- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
233

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLI. Johan Henrik Kellgren. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då, skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk
Och slå den djerfves bröst, att ärret evigt blifver! –
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk:
Gå, lyd med värdighet den kallelse det gifver!

Med förvåningsfull hänryckning emottogs af samtiden
detta stycke, hvars slut är ett dithyrambiskt utbrott
af poetisk vrede. Också bidrog det mäktigt till
smittans stäfjande.

Kellgrens redan från ungdomen klena helsa hade under
tiden allt mera försvagats. För att åter hemta krafter
började han att om somrarna besöka sin broder, prosten
Jonas Kellgren i Skatelöf, en fager trakt, hvars
stränder sköljas af de genom Helgeån förenade sjöarna
Åsnen och Salen. I detta fridfulla hem, hvarest man
ännu på en holme, Törningsö, i Åsnen ser en grotta,
tätt beskuggad af hundraåriga ekar och omgifven af
en låg grässoffa, der skalden fordom drömmande satt
och lyssnade till tonerna från sin svägerskas harpa –
här fingo skaldens tankar en mera inåtvänd riktning,
hvilken ytterligare främjades genom den bekantskap
Kellgren, som af Danmarks vitterhet förut blott känt
Holberg, nu gjorde med äfven Evald och Baggesen,
af hvilkas dikter han med mästarhand till svenska
öfverflyttade några, hvarjemte han äfven fick en
annan och klarare blick för en Klopstock, Goethe och
andra af de tyska skalderna, till hvilken förändring
man tror att äfven fejden med Thorild bidragit. Sina
reseintryck har skalden förvarat åt efterverlden i en
mängd strödda aforismer, som han kallar »Filosofen på
Landsvägen» och i hvilka man finner de mest träffande
anmärkningar öfver nya sidor hos hvardagliga föremål
samt enkla sanningar framställda i en öfverraskande
drägt. Här förekommer bland annat följande för all
tid bestående sanna satser: »Nattqvarter,
Tingsbygggning, Domstol. Fordom svarade konungen
endast under Guds dom. Senare tider hafva stiftat
en underrätt, icke mindre fruktad och mer snar att
döma: det är allmänhetens domstol i ett upplyst
land. – Men der upplysning ej finnes, der finnes
ock ingen allmänhet: der finnes blott en pöbel,
som åker i vagn, och en annan, som går till fots;
en som sofver på ejderdun och en som sofver på halm.»
Till denna period höra hans qväden »Ljusets Fiender»,
det från franskan efterbildade »Dumboms Lefverne» och
»Nya Skapelsen eller Inbildningens
verld», till hvilket senare han sjelf satte musik.

Den hektiska tvinsoten gräfde sig, som matken i
fruktens kärnhus, mer och mer in i hans inre och tärde
och förtärde lifskraften. Han kunde snart icke mera
stiga öfver tröskeln till sina rum i den skicklige
läkaren Gahns hus vid Jakobs kyrka. De förtrogna
vänner, hvilkas umgänge han företrädesvis älskat,
sågo likväl aldrig hans själskrafter försvagade. Ännu
på sin sotsäng kunde han egna sig åt arbete och
diktning. Men hans konungs mord, Kraus’ frånfälle,
Lidners och Bellmans
död, Thorilds hätska angrepp, ordensmystikens
uppblomstring under Carl och Reuterholm, Svenska
Akademiens tillslutande – voro händelser, som fyllde
själen med sorg och smärta och påskyndade den snara
döden. Under de sista veckorna insläpptes endast några
få vänner till den döende skalden, främst Rosenstein,
Lenngren, Stenhammar, Järta. Han ville ej höra
talas om lidande, utan önskade helst återkalla det
flyktade skämtet. Musiken var ända till slutet honom
kär. Till Gahns kom stundom ett yngre fruntimmer,
hvars vackra sång trängde upp till honom och lindrade
hans lidande. Han lät kalla henne till sig och sade,
att han redan kände henne som en melodisk ande men
ville bedja henne att nu i synlig gestalt föresjunga
honom något. Hon sjöng hans egen aria »Ädla skuggor,
vördade fäder», hvarpå skalden reste sig upp från
hvilsoffan, tryckte hennes händer och sade: »Lycklig
den författare, hvars ord blifva så sjungna!»

Måndagen den 20 April 1795 af somnade han, »som en
hjelte», skref den i dödsstunden närvarande Järta. Han
var ock nu öfvertygad om odödligheten, ty han yttrade
några dagar förut: »Verldens upphofsman kan ej hafva
skapat masken, menniskan, blott att qväljas och dö.»
Platsen för sin graf på S:t Jakobs kyrkogård och
nära intill kyrkomuren hade han längesedan sjelf
utvalt och i flere år sett från sina fönster. Den
betecknas genom en sten med hans namn insatt i sjelfva
muren. Hans begrafning försiggick i all tysthet,
endast bivistad af vänner och utan klockringning.
»Denna musik har aldrig roat mig sjelf; jag vill ej
dermed plåga andra,» hade han sjelf yttrat under
sina sista dagar. Vid åsynen af kistan störtade den
åldrige skalden Gyllenborg




illustration placeholder

Gustaf Wasas minnessten vid Lindholms slottsruin.
(Teckning af C. S. Hallbeck. – Tillhör art. "Lindholmen".)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free