Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammers museum. III. -rn. - En prairiebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ware». I det senare materialet utförde han
de förträffligaste vaser, urnor, kaméer, skålar,
hvilka genom arbetets utomordentliga nätthet och den
höga konstsmak, som uttalar sig i dem, alltid skola
räknas bland keramikens mönsterverk. Också var det
konstnärer, sådana som Flaxman m. fl., hvilka lemnade
ritningar och modeller till dessa arbeten. Hammers
museum förvarar nära 200 nummer engelskt fajans- och
stengods, deribland 127 stycken äkta Wedgwood; såsom
märkligare pjeser böra nämnas: kikare, essensflaskor
och en följd af kaméer i hvit relief på blå grund,
dessutom många prof af »basalt ware» (ett slags
svart stengods) m. m. Från Wedgwoods dagar räknar
den engelska lervaru-tillverkningen sin egentliga
uppkomst; och sedan dess har hon utvecklat sig till
ett omfång och en konstnärlig betydenhet, som ställer
henne i jemnbredd med andra länders.
Men vi återgå till porslinet, hvars mest värderade
mästerverk från förra århundradet jag ännu ej
omtalat. Läsaren förstår kanske att jag menar
det gamla sèvresporslinet, kronan af rococo-tidens
konstindustri, åtminstone i alla rättrogna fransmäns
ögon. Redan 1695 hade man i S:t Cloud begynt tillverka
ett slags glasporslin, framstäldt uteslutande på
kemisk väg och genom förfaranden, hvilka länge höllos
hemliga. Ett par andra fabriker följde den första
i spåren, och af dem blef den i Vincennes snart nog
statsegendom och förlagd till Sèvres. Tillverkningen
af det nyss nämda porslinet (frittporslin, porcelaine
tendre) nådde sin höjd strax efter midten af seklet;
massans utomordentligt behagliga hvithet, modellernas
rikedom och konstnärliga fulländning, måleriernas
höga konstanda, allt bidrog att göra sèvresporslinet
till en verkligt kunglig vara. Också bortskänktes en
stor del af den bästa tillverkningen, och endast den
underordnade kom i handeln. Efter 1770 och sedan
kaolin blifvit upptäckt i närheten af Limoges,
började fältspat-äkta porslin äfven tillverkas
vid Sèvres; men snart nog förföll konstsmaken,
och från början af detta århundrade åtnjöt fabriken
ej mera det obestridda anseende för öfverlägsenhet,
som tillförene. Ännu fortfar Sèvres, ännu är det ett
konstnärligt institut snarare än en fabrik; men trots
all prakt utöfva dess alster ej mer den tjusning som
förr, och deras inflytande på den öfriga keramiken
är knappt märkbart. Frankrike egde för öfrigt en
mängd porslinsfabriker under förra seklet, såsom
Mennecy-Villeroy, Niderviller samt flere i Paris;
och af alla finnas prof i museet. Af Sèvres märkas
några och tjugo stycken, bland dem en blomkruka från
fabrikens yppersta tid (1762), briljant dekorerad med
buketter, blomguirlander o. s. v., koppar, tallrikar,
statyetter, vaser i biskuit m. m., tillsammans
representerande ett litet kapital. »Vieux sèvres»
åtnjuter nemligen i konstmarknaden äran att stå högre
än någon annan keramisk produkt. Såsom ett exempel,
och ett ganska färskt ändå, tillåter jag mig anföra,
att i år och i vårt land en ovanligt praktfull vas af
detta slag lär betalats med 20,000 kronor. I början
af året erlades vid en konstauktion i Paris för ett
par medelstora sèvresvaser den lilla nätta summan
af 190,000 francs. Kom sedan och säg, att gammalt
porslin ej lönar mödan att samla!
Jag skulle ännu ha mycket att säga om åtskilliga
porslinstillverkningar från förra århundradet, den
danska t. ex.; jag skulle orda något om den storartade
utveckling, den keramiska industrien i vårt århundrade
vunnit, om den pånyttfödelse, hon genomgått sedan ett
par tiotal af år m. m. Ämnen tryta ej, men deremot
befarar jag, att mina läsares tålamod redan satts på
ett väl hårdt prof, och att således mycket af den
»varan» ej finnes i behåll. Jag tager mig derför
friheten att afsluta min lilla utflygt i keramik med
uttalande af den förhoppning, att åtminstone något
af hvad jag haft att andraga befunnits förtjent af
uppmärksamhet.
-rn.
En prairiebrand.
En egendomlighet för de vestra trakterna af Förenta
Staternas område äro de ofantliga grässlätter,
som man benämner prairier och hvilka utgöra en
tummelplats för indianernas ströftåg och buffeljagter.
Det fordras verkligen en indians öga och fina
väderkorn för att leta sig väg öfver dessa enformiga
slätter utan synliga vägar, en mjuk moccasin för att
känna någon olikhet uti marken, der den trampats
af menniskofötter. Prairierna vid Rio Grande höra
till de trakter, dit yankeerna ännu ej flyttat sitt
stjernbanér och der indianen ströfvar omkring i
jemförelsevis ostörd frihet.
Det är på dylika prairier som man understundom kan få
bli vittne till scener sådana som den vår illustration
framställer. Sällan torde dock åskådaren vid sådant
fall vara i tillfälle att med lugn åse det rysligt
sköna skådespelet. En kolsvart rök välter i massor
fram öfver slätten; fåglar, bufflar, rofdjur, allt
hvad lif och anda har jagar fram i vild flykt för
att undkomma lågorna eller uppnå någon af de djupa
klyftor, som här och der genomkorsa gräsöknen.
»En dylik prairiebrand», säger en reseskildrare,
»förorsakas stundom af slumpen eller genom resandes
och jägares vårdslöshet; men vanligtvis är det med
afsigt som prairiebebyggarne tända eld på stora
sträckor, för att sedan erhålla så mycket bättre och
frodigare gräs till foder för sina hästar. Några dagar
efter branden ser man redan ett spädt gräs uppsticka,
hvars grönska döljer de af elden svärtade ställena,
och då begifva sig indianerna dit med sina hjordar,
efter att hafva antändt prairien på andra håll.
Olyckligtvis vänder sig mången sådan afsigtlig brand
till indianernas eget förderf och förgör deras boskap
och villebråd, ty om menniskan efter behag kan påtända
denna gräsocean, så står det utom hennes förmåga att stäfja
eller styra branden, framförallt om en orkan uppstiger
och i rasande fart drifver lågorna fram öfver slätten,
stundom kastande deras eldtungor öfver ofantliga
afstånd, der intet brännbart finnes.»
»Vi hade», fortsätter den resande, »satt oss i
säkerhet på botten af en klyfta jemte bagage och
djur, samt betraktade från vår skyddade plats den
brand, som från alla håll hopade sina fasor. I
synnerhet storartadt blef intrycket deraf när
natten inbröt. Den mörka himlen syntes ännu mörkare
till följd af lågornas sken, som med en röd färg
begöt rökmolnen, hvilka hvirflade fram från alla
sidor. Denna färg vexlade oupphörligt efter vindens
styrka och växtlighetens rikedom. Ett fruktansvärdt
dån beledsagade branden: det var hvarken åskan eller
vindens tjut, det var ett doft buller, likt det som
höres, då tusentals flyende bufflar komma jorden att
darra ...»
Den erfarne indianen betraktar lugnt röken, som
välter fram öfver hans hufvud, förebudet till en
annalkande brand. Från den plats som han valt,
och dit han sammanfört en mängd brännbara ämnen,
sätter han eld i gräset och följer uppmärksamt
dess kringgripande. Olycklig den, som oförberedd
öfverraskas af en sådan brand. Förgäfves skall han
anlita sin hästs snabbhet för att undgå faran. Det
höga gräset, som når honom till axlarna, snärjer sig
kring hästens ben, och ryttare så väl som häst blifva
offer för den oblidkelige fienden. Rödskinnet sjelf,
som eljest skämtar med döden, darrar vid tanken på
elden, och om du frågar honom om han är rädd, skall
den stoltaste krigare skaka på hufvudet och med låg
röst svara: »Uppväck icke den store Andens vrede,
ty han eger ett förfärligt element.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
