- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
247

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne syskon. Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag har eljest en helsning från Nils Anders,» –
qvinnan dröjde några sekunder och virade det randiga
värkensförklädet mellan fingrarna, – »han är nöjd,
huru det än skall gå med honom; men han vill gerna
tala med er innan presten kommer till honom i qväll.»

Blodet steg Elna en sekund upp i ansigtet, hennes
askgråa kinder fingo en svag rodnad, som spred sig
upp i pannan, der den dröjde och blef blodröd.

»Jag har intet otalt med honom,» svarade hon.

»I Jesu namn, Elna, I skall tänka på att han är
er bror!»

Det sköt en klar stråle ur Elnas ögon; nu var hennes
stund kommen, nu var vedergällningens dag, och hon
sade kallt och bestämdt: »Jag har ingen bror, säg
Nils Anders de orden ifrån mig.»

Det hade kommit en skälfning öfver Elna; hon kunde
knappt hålla strumpstickorna mellan sina händer och
hennes tankar flögo liksom skenande omkring. Än voro
de vid den lilla qvinnan, som nyss lemnat henne –
hade hon då alldeles gått bort med trefnaden? Hon
hade ju fått gå utan att Elna bjudit henne så mycket
som en mun dricka en gång. Än tänkte hon på det hon
samlat – ja, hvarken brodren eller hans barn skulle
någonsin ha godt deraf, hon ville tala med en lagklok,
hon ville göra upp sitt så, att när hon en gång vände
näsan i vädret, slägten inte skulle kunna göra några
fordringar. Det hon sjelf förvärft skulle hon väl
ha rättighet att ge till hvem hon ville, och byn
underhöll så många fattighjon, att hennes gåfva nog
skalle komma väl till pass.

Och just lätt och nöjd till sinnes kände hon sig,
fast händerna fortforo att skälfva och hon mäktade
icke resa sig upp från bänken.

Ja, hvems skuld var det att hon nu satt ensam i
sin vrå? För hvems skull hade hon öfvergifvit sin
käraste vän? Jo, just för Anders, honom, som hon en
gång kallat bror.

Elna lutade pannan mot handen, under det hon sakta
vaggade fram och tillbaka. Ja, hon var glad åt den
helsning hon nyss hade sändt, Anders fortjenade den,
han måtte nu få lefva eller dö.

Den gamla qvinnan hade återfått kraft i sina
lemmar. Hon lade sin stickning på långbordet och
handen darrade icke längre, der hon nu framme vid
fönstret ordnade spinnrocken, och snart surrade hjulet
och det yrade skef ner ifrån blånhufvudet. Det
qvittade henne lika huru det gick med Anders,
bedräglig och opålitlig hade han visat sig emot
henne, och hon sköt rocken långt ifrån sig, tog en
bytta i handen och gick ut i fähuset. Sedan vankade
hon in och ut, hon hade fullt upp att sköta och gaf
sig inte ro till några vidare funderingar, och när
det blef liggdags kröp hon ner i sängen, knäppte
tillhopa händerna och började sitt »fader vår» –
»såsom ock vi förlåte dem oss skyldige äro,» nej, de
orden fick hon inte öfver sina läppar! Hon vred och
vände på sig, blodet steg henne åt hufvudet; hennes
torra tunga frambringade dock intet ljud, intet ord
steg upp i hennes hjerta, hon drog tungt efter andan,
det var henne som skulle den för alltid blifva borta,
och för hennes ögon stod liksom i eldskrift: »såsom
ock vi förlåte dem oss skyldige äro.»

Elna gjorde en våldsam ansträngning och rusade
upp; hon kastade fönstret på vid gafvel. Den
kalla vårvinden svepte hastigt förbi henne och
stjernorna tindrade klart mot nattdunklet; hon drog
några djupa andetag, sedan förde hon fönstret igen
medan hon fortfarande såg ut. »Ja ja, bönen var
ändå en allvarsam sak! År ut och år in hade hon
knäppt sina händer samman och med lika oförsonligt
hjerta som i dag läst upp den från barndomen lärda
utanlexan. Hvarföre hade hon då inte kunnat det i
qväll? Hvarföre kände hon sig så slagen af häpnad
och ångest?

»Du store Gud, du store Gud!» sade hon; tankarna gingo
omkring, de trängde sig på henne från alla håll och
öfverväldigade henne. Hurudan hade hon blifvit och
hurudan hade hon en gång varit? Minnet flög långt
tillbaka i tiden, ända till barndomsdagarna ... huru
hade inte far och mor myst mot hvarandra, då hon
första gången kom släpandes med den lille brodren
i sina armar, huru rädd hade man inte varit att hon
skulle tappa honom, och huru nöjda alla, då han
välbehållen låg på halmbolstret i vaggan. Huru kär hade
icke hållit honom; sjelf ett barn hade hon vårdat
och klädt honom, hon hade hållit honom hel och ren,
sjungit för honom och burit honom på sina armar;
så hade han vuxit upp och blifvit stor och stark
och ingen annan än henne hade han haft att hålla
sig till; ty far och mor voro längesedan gömda
under kyrkogårdsmullen. Då kom en vän och talade
med henne om giftermål. »Går du in på det, Elna,»
hade Nils Anders sagt, »så vet jag då rent inte
hvad det skall bli af mig." – Detta var en sanning;
barnet skulle då haft ingen att hylla sig till, ty
vännen var fattig och en halfvuxen ätvarg var för
stor last för honom. Elna slog då för alltid alla
giftastankar ur sinnet; hon ville sträfva och arbeta
för att dra brodren fram, och hans välgång skulle
ersätta henne allt.

Men huru hade Anders sedan lönat henne? Han hade gift
sig med en tös, som Elna rent inte kunde fördraga och
som å sin sida inte hade kunnat fördraga Elna. Snart
lemnade hon också de nygiftas hus, när hon godt kunde
förnimma att man fann henne der till öfvers, och då
åe så skulle skilja mitt och ditt från hvarandra,
hade Nils Anders tagit hundra daler mera än han
skulle. Väl är det sannt att han sagt det han en
gång ville återbetala henne dem; men detta hade han
aldrig kunnat, ty då hon stängde till dörren bakom
sig, hade fattigdomen trädt in i hennes ställe, och
när det så gick allt sämre och sämre för Nils Anders,
så hade hans hustru menat att Elna väl rent förgjort
dem, eftersom all deras lycka tycktes vara slut i
denna verlden, och att en vacker dag deras barn väl
finge svälta ihjel; men Elna hade svarat, att den der
icke vore om sig och den hustru, som knappast förstod
lägga två strån i kors, den vore förgjord nog, och
så gick hon sina färde; men Nils Anders hade vägrat
räcka henne handen till afsked. Sedan den stunden
hade de skytt att komma i hvarandras väg och åraratal
hade gått utan ett närmande, fastän Nils Anders som
enkeman hade stått vid sin hustrus bår och han hade
stugan full af halfnakna, hungrande barn.

Elna stödde hufvudet mot fönsterposten och suck på
suck arbetade sig fram ur hennes bröst. Hon tänkte på
sin svunna barndomstid och huru kär brodren en gång
varit för henne; något af barndomens mildhet kom öfver
henne. Kanske borde hon ändå ha tillgifvit honom –
hon borde kanske tillgifva honom. Ja! Hon kastade
kjortel och tröja på sig och slängde en schal öfver
hufvudet. Himmelske Gud, tänk om det vore för sent,
om brodren redan vore död!

Hon ilade ut i nattens mörker och bort öfver gården,
bort öfver öde ängar och fält, hon snafvade och föll
och reste sig upp igen, klef öfver stättor och slog
in på genvägar, andlös och brådskande, medan det låg
en tyngd i hennes bröst, som skulle det sprängas itu.

Snart stod hon utanför den ännu så väl kända
stugan. Ett matt ljussken spred sig ut genom de
små dunkla rutorna och hon nalkades dem. Nej, man
kunde se henne inifrån kammaren och måhända blifva
förskräckt! Hon vände sig mot dörren och famlade
efter klinkan.

Den lilla trindlagda qvinnan kom henne med en viss
rädsla till mötes.

»Åh, herre Gud, är det I, Elna! Ja, I må nu bli ond
eller god, men eran helsning hade jag inte hjerta
att framföra.»

Elna kramade hårdt qvinnans hand. »Hur är det nu?»
sade hon.

»Än har han andan i sig.»

Elna kom fram till sängen, hon visste icke på hvad
sätt, och sansade sig först då hon höll Nils Anders
hårda och magra hand mellan sina.

Den sjukes blick vände sig först slö till henne,
sedan fick den alltmera lif. »Elna!»

Hon hade lutat sig djupt ned öfver honom.

»Det skall bli annorlunda mellan oss», sade hon.

Ett leende klarnade den sjukes tärda ansigte. »Elna,
jag har så mycket att tala med dig om, att be dig
förlåta!»

»Nej, nej, det var inte du; det var jag, som var
styfsint och hård. Om jag gett vika, hade det aldrig
blifvit som det blef.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free