- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
237

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Abyssinien - Fransmannen Regnards resa i Sverige 1681

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fransmannen Regnards resa i Sverige 1681.
[1]

Hvad man nu för tiden kallar Sverige kallades fordom
Scandia eller Skandinavien, hvilket, så att säga,
är en halfö, som utbreder sig mellan Nordsjön,
Östersjön och Bottniska viken. Detta land har
ej öfverallt lika fruktbara provinser. Lappland
är sjelfva ofruktbarheten, och dess befolkning,
hvilken jag af nyfikenhet besökte vid den bebodda
verldens gränser, är helt och hållet i saknad
af kroppens och själens föda, såsom hafvande
hvarken bröd eller evangelium. Men Gotland och
Östergötland äro provinser, hvilka man i anseende
till deras fruktbarhet kan jemföra med Frankrike,
och jordmånen är der så fruktbar, att den på tre
månaders tid frambringar det, hvartill hon på andra
ställen behöfver nio månader. De andra provinserna,
hvarest man liksom måste tvinga naturen att föda
invånarne, äro Skåne, Småland, Ångermanland och
Finland; och på dessa ställen, der naturen förnekat
åkern fruktbarhet, har hon skänkt öfverflöd på skog,
hvilken invånarne bränna om vintern, för att nästa,
sommar så på askan, hvari säden bättre frodas än
öfverallt annorstädes.

Svenskarna äro af naturen tappre och, utan att
tala om göter och vandaler, som öfverstege Alperna
och Pyreneerna och gjorde sig till herrar öfver
Italien och Spanien, låtom oss betrakta, Gustaf
Adolf, denne hjelte bland eröfrare, som, åtföljd
af en ringa hop svenskar, såsom en blixt genomfor
hela Tyskland, och som lärde alla furstar känna
hans vapens makt. Betraktom Carl Gustaf, den sist
aflidne konungen, som tvingade danskarna, hans
mest hårdnackade fiender, att instänga sig i sin
hufvudstad, det enda, som ännu ej var eröfradt af
hela konungariket, i hvilken han två års tid höll dem
belägrade. Denne furste, hvars hela bana var en kedja
af underbara händelser, tvingade äfven väderleken att
bistå honom och göra underverk i hans intresse. Den
fängslade nemligen Bältens böljor för att gifva honom
tillfälle till en hjeltebedrift. Han lät öfverföra
alla sina trupper på det isbelagda hafvet af två
franska mils utsträckning, med hela sitt artilleri,
och lägrade sig der under flere dagars tid, med en
djerfhet som öfverraskade alla andra, men som för
honom var naturlig. Men om denne furste var stor såsom
krigare, var han det icke mindre såsom statsman, och
han visade det mycket väl under Christinas regering,
hvilken, under det hon rådfrågade sig med en mängd
lärde, hvilka hon kallade till sig från alla håll,
men hvilka minst af allt lärde henne att regera, gaf
honom tillfälle att vinna de åsidosatta rådsherrarna
på sin sida, så att de tvingade drottningen att lemna
styrelsen i hans händer. Hade icke den store Gustaf
Adolf visat vägen åt denne värdige efterträdare?

Drottningen var en värdig ättling af denne store
furste; denna furstinna hade en kunglig själ och har
uttömt de lärdes förråd af beröm och lofsånger. Hon
skulle hafva regerat längre, om hon varit mera herre
öfver sig sjelf. Men den afund som hon uppväckte
bland rådsherrarna, hvilka med otålighet åsågo den
ytterliga ynnest, som hon slösade på riksdrotset
(Magnus Gabriel de la Gardie), med hvilken hon hade
barn, [2] beröfvade henne kronan.

Hon förändrade sin religionsbekännelse på inrådan af
Spaniens ambassadör, som lofvade henne äktenskap med
sin herre, i fall hon blefve katolik.

Carl den elfte, den nuvarande konungen, är son af
Carl Gustaf och Hedvig Eleonora af Holstein. Det är
en furste, som i ädelhet ej ger sina glorrike förfäder
det ringaste efter; hans stolta och kungliga hållning
visar genast, att han är af Gustavernas ädla stam.

Denne furstes böjelser äro helt och hållet krigiska,
och nu, när han ej har flere fiender att besegra,
är björnjagt hans favoritnöje. Denna jagt bedrifves
bättre om vintern än om sommaren, och när någon
bonde upptäckt björnens tillhåll genom spår i snön,
underrättar han derom öfverjägmästaren, som ledsagar
konungen dit. Björnen är ett mycket tappert djur. Vi
sågo en i Stockholm, som konungen med egen hand hade
dödat just när den varit i farten med att qväfva
konungens favorit Wachtmeister. Konungen har alltid
hos sig tre eller fyra björnungar, på hvilka man
afklipper tänder och klor en gång i månaden.

Vi ankommo till Sverige den 1 Juli öfver
Helsingborg. Derifrån reste vi till Engelholm och
Halmstad, en befästad stad och nämnvärd för den
sista bataljen, som konungen der levererade. Detta
var hans första strid, och hans första vunna seger,
biträdd af herr Feuquières, generallöjtnant i franska
armén och ambassadör hos konungen af Sverige. Det var
just i denna strid, som den unge konungen, hänförd af
sitt mod och troende sig åtföljd af sitt drabantgarde,
med hvilket han ansåg sig oöfvervinnelig, ensam rusade
in midt i den fiendtliga
hären, sökande öfverallt konungen af Danmark,
och utmanande honom med hög röst; men när han
ej fann honom, satte han sig i spetsen för ett
fiendtligt regemente, som befann sig utan anförare,
och kommenderande på tyska språket, såsom nordens
nationer alltid göra, förde han det i midten af sin
armé, der det blef totalt nedhugget. (Denna anekdot
hör annars till historien om slaget vid Lund.) Från
Halmstad reste vi till Jönköping, hvars läge vid
stranden af Vettern är beundransvärdt. Derifrån reste
vi till Grenna, Norrköping, Linköping, Nyköping och
Vellit (Telje?) och anlände till Stockholm

illustration placeholder

Abyssinisk skarpskytt.
(Tillhör art. »Från Abyssinien».)

Öfvers. anm.


[1] Jean François Regnard, född 1656, död 1710.
Anses näst efter Molière såsom Frankrikes bäste
författare inom karakterskomedien. Genomreste
Sverige och Lappland 1681. Skildringen här ofvan
är öfversatt efter hans reseanteckningar.
[2] En den tiden gängse, men rent af ogrundad sägen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free