- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
253

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl. - Ett klockareprof. (Sann händelse.) -m. - Herdinnan. A. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig att vara er ambassadris hos svenska konungen,
jag får denna audiens, jag skall tränga mig fram till
honom och lägga er fordran på fred i Carls händer.»

»Ni är såsom alltid den ädla, den sjelfuppoffrande,
den kloka Aurora!» ropade konungen i det han fattade
hennes händer. »Ja, det är detta, jag ber er om. Jag
anförtror er min ära, då jag lemnar er det aktstycke,
som jag låter tillställa er i fall ni vill åtaga er
denna mission.»

»Kan ni väl tvifla, sire? Jag tillbjuder er min
tjenst – såsom krigaren oförskräckt framtränger
mot den ursinnigt försvarade breschen, så skall jag
framtränga till den svenska konungen.»

»Försöket är förknippadt med fara.»

»Faran endast lockar mig.»

»Konungen är barsk och tvär.»

»Jag har fått erfara något, som är smärtsammare än
en furstes ohöflighet,» sade Aurora.

»Straffa mig icke i detta sköna ögonblick,» bad
konungen. »Allt, allt kan åter bli som förr.»

Aurora skakade på hufvudet. »Nej, sire,» sade
hon. »Och om ni än ville erbjuda mig det, så skulle
jag icke mottaga offret – det skulle gifva verlden,
den eländiga, lågsinta och småaktiga verlden,
anledning till den misstanken: Aurora Königsmark har
åtagit sig den farliga beskickningen för priset att
ännu en gång få bli konungens älskarinna. Jag afstår
från denna belöning, som en gång skulle varit den
högsta, jag kunnat hoppas; jag är stolt öfver att
vara, hvad en Lubomirska, en Esterle och en Pinelli
aldrig kunna blifva: sin konungs trognaste väninna.»

»Ni är en engel – hvarför, hvarför har jag släppt er
ifrån mig?»

»Jag stannar hos er, sire – jag strider – men,»
tilllade hon plötsligt, med förändrad ton, »om jag
misslyckas – om jag strider gagnlöst?»

August blickade med beundran på den qvinna, som han
en gång så högt älskat. »Se er i spegeln, Aurora,»
sade han. »Om ni kommer för svenska konungens ögon,
så måste ni segra. Carl är en yngling, han har
ännu aldrig sett en så befallande, så majestätisk
skönhet. Han kan icke gå utan att ha hört er, och då,
då har ni – då har jag segrat.»

»Ni fruktar således icke en gång att förlora mig?»
invände Aurora halft skämtande. »Om jag gåfve vika
för min stolthet, min ärelystnad, som sporrade mig
att uppbjuda allt, för att kunna säga till verlden:
Den oböjliga konungaynglingen har icke kunnat motstå
grefvinnan Königsmark? Om Augusts en gång firade
älskarinna skulle – –»

»Håll upp,» sade konungen, »allt detta är endast
skämt. Ni har blott älskat en gång och denne ende, som
ni älskade, är jag – jag fruktar ingen medtäflare.»

Grefvinnan tillbakahöll mödosamt en frambrytande tår,
hon kufvade en häftig inre rörelse, derpå räckte hon
med bortvändt ansigte handen åt konungen. »Jag går,»
hviskade hon, »vredgas icke, om jag kämpar förgäfves,
jag ber er än en gång derom.»

»Det är nödvändigt, att man icke får veta om detta
vårt sammanträffande,» sade konungen. »Jag är omgifven
af spioner,
derför tar jag redan i qväll afsked af er. I stället
för ett vidlyftigt muntligt samtal skall ni i morgon
erhålla en promemoria, en noggrann instruktion rörande
allt, som ni skall meddela Piper och konungen. Ni
har god tid att genomläsa denna instruktion under
resan. Dessutom skall ni medföra särskilda bref till
Piper och konungen. Res ej i morgon före klockan tio;
innan dess skall allt vara i era händer.»

Grefvinnan hade rest sig från sin plats. Ögonblicket
att skiljas var kommet, men ingendera talade ett
ord. Grefvinnan gjorde en tyst bugning till afsked,
ännu en gång tryckte han hennes hand till sina läppar,
han kände, huru hon drog sig undan honom, han hörde
huru dörren till rummet slöt sig.

*



Ett rödt eldsken framlyste ur mörkret i fjerran. Det
drog sig i form af en konvex halfrundel från köpingen
Würzau till de mörka skogsdungar, mellan hvilka vägen
till Mitau förlorade sig. Öfver eldtungorna hängde ett
lager af rök, och stundom sändes qvastar af sprutande
gnistor mot höjden. Vinden strök fram öfver den flacka
nejden och dref framför sig en fuktig dimma, som
likt moln strök genom säfven i det stora träskland,
som från Würzau utbredde sig i riktning mot sydost. I
sjelfva köpingen voro, i trots af den sena timmen,
ännu många hus upplysta, och ett doft buller ljöd
derifrån. Men från eldlinien hördes sång, som stundom
afbröts af trumhvirflar. På en kulle till höger om
landsvägen höllo två ryttare, fasta och orörliga som
statyer. De voro vedetter, tillhörande det i Würzau
lägrade svenska rytteriet. Carl den tolfte hade här
uppslagit sitt högqvarter, och mellan Würzau och
Mitau sträckte sig den ställning, som hans armé intog.

De båda ryttarne tryckte sina bredbårdiga filthattar
djupare ned i pannan, för att skydda sig mot vinden
och regnet, som piskade dem i ansigtet. Plötsligt
lyfte den ene ryttaren upp hufvudet som om han
lyssnat, och gaf ett tecken åt sin kamrat. En vagn
närmade sig på landsvägen, som gick åt vester. Ett
dundrande: »Halt!» tvang kusken att hålla in sina
hästar.

»Hvad har händt, Anton?» sporde en qvinlig stämma
från det inre af vagnen.

»Madame,» svarade kusken, »det är svenska ryttare,
som ropa oss an.»

Damen öppnade ett fönster och blickade ut. Redan
var ryttaren framme vid vagnssteget. Han pratade en
slags rotvälska, som var omöjlig att förstå, men
damen sökte göra honom begripligt, att hon önskade
att han ville tala svenska. Ryttaren lystrade till,
när han fick höra sitt modersmål, uppgaf alla försök
att tala polska, och fick sålunda inom kort veta, att
vagnens egarinna var grefvinnan Aurora Königsmark, som
reste i sällskap med sin kammarjungfru och anhöll att
genast blifva förd till grefve Piper. Denna önskan
efterkoms utan dröjsmål, och eskorterad af sex
ryttare rasslade vagnen snart fram på den gropiga
stenläggningen i den lilla köpingen Würzau, der
skaror af rökande, sjungande och skrålande soldater
under glam och munterhet drogo omkring gatorna.

(Forts.)


Ett klockareprof.

(Sann händelse.)

Herr Bengtsson han ville ju taga transport, Han
trifdes ej längre i Smålen; Hans hus hade takdropp,
och kornet var kort, Och Karin var missnöjd
med kålen. Men Skåne, si det vore kronan till
land Med hvitgröt och sötmjölk och gåsstek ibland,
Och klockarne åkte i Skåne.

Och papper förskref han så fint ifrån sta’n, Och
pennor och skrifbläck tillika, Steg opp re’n med
solen den följande da’n Och började grubbla och
fika, Han läste sin dörr, och han satte sig ned
Att skrifva och skref, tills på qvällen det led:
Han skulle ju söka till Skåne.

Han afskrifter gjorde, ansökan han skref, Skref om den
för nionde gången. Af Karin den nionde vitsordad blef:
Det var ju en vacker och lång en. Kuvertet hon klippte
på finaste sätt, Förseglade sedan så fiffigt och nätt:
Det skulle ju ända till Skåne.

Nu först tog han mat den herr Bengtsson och se’n Han
gick sig i byn att spatsera, Såg in hos båd’ prosten
och pastorn och sme’n, Fick råd och lyckönskan med
mera, Kom sent hem till Karin, men vaken hon var,
Och hon var så söt så, och han var så rar: De skulle
ju flytta till Skåne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free