- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
239

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsbruden. Ett ungdomsminne. E. S-dt. - Hammers museum. III. -rn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitta torr om fötterna i mina snygga blanklädersskor,
medan min outtröttlige patron klef oförskräckt på i
sina höga, vattentäta jagtstöflar.

Men nu mötte oss en syn, som ovilkorligen kom oss
att stanna och häpna. Vi gnuggade oss i ögonen, för
att få klart för oss, hvad det var för en brokig och
besynnerlig massa, som rörde sig i rak riktning emot
oss ifrån skogsbrynet på andra sidan om den sumpiga
dalgången.

»Det är visserligen ett spökelse,» utropade min vän,
»blås i hornet, i fall faen är lös, och låt oss se
hvad det kan ha för verkan.» Jag blåste i hornet,
men utan någon synbar effekt. Den besynnerliga massan,
som för våra ögon blef allt brokigare och brokigare,
nalkades småningom, till dess vi slutligen möttes,
ansigte mot ansigte, då vi å ömse sidor utbrusto i det
muntraste skratt, som gaf eko i de omgifvande bergen.

Lika barn leka bäst. Det var nemligen en brud, som,
iklädd alla möjliga grannlåter, kom tågandes med sin
så kallade bönekarl, hvilken hade då, som ännu i dag,
till uppgift att följa bruden omkring i gårdarna för
att vara hennes beskyddare samt i en medförd säck taga
om hand de gåfvor af matvaror, penningar och effekter,
som vankades här och der, och som voro afsedda för
det stundande brölloppet.

Bruden, som kom från Velamsunds herrgård på väg
till Kummelnäs och iklädd skor och hvita strumpor,
och som ej
kunde, med någon utsigt att bibehålla sin bruddrägts
ursprungliga renhet och glans, traska igenom den
sumpiga dalgången, hade sett sig föranlåten att
sätta sig i säkerhet på sin följeslagares rygg. Denne
pålitlige beskyddare höll nu troget hennes hvita ben,
ett i hvar hand framför sig, så att han gick liksom i
ett par hvita skacklor, under det att hon sjelf höll
honom om halsen lika trofast som om det varit hennes
egen lilla förtjusande gubbe.

Sedan vi vexlat några ord och skrattat för resten
åt det snarlika i vår situation och det löjliga i
vårt möte, fortsatte vi vår väg åt ömse håll; men å
vår sida kunde vi ej underlåta att en och annan gång
vända oss om för att se, huru bruden såg ut på andra
sidan. Med en stor paraply, som hon höll öfver sig,
tog hela gruppen sig rätt komisk ut, antingen man
såg den framifrån eller bakifrån.

Vi hade nu ej långt qvar till prestgården. Presten
stod på trappan, då vi nalkades. »Söta karl!» ropade
patron Schmidt, »öppna salsdörren och bed oss för all
del vara hjertligen välkomna!» Presten öppnade dörren
på vid gafvel under skratt och bugningar. Undertecknad
ställdes, enligt löfte, midt på golfvet, torrskodd och
till alla delar väl konserverad, och under uppsluppen
munterhet beskrefvo vi vårt möte med skogsbruden
samt deltogo sedan med strykande aptit i prestens
uppdukade ungkarlsmiddag på hans lilla trefliga,
till natur och läge alpartade Ramsmora.

E. S-dt.


Hammers museum.

III.

Vi stannade sista gången, i vår öfverblick af fajansens
och porslinets historia, vid den epokgörande
tillverkning, som på sin tid bar namn af holländskt
porslin, och hvilken vann så stor spridning öfver hela
Europa, att den slog ur brädet nästan all medtäflan
under nära ett halft århundrade. Fajansen från Holland
hade hufvudsakligen en tillverkningsort, staden
Delft, och under sin glanstid egentligen ett slags
hufvudmönster, nemligen imitationen af de kinesiska
och japanska porslinen, först med endast blå ornament,
sedan i flere färger. Holländarne voro nemligen de,
som först införde dessa österländska alster i den
europeiska marknaden; och ingenting var naturligare
än att de sjelfva sökte konkurrera med dem, i det
de upptogo deras form- och färggifning. Det låter
som en paradox, men är det i sjelfva verket icke,
att införandet af dessa mönster ganska väsentligt
bidrog att framkalla rococosmaken i Europas
konstindustri, denna smak, som, i likhet med den
kinesiska, är den enda art naturalism, hvilken äfven
förtjenar namnet stil. I Delft blomstrade, som sagdt,
fajansfabrikationen särdeles mot slutet af 1600-talet,
då ej mindre än 43 fabriker der drefvos. Äfven
Sverige var föremål för en liflig införsel. Derom
vittnar, bland annat, den holländska
fajansafdelningen i Hammers museum, som räknar öfver 150
nummer, mest delftporslin. Bland dem märkes en mängd
vackra vaser och fat, blomsterkrukor, lika dem, som
finnas å Stockholms slott i Logården och bära Carl
XII:s namnchiffer, ja, en hel kakelugn med bibliska
scener, olika för hvartenda kakel. De gamle sågo ej
på kostnaden, blott de fingo något prydligt. Dylika
kakel, ämnade till väggklädnad i ett kök, skänktes
från Hesselbyholm till konung Carl XV:s samlingar å
Ulriksdal, der de nu kläda ett helt litet rum.

Men vi få ej för länge dröja vid holländarnes prydliga
fajanser, ty vi stå nu framför en ändå märkvärdigare
och mer lysande epok i lertillverkningens
historia. Allt sedan det kinesiska porslinet blef
bekant i vår verldsdel, i början af 1500-talet, hade
man gjort fåfänga försök att efterlikna det, ej blott
i dekorationens manér, men i sjelfva godset. Det var
uppenbart, att dessa porsliner voro öfverlägsna allt,
hvad den europeiska keramiken erbjöd, genom varans
tunnhet och eleganta halfgenomskinlighet, genom
målningarnas finhet och prakt samt deras smältande
harmoni med sjelfva grunden. Experimenten ledde
visserligen tidtals till ganska lyckade resultat,
men dels blefvo dessa ej af någon betydelse för
industrien, dels gåfvo de mera sken än verklighet,
mera ett slags hård glasblandning än egentligt
porslin. Då gjordes i Sachsen 1709 eller 1710
upptäckten af verkligt s. k. fältspat-äkta porslin;
och det var Johann Friedrich Böttger, som äran
tillkom. Vi kunna ej här följa uppfinningens historia
i spåren, men anteckna blott att hufvudsaken dervid
var, att man påträffade kaolin eller porslinslera
af just det slag, som begagnas af kineserna, samt
att Böttger blef den förste föreståndaren för den
verldsberömda fabriken i Meissen, den oupphunna
mönsterbilden för alla statsfabriker i Europa under
förra århundradet. Vid Böttgers tidiga död (1719) vid
endast 35 års ålder, hade tillverkningens tekniska del
redan hunnit sin fulla utveckling; och det blef hans
efterträdare hufvudsakligen förbehållet att utbilda
det konstnärliga elementet. Fabrikens förnämsta
glansperiod inföll vid midten af 1700-talet, då den
förde i handeln dessa förtjusande rococopjeser,
som nu anses tillhöra keramikens yppersta och mest
eftersökta alster. Ni har väl någon gång hört talas
om en grupp eller en figur af »gammalt sachsiskt»,
sett något charmant fat eller en sachsisk servis med
rika blomsterprydnader? Det der var äfven våra egna
förfäders stolthet och glädje, hvarför man ännu ibland
i Sverige påträffar mången godbit af »vieux saxe». För
dem, som haft tillfälle att besöka Hammers museum,
bär detta ock syn för sagen, ty bland de närmare
300 föremålen af Meissen-porslin träffar man äfven
saker, som tillhört våra konungar, och till och med
nio stycken af Böttgers äldsta rara tillverkning, det
brunröda, lergods liknande porslinet. Och hvilka söta
figuriner sedan! Der se vi »kärleken som skolmästare»,
der honom åter som apotekare; än är det en liten »rysk
fruktsäljare», än en sömmande flicka eller ett par
lekande barn. Och allt bär prägeln af fulländning, i
teckning som modellering, i färg som form. Ej under
att dessa läckra grupper och figurer blifvit mönster
för otaliga efterbildningar vid de sydtyska fabrikerna
under förra och detta århundradet, att sjelfva Sèvres
tog dem till föresyn, och att äfven det norra Europa
försökte sig i samma genre. Numera gör man i Meissen
också sådana, mestadels efter gamla modeller; men
andan har vikit, och den höga konstnärlighet, som man
beundrar i hvarje enskildhet af de gamla pjeserna,
saknas oftast i de nya.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free