Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nåväl?» sade han, när den maskerade, som ännu
alltjemt betraktade hans hand, envist fortfor med
sin tystnad.
»Sire,» började dominon omsider. »Jag ser någonting
här – ett bref.»
»Ha, ha!» skrattade konungen synbart lättad. »Så
der börja dessa siare alltid sina mystiska
orakelspråk. Ett bref således? Nå, och vidare?»
»Detta bref – hm – ja –»
»Nåväl, säg ut. Hvad är det med detta bref?»
»Detta bref är i svenska konungens ego.»
Augusts hand ryckte till. »Vidare!» befallde han.
»Det är öppnadt,» fortfor spåmannen, i det han
sänkte sin röst till en hviskning, så låg att den
endast hördes af konungen. »Det innehåller sällsamma
ting. Skynda er, sire, gör fred med konung Carl
– detta bref bringar olycka, ty det innehåller
underrättelse om att ni ämnar skicka åtta tusen man
till Danmark, för att användas mot Sverige, och konung
Carl är i besittning af detta bref.»
August utstötte ett rop, de på afstånd samtalande
maskerna vände sig förskräckta om och skyndade
närmare, det uppstod en böljande trängsel i rummet.
»Hvem är ni? Masken af!» ropade konungen med sjudande
hetta, ty dominons ord hade afslöjat en i den djupaste
hemlighet drifven underhandling. Han hade fattat tag
i dominons arm, men denne gjorde sig fri genom ett
häftigt ryck och försvann hastigt bland mängden,
innan man hann gripa honom. August sjönk tillbaka
på divanen.
Hela vidden af den hotande faran framträdde åter med
ens ur festens tummel; all glädje, all munterhet,
hela bedöfningen af ögonblickets berusande fröjd voro försvunna.
»Vitzthum – mon prince – Lewenhaupt!» ropade konungen,
i det han mödosamt reste sig. Herrarna skyndade fram,
konungen torkade sin panna med servietten.
»För Guds skull, sire,» ropade Vitzthum, »hvad har
händt?»
»Åh – ingenting – ingenting,» stammade konungen,
»min vagn – fort – jag vill fara hem – har man fått
rätt på den svartklädda dominon?»
Radziwill ryckte på axlarna. Bland så många
gäster hade det icke varit möjligt att upptäcka
spåmannen. Han var försvunnen. August reste sig. Den
hemlighetsfulla tilldragelsen gjorde redan sin rund
genom hela salen, maskerna trängde sig tillsammans i
stora grupper, alla frågade efter orsaken, ingen kunde
svara – men konungen skyndade nästan vacklande genom
mängden, i det han med påtvingad vänlighet helsade
åt alla sidor.
En half timme senare satt han i sitt kabinett
på slottet i Warschau. Omkring honom befunno sig
Vitzthum, Beichling, Kessel och öfversten grefve
Lewenhaupt.
Konungen var djupt upprörd. Den plötsliga
underrättelsen hade nästan förkrossat honom. Först
efter någon stund förmådde han hemta sig så mycket,
att han kunde för sin omgifning upprepa det
korta samtalet med dominon. De närvarande åhörde
berättelsen med förvåning. Blott en person, som noga
kände till de hemliga kabinettsförhandlingarna, var
i stånd att göra ett sådant meddelande. I största
hemlighet hade man låtit dessa offerter komma danska
konungen till hända, och om papperen nu verkligen
voro i konung Carls händer, så stod faran alldeles
invid tröskeln. Men huru kunde den hemlighetsfulla
dominon kommit i besittning af denna hemlighet,
sqm den tystlåtne, otillgänglige Carl säkerligen
omsorgsfullt bevarade?
August förafskedade snart sina kavaljerer. Han ville
vara ensam. Farhågorna stormade nu in på honom från
alla sidor och han vädrade öfverallt fiender. Det
lättsinne, som eljest städse hjelpt honom igenom
de svåraste förhållanden, tycktes nu alldeles ha
öfvergifvit honom.
Försjunken i tankar af den dystraste art satt han
framför marmorbordet, som var betäckt med en mängd
papper, dyrbara toilettsaker och vackert inbundna
böcker.
De senare innehöllo en mängd förträffligt utförda
kopparstick, bland annat Molières teaterstycken med
teckningar, som framställde enstaka scener ur dem.
Konungen fattade nästan mekaniskt en af böckerna och
bläddrade deri. Sömnen flydde från hans fuktiga ögon,
han kastade boken otåligt åt sidan men tog likväl
genast en ny. Han vek upp permen och kastade en
blick på det sirligt utstyrda titelbladet, som bar
inskriften: »Galérie des beautés.»
Konungen smålog matt under det han vände bladen. På
hvart och ett af dem fann han ett af konstnärshand
mästerligt utfördt porträtt af någon skön qvinna. Det
var en illustrerad katalog på alla de skönheter, som
en gång – för längre eller kortare tid – beherrskat
konungens hjerta. Augusts händer darrade, han hade
redan vändt ett helt antal af dessa minnesblad,
då han plöstligt uppgaf en djup suck och nästan
krampaktigt omfattade boken samt närmade den till
ögat, som fästes på den nu uppslagna bilden.
Den föreställde en dam med ädla, sköna drag, som,
att dömma efter porträttet, borde varit vid pass
tjugotvå år. Under bilden stod namnet »Aurora».
Augusts anletsdrag förrådde en liflig rörelse, hans
läppar darrade liksom af smärta. »Hon – hon var det –
hon var min lyckas morgonrodnad,» hviskade han. »Hur
hastigt har den ej flytt – nu är det natt omkring
mig.» Han kastade icke denna bok ifrån sig, utan
lade den sakta på bordet, så att bilden låg öppen
och klart belystes af skenet från ljusen. Derpå reste
han sig och ringde.
I nästa ögonblick öppnades dörren. Grefve Lewenhaupt
inträdde.
»Ah,» sade konungen, »ni är ännu här? Ni vakar
då alltid?»
»Ers majestät får icke tro att edra tjenare sofva,
medan ni sjelf vakar full af bekymmer,» svarade
grefven.
»Full af bekymmer, Lewenhaupt,» suckade konungen,
»ja, du har rätt, bekymren äro svåra fiender till
sömnen. Jag vet icke hvad jag skall ta mig till. Den
der oförskämda spådomen, som måste kommit från någon
fiende, har jagat all sömn från mina ögon.»
»Säg snarare att den kom från en vän,» invände
grefven. »Det var en välment varning. Den rådde er
att göra fred med er motståndare.»
»Hm, ni har rätt, äfven ni har gjort förluster.»
»Ack, sire – –»
»Neka icke. Ni är kung Carls undersåte, era egendomar
ligga inom hans gränser. När Carl utfärdade befallning
till alla utomlands vistande svenskar att genast
återvända hem, så framt de icke ville gå förlustiga
sina gods och besittningar, så var ni en af de få,
som icke åtlydde kallelsen. Ni stannade troget här
hos mig, det skall kung Carl aldrig förlåta er.»
Lewenhaupt sänkte sin blick. »Jag måste bära det,»
sade han. »Jag lider gerna för er, men just derföre,
sire, får ni icke tro att det är förlusten af mina
gods, som allena gör mig bekymrad. Edert öde oroar
mig icke mindre.»
August tryckte handen mot sitt bröst. »Hvad är att
göra?» frågade han.
»Ni måste utfinna ett tillfälle att erbjuda svenska
konungen fred,» svarade Lewenhaupt med fast stämma.
»Jag har tänkt derpå, min vän, ja, jag är besluten
dertill – men det har sig svårt – mycket svårt att
kunna nalkas honom. Ni vet huru otillgänglig han gör
sig. Ett sändebud skulle röna den råaste behandling,
och vidare,» – fortfor han nästan hviskande –, »betänk
sedan hvilken djup hemlighet som måste hvila öfver en
dylik beskickning. Om man blott finge höra ett ord
om min beskickning, så vore allt förloradt. Jag vet
att den polska republiken vill göra fred med Sverige
på egen hand för att utesluta mig ur konserten –
och hvad skulle czar Peter, med hvilken jag står i
underhandling, säga, om han finge veta att jag bakom
hans rygg negocierar med svenskarna? – Ni ser att jag
befinner mig i en svår ställning. Nöden tvingar mig
att söka försoning med Carl – den hotande faran att
se mitt sista hopp om hjelp tillintetgjordt afhåller
mig derifrån. Hvem skulle våga att åtaga sig detta
uppdrag, och hvem skulle kunna göra det utan att
väcka uppseende?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
