Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om lefnadssättet vid konungens hof, hans resor, familjeförhållanden m. m. Af J. M. (I. Åren 1611-1612.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mans, att han kunde bära harnesk och vapen, hvilka han
då påtog i närvaro af en del qvarvarande af ständerna.
Vid samma tid inföll danska hufvudhären under konung
Christian IV:s eget befäl från Blekinge i södra
Småland och belägrade Kalmar, Sveriges vigtigaste
gränsort å denna sida. För att undsätta fästningen
aftågade Carl IX den 8 Maj från Örebro med en del af
armén å Vetterns östra strand, under det Gustaf Adolf
med den andra delen gick öfver Skara till Jönköping,
der båda afdelningarna åter sammanstötte, hvarpå de
förenade fortsatte marschen till Kalmar, vid Ålhem
upptagande hertig Johan, som med östgötafolket tågat
kustvägen. Man känner huruledes vid framkomsten
den 12 Juni Kalmar stad redan tvenne veckor varit i
danskarnas händer och huruledes Carl IX sedermera i
det förskansade lägret vid Ryssby tillbragte fyra
månader, hvarunder heta strider föreföllo mellan
båda härarna samt konungen hade den harmen att inför
sina ögon i början af Augusti se slottet förrädiskt
uppgifvet och Öland eröfradt. Likaledes känner man
Gustaf Adolfs första krigsbragder: eröfringen och
förstöringen af Christianopel i danskarnas rygg
(i slutet af Juni) samt återintagandet af Öland
(i början af Oktober), hvarför vi dermed ej behöfva
uppehålla oss.
Dagen efter hans återkomst från Öland till
lägret vid Ryssby gick armén den 16 Oktober i
vinterqvarter. Den gamle konungen, djupt nedtryckt af
de lidna motgångarna och med döden i faggorna, fördes
landvägen till Ålhem, men måste, då han ej kunde tåla
skakningen, derifrån sjövägen föras till Nyköpings
slott, dit han anlände den 26 Oktober. Följande natt
ankom Gustaf Adolf, som rest landvägen, och hade den
30 Oktober klockan mellan 11 och 12 f. m. den sorgen
att emottaga fadrens sista suck. Några dagar derefter
anbefalldes biskoparna att hvar i sitt stift, både i
städerna och på landet, låta ringa tvenne timmar, så
länge konungen stod ofvan jord, nemligen förmiddagen
klockan mellan 9 och 10 samt eftermiddagen klockan
mellan 12 och 1.
Årets tvenne sista månader, under hvilka
enkedrottningen jemte hertig Johan och sex riksråd
förde förmyndareregeringen, tillbragtes på Nyköpings
slott. Den kungliga familjen utgjordes vid den tiden
af Gustaf I:s enkedrottning, hvilken, då 75 år gammal,
hade sitt lilla hof på Strömsholms slott; vidare
af Erik XIV:s enkedrottning, Catharina Månsdotter,
som, då 62 år gammal, lefde i enslighet på Liuxala
gård i Finland (ej långt från Tammerfors); dernäst
af Carl IX:s enkedrottning Christina, då ännu blott
38 år gammal, som jemte den tjugosjuåriga prinsessan
Catharina (Carl IX:s dotter med sin första gemål Maria
af Pfaltz) samt sina egna barn den femtonåriga Maria
Elisabeth och den tioårige Carl Philip, vanligtvis
residerade på Nyköpings slott; Gustaf Adolf fyllde
der den 9 December sitt sjuttonde år. Slutligen bodde
den tjugotvåårige hertig Johan, konung Johans son med
Gunnila Bjelke, vanligtvis på Vadstena slott. Till
den kungliga familjen, om ock blott på sidolinien,
kunde äfven räknas Carl Carlsson Gyldenhjelm (naturlig
son till Carl IX och född 1574), då fången i Polen;
Jacob de la Gardie, hvars moder, Sophia Gyldenhjelm,
var naturlig dotter till konung Johan; och måhända
äfven Johan Skytte, som säges varit naturlig son
till Carl IX och hvilken äfven varit Gustaf Adolfs,
sålunda sin yngre broders lärare.
Till den riksdag, som blifvit utlyst till Nyköping
i början af December, anlände hertig Johan den 4 med
sin adel och betjening samt höll ett präktigt intåg
i staden med 300 hästar. Den 10 öppnades af honom
riksdagen efter slutad gudstjenst å stora salen på
slottet; och den 16 öfverlemnades, såsom bekant,
derstädes regeringen åt Gustaf Adolf, oaktadt ännu
ett år fattades i den tid, då han till hälften, jemte
förmyndarestyrelsen, skulle fått deltaga i densamma,
och sju år innan han helt och hållet bort tillträda
den. Sedan medel blifvit af ständerna beviljade
till fortsättande af de trenne krig, med Danmark,
Ryssland och Polen, i hvilka Sverige då var inveckladt,
afslutades riksdagen den 6 Januari.
Dagen förut hade Carl IX:s lik, som dittills stått
å lit de parade i »öfre salen» af Nyköpings slott,
med stor
högtidlighet blifvit nedflyttadt till rikssalen. Liket
var då klädt i sammet och annat sidentyg med
hermelinsbräm och hade på hufvudet en guldkrona
med svenska diamanter, »emedan orientaliska ej
voro till hands, och konungen i sin lifstid lika
mycket älskat svenska». Kistan var tredubbel,
den innersta öfverdragen med sammet och tubin (ett
slags sidentyg), den deröfver var af tenn och den
yttersta af trä, öfverklädd med sammet och taft, med
små silkesfransar. Rikskansleren Axel Oxenstjerna
höll först ett långt tal, och derefter biskopen i
Strengnäs, Laurentius Paulinus, en vidlyftig predikan.
Den 10 Januari afreste Gustaf Adolf derpå från
Nyköping öfver Vestervik till Ryssby, der han
inträffade den 24 i afsigt att med en mindre
afdelning försöka något emot Kalmar eller infalla
i Blekinge. En annan afdelning skulle under hertig
Johans befäl samlas vid Orrholmen (nära Falköping),
för att inbryta i Halland. Men svenskarna blefvo på
båda ställena förekomna af danskarna; ty i medlet af
Januari inföll en fiendtlig afdelning i Småland och
uppbrände Vexiö, och i slutet af samma månad intog
konung Christian Ny Lödöse, anföll förgäfves Elfsborg
och Gullberg, men härjade Vestergötland samt uppbrände
Skara och Gamla Lödöse.
Med anledning häraf uppbröt Gustaf Adolf den 28
Januari från Ryssby, gick först utmed Smålands södra
gräns till Loshult, der han i början af Februari
inföll i Skåne, tågade sedermera vester om det då
nyligen anlagda Christianstad till den gamla staden
Vä, som den 8 uppbrändes, hvarpå han i nordvestlig
riktning skyndade till Markaryd för att förena sig med
hertig Johan. Den 11 på aftonen, då det redan skymde,
blef han emellertid med eftertruppen öfverraskad af
danskarna vid Vittsjö. Och det var vid det härigenom
uppkommande handgemänget på Vittsjön, som isen brast
under konungens häst, och som han räddades från att
drunkna blott genom kammarjunkaren Per Banérs och
ryttaren Thomas Larssons mellankomst. Åt den sistnämde
gaf han genast sin »spännarekedja» samt längre fram
en gård; och den förre blef sedermera slagen till
riddare. För öfrigt togo danskarna konungens lifhäst
med dess kostliga sadel, pistoler och värja, som voro
besatta med turkoser och andra dyrbara ädelstenar
samt präktigt förgyllda.
Gustaf Adolf red derpå öfver Markaryd och Vernamo,
hvarest trupperna qvarlemnades, till Jönköping,
der han vistades en vecka, hvarpå han for till
Svenljunga för att begifva sig till Halland, i hvilket
landskap hertig Johan inbrutit och uppbränt Varbergs
stad. I Svenljunga möttes han dock den 26 Februari af
hertigen, som några dagar förut (den 22) i fäktningen
vid Skällinge slagit konung Christian på flykten. De
kungliga bröderna reste derefter tillsammans öfver
Hojentorp (vid Axevall), Marieholm (vid Mariestad),
Örebro, Ulfsund (Kungsör) och Vesterås till Stockholm,
der de inträffade den 14 Mars och med stor glädje
emottogos af enkedrottningen, som under det tvenne
månaders vinterfälttåget varit plågad af mycken oro
för sönerna – en oro, som vi finna ej varit obefogad.
Den kungliga familjen vistades derpå i Stockholm
till medlet af April, då Carl IX:s likfärd och
begrafning skulle företagas. Rikets adel och biskopar
erhöllo befallning att infinna sig i Nyköping
»med sådan drägt och klädning, som den sorgliga
lägenheten fordrade». För hofvets räkning inköptes
till begrafnings- och sorgklädnad sammet, sidentyg,
kläde, skärduk, taft, chartek och lärft. Från Nyköping
skulle det kungliga liket beledsagas till Strengnäs,
der Carl IX sjelf utvalt sitt lägerställe. Den
18 April anträddes likfärden med stor prakt. Utom
hufvudbaneret med riksvapnet och deromkring alla
landskapsvapnen, målade med guld och silfver på
blå taft, medföljde alla landskapsvapnen särskildt,
målade på svart taft, samt en blodfana af rödt taft
med silkesfransar. Framför liket gick en särskild
häst, öfverklädd med sammet och silfverskir, samt med
hvarje landskaps fana en häst, klädd med svart taft
och flor, hängande ned till jorden. Likvagnen var
klädd med svart sammet och drogs af sex hästar med
sammetstäcken. Konungens lifhäst var betäckt med svart
sammet och deruppå ett bliantskors. De kungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
