Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tycho Brahe - I höstens dag. -lm- - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anläggningar försvunnit. – Men ett säkrare minne har
han rest sig i sina observationer och i de
många förträffliga anteckningar, som ännu
finnas förvarade på prent, och dessa skola
till evärdeliga tider bära vittne
om att han i sanning uppfattat sitt valspråk:
»Icke blott synas, utan vara.»
I höstens dag.
Jäg älskar icke våren som
Poeterna och flera.
Jag har min egen smak; derom
Vi ej ska disputera.
En vårdag har visst poesi
Långt mer än höstens dagar
Och ljus och lif och svärmeri –
Men mig han ej behagar.
Ty skogens sus och bäckars språng,
De äro, vill jag mena,
Sirener, hvilkas falska sång
Plär älskande förena.
Man blir deraf sentimental,
Och pojkar bli poeter,
Som löpa efter ideal
Och henne, hvad hon heter.
Du blir så loj vid vestansmek;
Du svärmar blott och drömmer.
Du anser lifvet för en lek,
Dess djupa allvar glömmer.
Nog fins det folk som mena: »Njut,
Ack, njut!» – Åh, tusan heller!
Du njuter dig ihjel till slut,
Det är den dom, jag fäller.
Jag tål ej någon veklig slaf,
Som styres af passioner.
Hän är en feg, en narr, – nog af:
Han gör sig illusioner.
Han väntar, att passionens glöd
Skall svalna sent omsider.
Han lefver – ack, dens lif är död,
Som hoppas bättre tider.
Ett högre, verkligt lif är strid;
En maklig ro är döden;
Och hoppet är blott stjernan: frid,
Som tindra skall i nöden.
Allt stillastående, hur kort,
Förruttnelse kringsprider.
När sist lifsandan dunstar bort,
Det till förvandling skrider.
Naturen sig till hvila lagt,
Att bättre tid förbida –
Du, »Skaparns mästerverk», gif akt!
Du kan, du måste strida.
Se till att ej passionens glöd
Din lefnadslust betager,
Att ingen hemlig mask din död
På hjerteroten gnager.
-lm-
En utflygt från Hamburg till Helgoland.
Teckning af Sylvia.
En af Hamburgs lifligaste taflor är dess hamn. Följ
dit med mig en morgonstund. – Betrakta den skog af
master, som här reser sig! Se der hänga slokande
segel, der fladdra i vinden otaliga olika och
brokiga flaggor och fullastade pråmar tåga långsamt
förbi hvarandra. Ångare pipa och ila framåt Elben,
mot hvars vatten solen glindrar lik blanka, »hårda
thalrar», medan den molnfria himlen förgäfves söker
ge en blå färgton åt de tjocka brungråa böljorna,
som nu i munter ebb börjat en ringlande dans.
Se der borta i gathörnet den stackars krymplingen
med »tapperhetsmedalj»» och »jernkors» på sitt bröst
. . . hör huru han förtäljer om slaget vid Belfort,
der han förlorat sitt ben.
»Körsbär, en skilling, en skilling, en skilling!»
skrika några qvinnor från quaien, der om hvarandra
trängas allvarliga affärsmän, sjöbussar, damer
med små hvita pudelhundar i rosenröda band,
bärare, pråmkarlar, flanerande främlingar och
vierländska blomsterflickor. Allt är rörlighet,
lif och »geschäft». Man är i en verldsstad, man
känner det, man ser det, och midt i det bullrande,
döfvande hvimlet vandrar man fram med en känsla af
ensamhet och öfvergifvenhet, som vore man i en öken.
Vid den långa skeppsbron, hvilken skjuter ut
i Elben, håller nu en ångare på att draga in
landgången. Låt oss skynda ombord, det är »Cuxhaven»,
och bestämmelseorten är Helgoland.
Hvilket hvimmel af ångare och skepp! Såsom i en
majestätisk menuett skrida de Elben framåt – ännu
några hojtande rop ljuda från strand, några döende
toner från ett positiv, och stadsbullret når oss ej
mera, fastän vid vår sida Altonas ståtliga husrader
ännu en stund breda ut sig innan de, vid en krökning
af stranden, komma ur sigte.
Vår ångbåt gungar allt raskare framåt och sänder
upp i luften en svart rökpelare, som kastar en
dunkel skugga öfver det mörka vattnet, medan solen
skänker leende lif åt grönskande stränder, som tafla
efter tafla te sig i tjusande sommarprakt. Der borta
till höger skymtar du Syllberg. Marken blir alltmera
kuperad, djupgröna ängar glänsa af sommardagg bredvid
mystiska parker, som i skälfvande löframar innesluta
underbara, fantastiska villor, omgifna af terrasslika
trädgårdar, som vida omkring sprida blomsterångor,
medan luftens vingade sångarskara lustigt kretsar
omkring eller slår sig ned på någon doftande
rosenhäck, sjungande morgonhymner för villornas egare,
dessa hamburgerbörsens penningefurstar och magnater,
som här på stranden bort till Blankenese slagit upp
sina sommarbostäder.
De herrliga taflorna försvinna småningom en efter
annan; ännu några sandbackar, vid hvilkas sluttning
ligger Blankenese vattencistern, och stranden blir
flack. Men innan vi passera den här krökningen,
låt oss kasta en blick tillbaka, der ju snedt öfver
Blankenese ligger Lühe eller »Körsbärslandet»,
hvilket förser Hamburg med körsbär. – Härefter vidgar
sig småningom Elben. Der till venster skönjer du med
en god kikare Stade, och der borta ser du en ö med
starka förskansningar, hvilka uppkastades 1870 i
anledning af kriget.
Men tyst, jag tror man talar återigen om krig här
i vår närhet. Låt oss lyssna till hvad den lille
svartmuskige tysken förtäljer. »Se der,» säger han,
»passerade vi just förbi ett preussiskt vaktskepp
. . . präktig marin vår . . . inte att leka med. Nyss
i Venezuela tagit två amerikanska örlogsskepp. Ni
stirrar på mig, madame, men jag står för hvad jag
sagt. Ser ni, en del tyska nybyggare hade af den
amerikanska regeringen begärt tillåtelse att få bygga
en jernbana från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
