Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logogryf. Ol. Ersson - Charader. O. E. - Bokstafsgåta. -l -d -n. - Uttydning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Logogryf.
Det var en praktfull meteor, hvars like
Man sällan får i nordanlanden se;
Men ack, han flyktat till de dödas rike
Och solens blyga barn på grafven le.
Ett halft århundrade den kulle jemnat,
Der siaren en tidig hvila fann,
Men testamentet, som han efterlemnat,
På hjertats strängar än slår mäktigt an.
Med runor tio uti minnets salar
Mitt hela står med en odödlig glans,
Och ungmön binder uti gröna dalar
Åt mossig urna än en liljekrans.
Nu vill jag utaf tiotalet bilda
Små gåtor, som du lätt kan lösa opp:
Ett löfträd, som du träffar bland de vilda;
Ett djur, med pilens snabbhet i sitt lopp;
Tre konungar, som ifrån Oden stamma;
En skald af våra, som har sjungit slut;
Gudinna, som trötts vårda nattens flamma;
En stad vid Lögarn, som ser skröplig ut;
En mö, som för sin trohet är besjungen;
Hvad jungfru Clara sågs på grefvens kusk;
Hvad mammonsträlen lägger nöjd i pungen;
Hvad rocken blir, då skräddarn far med fusk;
Hvad syskon och kamrater böra vara;
Hvad foten kan på bana, som är hal;
Hvad drängen är, som gerna sig vill spara;
Hvad ingen gerna kommer på en bal;
Hvad alltid bättre är, än illa tala;
Hvad du kan sätta till en redlig man;
Ett djur, som trädens telningar plär skala;
Hvad man hos advokaten alltid fann;
En varelse, som lefver för att äta;
En tanke, som för ögat synlig står;
Hvad som är föga bättre än en träta;
Ett vapen, som kan gifva dödligt sår;
Hvad son för hög och låg bör vara lika;
En väldig tolkare af himlens råd;
En läckerhet, bepröfvad af de rika;
Hvad den bör få, som visar öfverdåd;
Hvad du som jag helt visst har svårt att styra;
Hvad man med skäl förrädarn kalla må;
Hvad patienten mist, som höres yra;
Hvad man med spända öron lyssnar på;
Hvad Lilja med en sådan djerfhet gjorde;
Hvad bördan kännes, som med knot du bär;
Hvad ingen uti sättet vara borde;
Hvad oceanens bölja alltid är;
Hvad stjernan har, som ses på fästet tåga;
Lokal, som lämpar sig för lek och dans;
Hvad som för näsan alltid är en plåga;
Hvad ekorrn kan med tillhjelp af sin svans;
En herrskare, som uti purpur lyser;
Hvad älskarn fordom knäppte för sin vän;
Hvad ordet vara sägs, hvarpå man nyser;
Hvad skrifvarn har, som kännes lätt igen;
Hvad mången länsman har till hårdhet drifvit;
Hvad axeln brukar, som ej smörja får;
Hvad mangen genom kärleksgriller blifvit;
Hvad den nödvändigt taga skall, som går;
Skaldinna, som har ärft fru Lenngrens lyra;
Hvad räfven ofta har i saxen fäst;
Hvad den bör vara, som skall skälmar styra;
Hvad du i svansen finner på en häst;
En krydda som enhvar ibland oss känner;
Hvad farbror Staffan ses på pipan nöjd;
Hvad stundom höjs i lag af glada vänner;
Hvad som förråda kan båd’ sorg och fröjd:
Hvad som osynligt är och dock kan brinna;
Hvad som för vissa näsor är så rart;
Hvad säkert på fiolen du skall finna;
Ett reningsmedel af förträfflig art;
Hvad sockenskräddaren till käpp begagnar;
Hvad ungmön är om läppar, hals och kind;
Hvad tryggt man lägga kan på arbetsvagnar;
En brygga, som rifs upp af vårens vind;
Ett fredligt stål, som bonden hurtigt svänger;
Hvad uti hvarje ägg man träffar på;
Ett djur, som sig i vattnet ormlikt slänger;
En smidig växt med blomma himmelsblå;
Hvad björnens fru från sig ej röfva låter;
En varelse, som krälar kall och hal;
Hvad du omöjligt kan, den stund du gråter;
Hvad du bör vara, då du håller tal;
Hvad kornet i sin fulla mognad blifver;
Hvad ingen vill i processionen gå;
En inre makt, som dig till handling drifver;
Hvad vandringsmannen stundom hvilar på;
Hvad snaran är, som man af tagel spinner;
En jordlapp, som bestämda gränser har;
Hvad som skall smältas ned, förrän det brinner;
Hvad Norden nämdes uti forna dar;
Hvad skepparen uppå sin skuta tager;
Hvad noga man ur säden skilja må;
Hvad tuppen gör, långt förr än det blir dager;
Ett underverk, som ingen undrar på;
Hvad processmakaren förtjust bivistar;
Hvad mången martisson har stupat i;
Hvad man plär göra, då man något mistar;
Hvad som till beta plägar brukadt bli;
En vigt, som lätt kan röras af en fluga;
Hvad hästen länge icke brukats till;
En kökssak, som du ser i hvarje stuga;
Hvad en bedagad mö än vara vill;
Hvad som ur askan stundom du ser blicka;
Hvad träden utaf trädgårdsmästarn få;
Hvad nykterdansaren också kan dricka;
En bana ofta nog för smal för två;
Hvad jägarn lade, och hvad han sågs göra
Förrän han tryckte af och skottet brann;
Hvad som en mörkrädd fruktar att få höra;
Hvad lätt på damens långa släp du kan;
Hvad Hugo tycktes ömt på Adelina;
Hvad vägen är, som rakt till målet för;
Ett manligt namn och tvenne feminina;
Hvad jag på denna logogryf nu gör.
Ol. Ersson.
Charader.
Nr 1.
Om du mitt första att arbeta är
Och har mitt tredje, då en fara hotar,
Och om din börda utan knot du bär,
Bekymren visst du då på dörren motar.
Liksom mitt andra, omvändt, går då allt
Det mödosamma, som du har att göra,
Och känner verlden ej din inre halt,
Det kan dig litet eller intet röra.
Hvad helst dig händer, är ditt sinne fritt
Och har ej någon känning af mitt hela.
Som man du tar det öde som är ditt,
Och råd i nöden skall dig aldrig fela.
Nr 2.
Mitt första fick du då du liten var.
Mitt andra bland pronomina du har.
Mitt tredje, omvändt, har ett lif så kort:
Föds, fägnar våra ögon och dör bort.
När mellan syskon man ett arf skall dela,
Blir deras antal ju dervid mitt hela.
O. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
