Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 / 236 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Abyssinien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Är han en hedning eller en muhamedan, så vill
man göra honom till kristen. Men till hvad för en
kristen? Kanske till katolik, till engelsk högkyrklig,
metodist, baptist, kongregationalist etc. etc.? Alla
kyrkor och sekter skicka mycket ofta missionärer
till samma land; der vilja de sedan omvända
invånarne, under det de på det bittraste anfalla
och beskylla hvarandra för irrläror. Detta kan icke
ingifva »barbarerna» någon aktning. Också äro dylika
missionärer ofta, dels medvetet, dels omedvetet, blott
verktyg för politiken eller förelöpare för varubalar,
eller vägbrytare för kattunet, yxan, fällknifven,
spiken och skjutgeväret; om de behandlas illa,
blifva de en välkommen anledning för de europeiska
sjömakterna att blanda sig i de icke kristliga
staternas angelägenheter. Så hafva fransmännen gjort
i Cochinchina, der man systematiskt roffat åt sig land
under missionens hvita fana; samma klander drabbar
äfven engelsmännen, som dock lägga mera inflytande på
varuafsättning än på blott politiska intressen. Men
de begagna sina missionärer helt systematiskt såsom
agenter och biträden och förundra sig efteråt att de
förstockade barbarerna tredskas mot att antaga den
sanna läran och manchesterkattunet!

I Abyssinien hafva båda två, engelsmän som fransmän,
från början drifvit en förderflig hushållning, hvilken
måste göra ett så mycket vedervärdigare intryck,
som såväl de förre som de senare sköto utbredningen
af den »sanna» kristendomen i förgrunden. Genom de
olika missionärernas ränker bragtes split, tvedrägt
och fullkomlig laglöshet in i landet; religionen
blef ingenting annat än en hop absurda lärosatser,
barnsliga bruk och fester, men okunnigheten frodades
lika väl som förr och en hel mängd af lättjefulla och
dumma munkar eller prester gjorde ingenting för att
afhjelpa den. Slutet af visan blef, att sedan hela
landet blifvit splittradt, demoraliseradt och härjadt
af inbördes krig, så räddades det hela genom Englands
beryktade expedition mot Abyssinien 1866, helt enkelt
sista akten af en oförsynt krämarpolitik, som bragt
förderf öfver ett dittills fritt och lyckligt folk.


En abyssinisk musketör.

Vanligen betecknar man med namnet Abyssinien den
ostafrikanska region som sträcker sig från 7 till
20 grader nordlig bredd mellan Röda hafvet och
Nilen. Ordet lär komma af det arabiska Habaschah,
som betyder sammanhopning af många folkstammar och
fullkomligt passar in på dessa trakter. Det finnes
anledning att tro, att Abyssinien blifvit flere gånger
eröfradt och kanhända civiliseradt af ostasiatiska
folk; men abyssiniernas hudfärg bevisar att eröfrarne
blandat sig med de underkufvade och att den verkliga
abyssiniska racen framgått ur denna blandning. Såväl
till ansigtsbildning som hudfärg likna de
beduin-araberna; ett ovalt ansigte, smal näsa med
vacker kontur, en väl proportionerad mun med föga
tjocka läppar, lifliga ögon, ett lindrigt krusadt
hår och medelmåttig kroppsbyggnad, sådana äro de
utmärkande kännetecknen på denna folkgrupp i sin
helhet, som af alla etnologer numera räknas tillhöra
den stora semitiska folkstammen.

Af de upplysningar, som genom åtskilliga resande
blifvit vunna om landets och befolkningens egenskaper,
vilja vi i korthet meddela ett och annat, så vidt som
detta berör våra teckningar, hvilka förskrifva sig
från den franske resanden Guillaume Lejean. Detta
gäller först och främst krigarne, som utgöra den mest
framstående delen af folket.

Deras taktiska öfning är högst bristfällig. Trupperna
uppställas på två linier, rytteriet opererar
på båda flyglarna och fronten betäckes af
skarpskyttar. Fotfolket bär en lång, krokig sabel,
en lans och en sköld och angriper fienden med blanka
vapen, alltid i vildt språng. Det lätta rytteriet har
ypperliga hästar och är i afseende å vighet och snabba
rörelser nästan beundransvärdt. Vid anfall låta de
tyglarna falla, styra hästen genom tryckningar med
knän och hälar och hafva armarna helt och hållet
fria till strid. Ryttaren har vanligen blott en
sabel och två lansar, stundom äfven skjutgevär;
lansarna begagnar han såsom kastspjut och träffar
ganska säkert på 30 till 40 steg. Hvar och en har
en tjenare, som med sabeln i hand och obekymrad om
hvarje fara måste intränga i fiendernas leder för
att återhemta spjutet som hans herre kastat. Detta
rytteri störtar sig med verkligt raseri emot slutna
kolonner. Att vika är skymfligt, hvarje ryttare
söker en ära i att med sin snabba häst störta öfver
infanteristernas hufvuden, och om ett antal af
dessa djerfva kavallerister befinner sig i fotfolkets
rygg, så göra de hellre en kringgående rörelse, än de
angripa bakifrån. Dylika manövrer förekomma icke så
sällan, men emot de europeiska gevären och artilleriet
förmådde dessa käcka ryttare likväl ingenting uträtta.

Skarpskyttarna, vid pass 20,000 till antalet,
rekryteras mestadels från landskapet Tigre. De
fäkta i grupper eller svärmar och såsom tiraljörer
skjuta de förträffligt och ådagalägga mycken
kallblodighet. Deras perkussionsgevär äro goda
men krutet dåligt, emedan hvarje skytt sjelf måste
tillverka åt sig hvad han behöfver.

Den abyssiniske soldaten är visserligen tapper men
derjemte äfven en tjuf och stråtröfvare. Ehuru sjelf
kommen från bondeklassen plundrar han dock landtmannen
på det obarmhertigaste, hvar det låter sig göra. I
detta afseende skiljer han sig från beduinen, som
aldrig förgriper sig på folk af sin egen stam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>