- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
251

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grefve Lewenhaupt hade redan vid sitt inträde befunnit
sig i en viss oro, hvilken konungen ej observerat till
följe af sin egen upprörda sinnesstämning. Men vid de
ord, som August sist yttrade, klarnade hans blick. Han
gick några steg närmare – men då hans öga föll på det
ännu öppnade albumet, tog han ett steg tillbaka af
öfverraskning. August varseblef denna rörelse. »Ja,
ja,» sade han, »ni tyckes förvånad öfver att ni ser
detta porträtt ligga här framför mig. Det har i en
allvarsam stund åter kommit under min hand. Ah, det
var en skön, en lycklig tid, då Aurora älskade mig!»

Lewenhaupt var gift med systern till den Aurora,
hvars porträtt konungen nyss betraktat med sådant
vemod. »Älskade?» yttrade grefven med lugn, nästan
förebrående ton, »min vackra svägerska älskar ers
majestät ännu. Är hon icke er sons mor? Har hon icke
städse handlat trogen sin pligt mot ers majestät?»

»Jo, i sanning!» ropade August. »Hon drog sig
tillbaka, när jag – när jag – –»

Konungen sökte förlägen efter ett ord, som skulle
beteckna hans beteende. »Nog derom,» återtog han
häftigt. »Hon är nu långt borta ifrån mig – borta,
liksom allt godt.»

Lewenhaupt antog nu en friare hållning. »Nej, sire,»
började han, »ni misstar er. Om ni tror att Aurora
Königsmark, som ni en gång gjorde till ert hjertas
herrskarinna, är skild från er, om ni beklagar att hon
så är, nåväl, så må eders majestät veta att grefvinnan
vistas här i er närhet.»

August spratt till med en åtbörd, som nästan liknade
förskräckelse. »Huru? Hvad säger ni? Aurora skulle
vara här? Här i War – i min närhet?»

»Så är det. Grefvinnan ankom redan i dag morse
till Warschau.»

»Men jag har icke sett henne ännu?»

»Jag tvekade, sire, huruvida jag skulle våga
underrätta er om grefvinnans ankomst. Jag visste
ju icke, på hvad sätt jag skulle kunna presentera
henne. Grefvinnans härvaro torde måhända icke ses
med så synnerligen vänliga ögon af vissa damer.»
August gjorde en otålig rörelse med handen. »Och
dessutom,» fortfor grefven, »kunde jag icke veta,
om en påminnelse om forna, lyckligare dagar skulle
vara ers majestät välkommen nu, då lifvets allvar
visar sitt sträfva anlete.»

»Men hur kunde ni tänka så?» inföll konungen. »Är
jag icke skyldig all konsideration för min sons mor,
den anborna damen, abbedissan af Quedlinburg. Jag
vill, jag måste se Aurora.»

»Det torde möta svårigheter,» invände Lewenhaupt
med hastig, forskande blick på konungen, ty Aurora
lemnar Warschau redan i morgon bittida.»

»Får jag då icke se henne?» ropade August
häftigt. »Hvart beger hon sig? Hvarför denna resa?»

»Det vågar jag icke yppa,» sade grefven med ett
halft leende. »Hon, grefvinnan allena, kan säga
er det.»

»Men om hon ämnar resa i morgon bittida – hur skall
jag då få tala vid henne? – och jag måste tala vid
henne.»

Lewenhaupt tycktes blott ha väntat på detta
ögonblick. Med väl spelad förbehållsamhet sade han:
»Det torde nog bli svårt – men – nå ja, på det
sättet kunde det låta sig göra. Natten är visserligen
temligen långt framskriden, men om det gäller att
lyda ers majestäts befallningar, så skall grefvinnan
vara här redan inom en timme.»

»O, jag ville gifva allt för att få tala vid henne,»
ropade August, »Skynda er – bed Aurora skänka mig
en timme, en half – en fjerdedels timme. Säg henne,
att åsynen af henne, som jag så länge saknat, åter
skall fylla min själ med mod och hopp. Hvar bor
hon? Är hon långt borta?»

»Åh nej. Jag har låtit anvisa grefvinnan ett rum
här i palatset.»

»Så dröj då icke, grefve. Jag ber er, för Aurora
hit, säg henne att ni fann mig sysselsatt med hennes
porträtt – skynda er.»

Lewenhaupt ansåg för rådligt att icke dröja
längre. Han lemnade rummet.

August var ensam. »Hon här?» hviskade han. »I detta
ögonblick? Det måste vara någon god ödets skickelse,
som just nu för henne i min väg.» Han gick otåligt
af och an i rummet, derpå stannade han och lutade sig
mot den rikt skulpterade väggpelaren, som, bildad af
snirklar och bladverk, uppsteg till rummets tak. Han
försjönk åter i drömmeri. Det tycktes honom, som om
lätta rosenskyar dragit igenom rummet. Dessa små moln
voro ljusa och guldfärgade, och de begynte skingra
sig. I den öppna rymden framträdde ett slott med en
bred veranda långsåt fasaden. Der stodo herrar och
damer, och konungen såg sig sjelf ibland dem – blott
många år yngre än nu, och omgifven af prakt och glans,
af ungdom och skönhet. Han skrattade och skämtade –
då träder genom verandan en skön, svartklädd qvinna
fram till honom. De undersköna ögonen bada i tårar,
som ännu mera förhöja det ädla ansigtets behag och
låter det te sig nästan som förklaradt. Darrande
böjer hon sitt hufvud för konungen, hon sjunker på
knä, hennes vackra arm utsträcker sig, den fina,
hvita handen håller en böneskrift, som hon räcker
fram till konungen. »Hjelp, sire, hjelp!» ropar
hon. »Man har dödat eller tagit till fånga min bror
– skänk mig ert beskydd.» Konungen ser blott den
herrliga gestalten – allt annat försjunker som i
en dimma och han ropar betagen: »Huru skön är icke
denna flicka!» Åter försvinner bilden – en ny träder
fram. Det är uti parken i Moritzburg. Gondoler glida
öfver det spegelklara vattnet, allesamman äro fyllda
med leende, skämtande gäster. Musik ljuder under
parkens träd. Öfver gräsmattorna sväfva dansande par
af skogsgudar, i buskarna ligga nymfer och satyrer
i försåt. Så långt ögat når varsnar det blott leende
grönska, herrliga träd, dunkla grottor och tätlöfvade
gångar, och från klipporna plaska kaskaderna, och
mellan alla dessa herrliga scenerier röra sig tjusande
gestalter, gäster på Moritzburg, som i dag fira en af
dessa skogsfester, om hvilka till och med kavaljererna
vid Ludvig XIV:s hof i Versailles plägade tala med
beundran. Men obekymrad om detta brokiga hvimmel, om
de glädtiga skarorna, hafva två lyckliga fördröjt sig
borta i den ensliga grottan, som beskuggas af murgrön,
och en sakta sorlande bäck låter sina små silfvervågor
halka ned öfver klipporna. Det är åter konung August
– i en ledig, smakfull drägt såsom arkadisk jägare,
och i den lycklige furstens armar hvilar Aurora
Königsmark, och ordet »evig trohet» uttalas. Ingen
hör det mer än de båda lyckliga – och den lilla
amorsstatyen, som till hälften dold framtittar ur det
yppiga löfverket, ler emot den förtjusande taflan. –
Men snart försjunker alltsammans åter i mörker –
ett rikt smyckadt rum visar sig, ett bord betäckt
med rätter, vin och dyrbara serviser står dukadt,
kring detta bord sitta herrar och damer skrattande,
drickande och skämtande. Konungen har tagit plats
i midten; han är upphettad af vin och sinlighet,
en yppig qvinna med djerfva ögon lutar sitt hufvud
intill hans bröst och fyller i ett kristallglas åt
honom ända till brädden, han tömmer det i ett drag
och de uppsluppna deltagarne i gillet ropa bravo,
en stojande munterhet börjar råda, fruntimren slå
omkring sig lättsinnigt skämt, konungen är icke annat
än en rucklare bland sina stallbröder, allt hetare
svallar hans blod, allt ifrigare fyllas glasen och
tömmas igen, skallande skratt, vinångor, ljusglans,
vacklande gestalter, allt hvirflar om hvartannat,
– då sväfvar en skepnad fram, ädel, skön och stolt
tillika, hon lyfter mildt hotande sin arm: »Aurora!»
ropar konungen, och kastar sitt glas i golfvet ...

När August, lutad mot pelaren, såg visionen försvinna,
uppfor han förskräckt. Det tycktes honom som om han
ännu såg gestalten afteckna sig mot väggen. Uppvaknad
ur drömmen, sträckte han ut armarna och ropade:
»Aurora!» Liksom gripen af en osynlig makt, sjönk
han tillbaka, då en röst svarade: »Här är jag!»

Konungen såg en qvinlig gestalt framför sig. Han
trodde sig ännu drömma, men han vidrörde ju redan
en hand, som sträckte sig emot honom, det var ingen
gyckelbild af hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free