- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
246

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strengnäs och Tynnelsö. Anderson-Edenberg - Tvenne syskon. Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som benämdes Tynne» och lefde på
1250-talet. Godset anslogs derefter till biskoparna
i Strengnäs. »Presterna skulle alltid ha de fetaste
bitarna af steken.» – Biskop Corts befästade slott
fick dock ej länge fortvara i oförändradt skick,
ty Gustaf I, som tvangs att hålla en sträng räfst
med de höga, styfsinta prelaterna, befallde att
befästningarna skulle raseras, sedan de blifvit
intagna från danskarna, och egendomen, som då
innehades af biskop Måns Sommar, indragits till
kronan. Derefter inträdde den stoltaste och gladaste
perioden i Tynnelsös historia. Gustaf den förste
höll nemligen under den vackra årstiden ofta sitt hof
der, intill dess han blef andra gången enkling. Hans
andra gemål, Margaretha Lejonhufvud, afled här den
26 Aug. 1551. Godset, som till 1644 var kronogods,
innehades under denna tid af åtskilliga kungliga
personer; bortskänktes af den slösaktiga drottning
Christina till hennes hoffröken Elisabeth Gyllenhjelm
och började nu sin vandring genom åtskilliga af
våra förnämligare slägters händer, till dess det
år 1779 köptes af kommersrådet S. B. Hebbe, som
deraf gjorde ett fideikommiss. Bland andra egare
till Tynnelsö nämnes grefvinnan Woynarowski,
den bekante kossackhöfdingen Mazeppas systersons
enka. Hon innehade godset efter Carl XII:s död såsom
af betalning på ett lån, som kung Carl erhållit af
hennes man. Efter henne har ingen bebott slottet.

Slottet utgöres af en fyrkant, med två utbyggnader;
det är fyra våningar högt. I början var det
försedt med torn, men har nu i stället öfverst på
taket en salong, med fönster åt alla sidor, från
hvilken erbjuder sig den herrligaste utsigt öfver
de kringliggande öarna, fjärdarna och sunden, en
tafla, som i tjusande och omvexlande skönhet söker
sin like. Slottet kan numera icke bebos. I de forna
praktsalarna, der de förnämste i landet täflade
med hvarandra att skänka åt sällskapslifvet det
utsöktaste behag, der kräla nu ödlorna, der hafva
flädermössen sina gömslen. På golf, der små nätta
fötter trådde dansen, uppstaplas nu sädesbingar
eller hopas skräp, som ej bör falla förbigående folk
i ögonen. De fönster, genom hvilka sköna, drömmande
ögon blickat ut öfver den tjusande landskapstafla,
der månen, enligt skaldens påstående, strör ett
skönare ljus än annorstädes öfver de glittrande
vattnen, öfver de lummiga lunderna, öfver fälten och
bergen, öfver skogar och ängar, dessa fönster utgöra
ej mer ramen for någon ljuf idyll – genom dem, från
hvilka kung Göstas tänkande öga blickat på det land,
han återskänkt frihetens lycka, flyga nu svalor
och kajor obehindradt in och ut. Allt talar här
om förgänglighet, allt bär spår af tidens gnagande
tand. Det är också fråga om att det gamla slottet, som
ej har annat värde än det som gömmes i dess historiska
minnen, skall rifvas och ett modernt stort boningshus
intaga dess plats. Det gamla faller undan för det nya,
som växer. Så är lifvets lag; så skall utvecklingen gå.

Vid Tynnelsö visades länge en alm, hvarom den
sägen gick, att uti den hade Gustaf I låtit hänga
junker Thomas, Christian Tyranns höfvidsman på
Åbo slott. Denne säges vid det för honom ödesdigra
tillfället icke hafva beklagat sig öfver någonting
annat än att repet, hvari han hängdes, var af bast
och ej af hampa. – I slottet har som lifstidsfånge
förvarats den under Gustaf I för förrädiska
stämplingar dömde borgmästaren Gorius Holst. Om en
annan sägen från Tynnelsös gamla tid påminner på
ett skämtsamt sätt den å sidan 245 stående teckning
i de två figurerna, den ena på land, den andra på
sjön. Enligt den här åsyftade sagan skulle Stockholms
första bebyggare ha varit en fiskare på Tynnelsö. Det
berättas nemligen, att Tynnelsö-fiskaren måste fly
för att undgå den styfsinte Strengnäs-biskopens vrede,
hvilken ej var att leka med. Han hade då följt vattnet
till Mälarens utlopp och der bosatt sig å Agnefit. Det
är en saga blott.

Vi antydde förut, att folksägnen skapat ett
föreningsband mellan Strengnäs och Tynnelsö. I
verkligheten hafva de ett annat, som pryder båda:
en med förkärlek omfattad trädgårdsskötsel. Tynnelsö
trädgård har nyligen om sig fått berömmet att vara
en af Sveriges förnämsta fruktträdgårdar. Allt
är der också ordnadt med iakttagande af hvad i
den vägen är att göra för vinnande af ett godt
resultat. Trädgårdsskötseln bedrifves der icke heller
efter de vanliga egennyttiga grundsatserna. Tvärtom
var det ett af förre egarens, kongl. sekreteraren
J. Philip Hebbes, upphöjda syftemål, att
till omkringliggande ort, till godsets talrika
underhafvande i främsta rummet, sprida kärlek till
trädgårdsodlingen och behof af det ädla nöje, den
skänker. Det utsäde han i detta fall gjort hoppas vi
måtte bära till sena tider hundrafalt frukt!

Här måste vi sluta. Utrymmet, redan för starkt
anlitadt, bjuder det. Med tvekan började vi denna
uppsats; utan tillfredsställelse sluta vi den. Man
tecknar ej bilden af två sådana ställens historia,
som Strengnäs och Tynnelsö, på några få blad. Derom
hafva förut hela böcker skrifvits. Svårigheten, som
mött, har sålunda ej bestått deri, att stoff saknats,
utan deri att det förelegat i alltför riklig mängd,
alltså ej uti hvad som skulle sägas, utan hvad
som icke skulle sägas. Svårigheten har ej minskats
derigenom, att med de historiska minnena för oss
blandat sig barndomens och hembygdens, för hvilka
ingenting är smått, intet betydelselöst. Mot deras
ljusa bakgrund står här en matt skuggbild tecknad –
tillgif det, väna hembygd!

Anderson-Edenberg.


Tvenne syskon.

Ingen kunde just skylla Elna för att vara godsint
och hon begärde ej att man skulle göra det; hon
gjorde folk rätt, hvad kunde man mera begära af
henne? Egen stuga och jord hade hon, kistor fulla
af linne och sängkläder, uttröskad säd på loftet och
gudsgåfvor i öfverflöd. Ja, det var godt att ha sitt,
och hvem hade hon att tacka derför? Ingen mer än
sig sjelf, och detta var just en ljuflig tanke. Det
lilla hon ärft hade hon förstått att förkofra, hon
hade knogat och sparat, arbetat bittida och sent och
knappt unnat sig någon nattro; men nu var hon också
välbergad. Hon tänkte med nöje härpå, der hon satt
på kakelugnsbänken och höll en stickstrumpa mellan
sina magra händer. Hon tänkte på de första styfrar
hon förtjenat och huru hon gömt daler efter daler;
men så hade hon också varit om sig. Ute i bygden hade
hon köpt upp ägg och smör, som hon gått till staden
och sålt, hon hade spunnit och väft och sytt klutar
och stickat hättor och drifvit handel med nålar och
band. Hon hade varit en dugtig qvinna, och det hade
hon också ord för, och nu kunde hon hvila sig när hon
så ville. Väl var hon icke den rikaste qvinnan i byn;
likväl hade hon det hon hade, och hon blef ärad för
det, och detta likade henne godt. Men hvem skulle
hennes egodelar en gång tillfalla? Hennes ögon fingo
ett strängt, nästan hårdt uttryck, de tunna läpparna
blefvo allt tunnare.

I detta ögonblick lyftes klinkan från dörren och in
trädde en liten trindlagd qvinna, som skyggt såg bort
till kakelugnsbänken.

»Guds fred!», helsade hon.

»Tack,» sade Elna och såg bort till den inträdande
med en mörk blick.

»I håller på att knätta, ser jag; det blir präktiga
tjocka strumpor.»

»Åh ja, men!»

»Det är blåsväder i dag,» – den främmande qvinnan teg
några ögonblick, – »eljest kommer jag inte så långt
borta ifrån ... jag kommer från Nils Anders ...»

»Jag har nock sport till att ni är uppdagad i hans stuga.»

»Han är alldeles dödssjuk ... den ena nabon får väl
tjena den andra och jag har varit hos honom i öfver en
veckas tid. Det gör mig så ondt om barnena hans ...»

Elna fortfor att sticka, ingen min rörde sig i hennes
ansigte, hon satt så kall och likgiltig som om talet
varit stäldt till någon annan än henne sjelf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free