- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
238

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fransmannen Regnards resa i Sverige 1681 - Skogsbruden. Ett ungdomsminne. E. S-dt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

måndagen klockan 11 på aftonen, efter en genom dag och
natt i sex dygn fortsatt resa, genom klippor och
skogar af gran och björk, som erbjödo den vackraste
utsigt i verlden. Invånarne i dessa trakter hafva
något vildt i sitt skick och utseende; klimatet och
landets läge äro dertill orsaken.

Stockholm är en stad, som är beundransvärd genom sitt
egendomliga läge vid nära på midten af Östersjöns
utsträckning, vid början af Bottniska viken. Inloppet
är svårt för den mängd af klippor, som deri ligga,
men är skeppet väl framkommet, så ligger det här
säkrare än i hvilken annan hamn i verlden som
helst, utan ankare och upp till husens murar. Vårt
första göra var att uppvakta herr de Feuquières,
vår ambassadör på stället, som mottog oss på bästa
vis i verlden. Andra dagen förde han oss att kyssa
konungens hand. Konungen är tjugofem år gammal och
hans lynne är helt och hållet krigiskt. Vi hade den
äran att samtala med honom nära en timme, och se på
honom så mycket vi ville. Han är en välvuxen herre
med en stolt och kunglig hållning. Han är sedan ett
år tillbaka förmäld med dottren till Fredrik III af
Danmark. Dessa kungliga personer hafva alltid för
hvarandra haft ett särdeles tycke, hvilket också
genast var synbart.

Under vår vistelse i Stockholm firades en stor
fest, till ära för den nyfödda prinsessan. Vi voro
närvarande vid dopet. Bordet var serveradt med
allehanda goda saker, och för att betyga sin glädje,
företog sig konungen att dricka hela hofvet under
bordet och gjorde sig mera glad än vanligt. Han
uppmuntrade dem till dryckjom, sägande att »en
krigsman ej vore tapper, när han ej följde sin
konung». Han
talade med alla det lilla fransyska han kunde,
och jag lade märke till, att han var den i hela
hofvet, som minst talade detta språk. Alla adelsmän i
Sverige göra sig annars en ära af att väl tala detta
språk. Engelska sändebudet gjorde underverk i detta
dryckeslag; d. v. s. han blef först rusig. Dernäst
i ordningen följde det danska sändebudet, som i sin
konungs namn hållit prinsessan till dopet. Derefter
följde hela det öfriga sällskapet. Damer voro äfven
tillstädes, och bland dessa utmärkte sig i synnerhet
riksdrotsets döttrar genom sin fägring och ädla
hållning.

(Härefter beskrifver författaren på ett särdeles
målande sätt sin resa till Kopparberget och Sala
silfvergrufva, hvilken skildring vi förbigå och vilja
endast anföra slutet af hans berättelse.)

I Stockholm sågo vi äfven ett sändebud från khanen
öfver de Krimska tartarerna. Denne furste utdelar
presenter, som kosta honom sjelf ingenting, och
hans bref till kristna potentater anses såsom en
synnerlig nåd. Jag var närvarande, när sändebudet
hade sin audiens. Konungen satt på en uppstoppad stol,
omgifven af sitt hof. Sändebudet framförde illa sitt
helsningstal, utan att en gång se på konungen. Derpå
presenterade han konungen fem à sex bref. Det ena
var från khanen, det andra från hans gemål, ett
var från förste ministern. Vidare gaf sändebudet i
presenter några tartariska hästar, illa vuxna men
af obestridlig styrka och vighet. Konungen svarade,
att han mottoge dem, om de verkligen vore från khanen,
hvilket sändebudet bedyrade. Derpå kysste de konungens
händer, läggande dem på sina hufvuden. Fem eller sex
dåligt klädda herrar utgjorde sviten och aldrig såg
jag något mera uselt.


Skogsbruden.

Ett ungdomsminne.

Det var den tiden jag var en liten mager och späd
student. Det är således icke från i går, som
detta minne förskrifver sig. Jag var bjuden till
min vän, patron Schmidt på Kummelnäs, en egendom
belägen på Vermdön och den tiden säte för en
ättiksfabrik. Der skulle jag nu tillbringa några
lycksaliga sommardagar i den lefnadsglade och
älsklige vännens ungkarlshem. Vi förde icke något
enstörigt landtjunkarlif. Vi helsade på grannarna,
vi fiskade, seglade och flanerade i berg och skog,
utan att ändå på minsta vis försumma den dagliga
tillsyn, som var ett oeftergifligt vilkor för den
sura fabrikens behöriga fortgång och förkofran.

Första morgonen jag var på Kummelnäs, tog patron mig
under armen och förde mig ned i stallet. »Här skall
du få se», sade han, »en liten välskapad fölunge,
som jag hvarje morgon allt från hans födelse lyft och
burit så här, för att se, om jag icke genom daglig
öfning och ihärdighet skall kunna lyfta och bära
honom äfven, då han blir en stor häst.» Jag bad honom
afstå ifrån ett så dåraktigt och vådligt experiment,
hvilket troligen skulle komma att sluta med en spark,
som han aldrig skulle glömma. Emellertid fortsatte
han att lyfta på »lillhästen» dagligen, så länge
jag var på stället och äfven sedermera, ehuru jag en
tid efteråt lät mig berättas, att hästen slutligen
blef husbonden för öfvermäktig, oaktadt dennes vidt
erkända vighet och muskelstyrka.

Bland andra manhaftiga idrotter, hvaruti Schmidt
utmärkte sig, var han äfven en väldig jägare; men
som jag aldrig förstått mig på jagt och, oaktadt min
stora törst för öfrigt, aldrig varit blodtörstig,
stannade jag vanligtvis hemma, då patron gjorde sina
små jagtutflygter; sträckte mig i stället makligt på
min beqväma soffa och läste Werthers lidande eller
någon annan lika uppbyggelig bok, som jag kunde
påträffa i husets bokförråd.

En dag, då det småregnade och var dystert och
otrefligt i naturen, inträdde min vän och föreslog
mig att göra en promenad på förmiddagen och helsa
på hans vän och granne, pastor Moberg på Ramsmora,
ett kapellpredikants-boställe,
ungefär en knapp halftimmes väg från Kummelnäs,
då man nemligen i sakta mak tog genvägen öfver
skogen. Som det småduggade ifrån det dimmiga
himlahvalfvet, hade jag just ingen särdeles lust att
lemna Werthers lidande, för att utsätta mig för ett
nytt lidande i regn och dåligt väglag.

»Opp! det hjelper inte, du skall med,» utbrast min
vän, »jag bär dig på mina axlar och ställer dig
torrskodd midt på prestens hvitskurade salsgolf.»

Förslaget föreföll mig eget och gripande, och då jag
ansåg det derjemte vara ganska naturligt att då patron
på Kummelnäs kunde bära en häst, han väl också kunde
bära en mager student, så antog jag förslaget.

Jag utrustades genast med bössa, väska och jägarhorn
och satte mig upp på hans axlar. »Kom ihåg,» tillade
min tvärsäkre vän, »att du ej får sätta din akademiska
fotsula på marken, förrän du ståndar på prestens
dogmatiska golf. Söta karl skall bli storögd och
gapande, då han ser oss komma på detta för honom
hitintills okända sätt att färdas. Han bjuder genast
på den gödda kalfven och vi bli välkomna som englar
i hans patriarkaliska tjäll.» Söta karl var nemligen
patron Schmidts hvardagsbenämning på pastor Moberg.

Jag blåste till uppbrott några ovana och äfventyrliga
toner på mitt jägarhorn och fann snart med stor
tillfredsställelse, att min tvåfotade häst bar
särdeles lätt. Öfverallt i gluggar, dörrar och fönster
tittade folket på den sällsamma ridten.

Då vi efter en stunds vandring uppåt skogen möttes af
en gärdesgård, som vi måste öfver, ville jag af ömt
hjerta stiga af och befria min vän ifrån hans börda
och beqväma mig att gå på egna fötter; men då visade
han sitt istadiga humör och ville alldeles icke höra
talas om någon förändring i den utstakade planen för
vårt fälttåg, utan lät mig sitta af på gärdesgården
till dess han sjelf klifvit öfver, hvarefter han tog
mig på ryggen igen och fotade på i samma tågordning.

Då vi slutligen kommo till en dalsänkning, som var
temmeligen vattenhaltig, var jag rätt nöjd och belåten
att få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free