatern för att skratta åt det
allra sämsta man sig kunde inbilla. Man lät efter
behag börja med den sista akten af en tragedi och
sluta med den första; man hängde den olycklige naken
i en vippgalge; Jeppe på Berget låg på en dynghög på
teatern; man utviste den aktör man icke tyckte spela
roligt nog; då de skulle gråta i tragedien, tvang
man dem att skratta och vid det löjligaste i komedien
betalte man dem för att gråta. Åskådarne deltogo lika
så mycket i pjeserna som sjelfva aktörerna.»

Och detta, under det franska skådespelaretruppen i
Bollhuset njöt hela den fina verldens gunst.

Här röjde Gustaf upp. Han afskedade genast vid sitt
tillträde till regeringen det franska sällskapet och
arbetade med en skicklighet och energi, som ej kunna
nog högt uppskattas, för den fosterländska diktningen
på scenen och för den svenska dramatiska konsten. Och
endast femton år efter det han tagit regeringstyglarna
kunde man på stora operan gifva hans eget skådespel
»Gustaf Vasa», med musik af Naumann och satt i vers af
Kellgren, som emellertid året förut utnämts till hans
handsekreterare. Alla författare och memoirskribenter
från den tiden äro enstämmiga i att skildra den
hänförelse, det jubel, hvarmed denna hjelte-opera
emottogs såsom något utomordentligt, aldrig förr
upplefvadt. »Denna lyriska dram», säger Geijer i
Gustavianska Papperen, »blef glanspunkten af Gustaf
III:s teater. Den hade en framgång, hvarom samtida
tala med förtjusning. Den var till plan och utkast
författad af konungen, utförd i de skönaste verser af
Kellgren (ännu har språket ej skönare att uppvisa),
komponerad af en bland Europas yppersta tonsättare,
uppförd af sångare och skådespelare, sådana som
Karsten, Stenborg, de Broen, fru Müller, prydd med de
praktfullaste dekorationer af den genialiske Désprez,
som åtföljt konungen från Italien; den gafs i det nya
tempel, som Gustaf åt de svenska sånggudinnorna nyss
hade helgat, och ämnet var redan i sig sjelft egnadt
att röra alla svenska hjertan. Gustaf Vasa uppfördes
första gången den 19 Jan. 1786 och gafs tjugotre
gånger denna vinter för fulla hus.» När hördes väl
ock från svensk scen sådana verser som dessa:

"Ädla skuggor, vördade fäder,
Sveriges hjeltar och riddersmän!
Om ännu dess sällhet er gläder,
Gifven friheten lif igen.
Skola edra helgade grafvar
Trampas af tyranner och slafvar?
Nej, må träldomens blotta namn
Edra vreda vålnader väcka,
Och er arm sig hämnande sträcka
Ur den eviga nattens famn!"

Sådant genljöd den tiden öfver hela Sverige,
och nästan hvarje man med bildning kunde dessa
verser utantill. På »Gustaf Vasa» följde 1788
den Kellgrenska bearbetningen till »lyrisk dram»
af Gustaf III:s heroiska dram »Gustaf Adolf och
Ebba Brahe», hvilken gifvits i sitt ursprungliga
skick på Drottningholm redan 1783 med prinsessan
Sofia Albertina i Ebba Brahes roll. Musiken till
denna opera är af Vogler. Kellgren har der lyckligt
träffat i vissa scener den äkta nordiska folktonen,
såsom t. ex. Marias täcka aria i första scenen af
andra akten:

Hvad tiden sakta skrider,
Hvad sysslan långsamt lider
I saknad af en vän!
Tre timmar ha försvunnit,
Ändå har jag ej hunnit
Få kransen färdig än.

Det blygs mig och förtryter,
Jag skyndar mig och knyter,
Och knyter om igen;
Men strax jag fäller handen,
Ty ögat är på stranden
Och tankarna på Sven.

I sin tillegnan till konungen af denna bearbetning af
hans dram säger Kellgren: »Till E. M:t. återställes
i tacksam
underdånighet detta lån. Allt mitt bemödande har
varit att kunna lemna det tillbaka oskadadt af en
ny, icke nödig prydnad.» En tredje, och den äldsta,
opera af Kellgren är »Æneas i Carthago», hvars
utkast är af konungen. Stycket mäter sig ej på långt
när med de båda andra, men eger en skön musik af
Kraus. Kellgrens enda originala drama är »Drottning
Christina» (om hvilken dock Dahlgren uppgifver i sitt
förträffliga verk om svenska teatern, att planen är
uppgjord af konungen); detsamma är väl i det hela
en mattare skapelse, men kunde likväl med framgång
spelas ännu 1838.

Gustaf III var dock betänkt på att äfven genom andra
medel än teatern skaffa den svenska litteraturen och
de svenska litteratörerna anseende, samt stiftade
till detta ändamål år 1786 Svenska Akademien, hvars
förste sekreterare blef Kellgren, som, enligt Gustafs
egna ord vid invigningen, »med all skaldekonstens
styrka upplifvat Gustaf Vasas patriotiska själ, visat
honom så till sägandes uppstiga ur grafven och låtit
svenska folket ännu än gång hylla med den lifligaste
glädje den hjelten, som för mer än 200 år sedan frälst
våra förfäder från verldsligt och andeligt tvång.»

Tiden var genomdränkt af mysticism och
andebesvärjelser. Utomlands firade en Lavater,
Mesmer, pater Gassner, Saint-Germain, Cagliostro,
Rosenkreuz, Knigge m. fl. triumfer öfver sina
samtidas lättrogenhet. Genom profeterna Plommenfelt,
Björnram, Ulfenklou och Boheman kom denna tids feber
in i vårt land, der den förmälte sig i viss mån med
frimureriet och äfven begagnade Svedenborgs lära som
skynke att der bakom dölja sina upptåg, ty Svedenborg
var också andeskådare och förfäktade i sina skrifter
andarnas uppenbarelse för de verkligt troende. En del
svedenborgare och mystici hade med en Silfverhjelm
och Nordensköld i spetsen bildat ett samfund,
som kallade sig det »Exegetiska och Filantropiska
Sällskapet», hvars fantasmagoriska ringar närmast
omslingade sjelfva monarken och hans äldre broder
och hvars verksamhet främjades af de högre och
mäktigare inom landet. Emot denna vidskepelse, som
beskyddades af sjelfva konungen, vågade Kellgren,
i förening med Rosenstein, att uppträda, fastän
de voro båda af konungen beroende. Årgången 1787
af Stockholms-Posten öppnades med en kungörelse
om bildandet af sällskapet Pro Sensu Communi (för
smidt förnuft), i hvilken förklaras, att »samfundet
erkänner ej mer än en domare: förnuftet; söker ej
mer än en ära: sanningens». Och i en af dess till
utveckling och tankeutbyte framlagda teser heter det,
betecknande: »Ordens-ceremonier voro fordom ett medel
att dölja kunskaper, som derunder förborgades, nu att
gifva misstanke om kunskaper som ej egas. Nämn oss
en stor ordensvurm, som ej varit en liten menniska.»
Slutligen offentliggjordes det allbekanta straffqvädet
»Man eger ej snille, för det man är galen», hvilket
benämnes som ett till sällskapet insändt skaldestycke
(1787) och hvari Svedenborg sjelf skäres, ehuru med
orätt, öfver en kam med dem, som begagnat hans namn
för sina bedrägerier eller tokerier:

Blef då förvillelsen allena skaldens lott?
Är dårskap blott en frukt i vitterhetens rike?
Nej, vishet, vishet sjelf är stängd af krets och mått;
Stig öfver, eller vik – och du är fänans like.

Du, som af äplets fall för stjernan lagar fann,
Som mätt kalkylens djup och klufvit ljusets stråle.
Också red du en gång till Bedlam, store man!
Från Apokalypsis uppå en musblack fåle.

Och du, som menniskan det stora budord skänkt,
Att blott i tviflets spår till sanningarna vandra:
Du glömmer det – och strax bland hvirflar, oförtänkt,
Du famlar yr och blind, som Mesmer och vi andra.

Men fast man någon gång i solen fläckar såg,
Blir månen likafullt med sina fläckar måne.
Fast Newton sjelf en dag i andefeber låg,
Blir Svedenborg ändå helt rätt och slätt en fåne.

– – – – – – – – – – – – – – –

Men lemnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är,
När lagen ropar hämd och religionen blöder;
När samfundslugnet störs och villan upprätt bär
Mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free