- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
249

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det tycktes som om August hade velat dränka sina
bekymmer i en hvirfvel af glänsande fester, i yppig
prakt och förfinad lyx. Van vid ett prunkande hoflif,
lät han, ehuru omgifven af idel nöd och hotad af
inbrytande förderf, ingen dag gå förbi utan att söka
nya förströelser. Ingen skulle ha kunnat göra sig en
föreställning om konungens förtviflade belägenhet,
som en gång hade sett dessa långa listor på gäster,
dessa programmer till förestående festligheter, dessa
förteckningar på presenter, som hvarje vecka strömmade
till den vacklande troninnehafvarens hofläger eller
af hans vänner föranstaltades till hans förströelse.

En skara af sångare och danserskor, en här af
snyltgäster af alla slag drog med konungen öfverallt,
och lik en asiatisk herrskare förde monarken med
sig en hel liten här af sköna, lättsinniga och
penninglystna qvinnor, hvilka figurerade på listan
öfver hans svit såsom »hofdamer».

Fåfänga voro hans få verkligt tillgifnas varningar
och råd att vända om – de förståndiga rådgifvarnes
röster trängde icke till hans majestäts öron. Blott
vid tillfällen då nöjenas tumlande yra efterträddes af
en nedstämd sinnesförfattning, när konungen, mätt på
njutningar af alla slag, nedsjönk på den guldstickade
soffan i sin boudoir, då började han att ängsligt
sucka: då trädde faran mörk och hotande fram för
honom som ett spöke. Fred – fred till hvarje pris –
fred med demonen Carl den tolfte! Men den gynnsamma
stunden derför tycktes vara förbi. Den svenske Mars
tycktes otillgänglig för både föreställningar och
böner. August försökte fåfängt att skicka honom
en fredsunderhandlare. Misstrogen mot sig sjelf,
blef konung Carl allt otillgängligare för hvarje
dag och kretsen för hans fältläger tycktes vara den
yttersta gräns, hvartill sändebuden kunde våga att
nalkas. Den »nordiske Jugurthas» barskhet hotade alla
fredsmäklare med ofärd. Af allt som gjorde intryck
och verkade på sådana naturer som Augusts af Sachsen,
syntes ingenting vara nog mäktigt att röra känslorna
inom detta bröst. Under den grofva kommissrock,
som krigarkonungen bar, tycktes klappa ett hjerta af
annan art än vanliga menniskors. Han förblef oberörd
af de ömmaste förhållanden och berömde sig af, att
ingen qvinna, intet förförelsens behag kunde fängsla
honom ens för en minut – och denne för Augusts hoffolk
lika fruktansvärda som obegripliga man räknade ännu
knappt tjugo år.

»Låtom oss njuta af de lyckliga ögonblicken,»
hade konung August för icke mera än några minuter
sedan yttrat till sin vän Vitzthum, innan han
steg upp i vagnen för att begifva sig till furst
Radziwills fest. Han hade med dessa ord kastat ifrån
sig ett bref, som nyss lemnats honom. Det innehöll
underrättelse om att Carl den tolfte hade underhandlat
med Polens kardinalprimas rörande Augusts afsättande
från tronen.

Sedan konungen inom en handvändning ryckt upp sig
ur den förstämning, hvari brefvet försatt honom,
kastade han på sig en blå sidendomino, satte den
plymagerade hatten, som hans lifneger räckte honom, på
den väldiga allongeperuken och lät briljanterna, som
i rik infattning sammanhöllo dominons sidensleifer,
blixtra i den venetianska spegeln, fattade derpå
Vitzthums erbjudna arm och stödd på densamma gick
han ut ur rummet och nedför trappan till borggården,
der hans kaross väntade, jemte lakejer och hejdukar.

Konungen kastade sig tillbaka mot vagnskuddarna,
hans följeslagare tog plats bredvid honom, och efter
en fjerdedels timmes förlopp inträdde båda i det
Radziwillska palatsets praktfullt upplysta festsal,
mottagna af orkesterns dundrande och klingande
fanfarer och under djupa bugningar helsade af den
stora mängden af praktfullt klädda gäster, som endast
hade afvaktat konungens ankomst för att börja dansen.

Sedan furst Radziwill helsat konungen, skred
denne framåt mellan grupperna af maskerade
gäster. Han var snart omringad af en munter skara
af masker. Det var i synnerhet damerna som närmade
sig till monarken. August igenkände de sköna, trots
maskerna. Man hade med flit lagat så, att de damer,
åt hvilka konungen helst gaf sin hyllning, befunno
sig i hans närhet. Den sköna Lubomirska strålade
i en italiensk damkostym och det var åt henne som
konungen nu
bjöd armen för att ledsaga henne till de sittplatser,
som funnos anbragta rundt omkring danssalen. Dansens
behag, den brusande konversationen och musikens
toner sysselsatte värd och gäster och skingrade
de sista spåren af bekymmer, som ibland trängde
sig på konungen. Denna lysande samling, hvars hela
mål tycktes vara att roa sig, ville icke veta utaf
någonting allvarsamt. Mellan dem och den hotande
fienden låg ett afstånd af många mil, och de närmaste
timmarna kunde ju medföra en lycklig omkastning – man
visste att ryska czaren snart skulle infinna sig på
stridsplatsen, man hoppades på Danmarks mellankomst.

Konungen mottog hyllningsbevis från alla
sidor. Timmarna gingo snabbt vid festens glam. Då ett
uppehåll hade inträdt, bjöd Radziwill konungen att
inträda i ett för honom bestämdt rum, der en supé stod
serverad. August reste sig och gick, beledsagad af
värden och sitt följe, in i det japanska kabinettet,
ett litet med sällsyntheter af alla slag smyckadt rum.

Här bjödo svällande divaner monarken att sitta
ned, hit trängde dansmusikens toner blott i milda
ackorder. August fann ett antal qvinliga masker
församladt i rummet. De buro alla turkisk drägt. På
en vink af Radziwill närmade sig dessa i lysande
drägt klädda uppasserskor. De bjödo förträffligt
tillredda rätter, de iskänkte gnistrande vin i de
höga kristallglasen, de framhviskade leende skämt
under sammetsmasken; konungen var förtjust åt hela
anordningen, hans glada lynne hade helt och hållet
återkommit, han var åter den tillbedde herrskaren,
såsom han varit i de präktiga gemaken hemma på
sitt slott i Dresden, eller vid de fantastiska
festligheterna på Moritzburg. Han skrattade
hjertligt åt några masker, som uppförde en skämtsam
italiensk komedi inför honom och roade sig åt fru
von Esterles svartsjuka. Hon gällde såsom konungens
mest omtyckta älskarinna och mönstrade nu med skarp
blick de unga sjelfsvåldiga turkinnorna.

Zigenerskor i lysande kostymer hade redan några
gånger visat sig. De hade fattat konungens hand
för att spå ur dess linier. Dessa profetior talade
blott om framtida lycka, om snar fred – allt
framsades på flytande vers, inga missljud fingo
störa glädjen. Obemärkt hade antalet af masker,
som trängde sig in i rummet, blifvit större. Redan
såg man icke blott damer i den grupp som omgaf
konungen. Några herrar stodo icke långt ifrån det
bord, hvarvid konungen spisade. August åsåg huru en
svart domino ifrigt sysselsatte sig med att fuska i
zigenerskornas handtverk i det han gick omkring och
spådde några af de närvarande i händerna. Äfven hans
profetior tycktes vara muntra till sitt innehåll,
ty hvarje gång skållade ett högljudt skratt från de
åhörandes grupp. Dominon skred gravitetiskt från
den ena gruppen till den andra, men tycktes undvika
att träda konungen närmare.

»Hör hit, bästa mask,» ropade slutligen konungen,
i det han tog glaset från sina läppar, »du synes icke
ha något att säga mig?»

»Jag är blott en profet af andra rangen, sire,»
svarade dominon bugande.

»Eh donc!» skrattade konungen. »I afton hafva
vi maskfrihet. Hvarför detta pryderi? Var icke
difficil – jag önskar att ni förunnar mig en
conversation prophétique

Dominon trädde närmare. Hans mörka ögon lyste
nästan hemskt bakom sammetsmasken. August kände
ingen fruktan. Personligt mod egde han i hög grad,
han vinkade befallande med handen.

»Jag vill höra något af dig,» ropade han.

»Ni befaller, sire,» sade dominon, som nu stod alldeles
framför konungen. »Räck mig er hand.» August räckte
högra handen åt den svarte, som omsorgsfullt granskade
dess linier. »Ah,» sade han efter en stunds tystnad,
»det ser sällsamt ut.»

Konungen var öfverraskad. Det låg en besynnerlig
klang i den talandes stämma. Den var icke glädtig
och skämtsam som hos alla de andra, det låg en viss
oro deri, och konungen kände huru den svartes hand
darrade. August vinkade åt de kringstående att
aflägsna sig. Han stod nu ensam med dominon midt
på golfvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free