- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
263

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina grufvor och ner till hafvet. »Gör det,»
svarade yankeen. Nå, banan blef färdig. »Håll,»
kommenderar nu yankeen, »du begärde att få bygga
en bana, godt, men du har inte fått lof att färdas
på den!» Jag tror ni skrattar, madame? Jaså, inte
. . . Donnerwetter! Preussiska regeringen ej att leka
med . . . marinskepp i farvattnet vid Panama-näset
. . . vi ha marinskepp öfverallt . . . i Kina, i Japan
. . . måste skydda vår handel. Våra marinskepp knipa
amerikanska örlogsskepp. Yankeen blir flat. »Var
så god,» säger han, »kör på!» Allt godt . . . saken
är afgjord. Men jag tror ni skrattar fortfarande,
madame?»

»Det är bara en min, som jag alltid har i mitt
ansigte.»

»Nå godt! Ser ni det silfrade bandet derborta? Ja,
det ligger redan långt bakom oss. Det är Stör . . . vid
denna flods mynning är Glückstadt . . . vintertid
lossa fartygen der ofta sina laster, som sedan föras
per jernväg till Hamburg. Ja, nu upptäcker man intet
vidare af stränderna . . . det blåser en frisk bris
och vi sticka ut i öppna sjön.»

Den lille mörkhårige herrn knäpper tillhopa sin
öfverrock och synes med en viss oro motse det
ögonblick, då vi från vår ångare blott ha himmel och
vatten att betrakta.

»Cuxhaven», säger vår granne efter en lång tystnad
och ser på sitt ur, »klockan var åtta, då vi foro
från Hamburg och nu är hon öfver half tu . . . ännu ha
vi några långa timmar qvar.»

Middagssolen baddar på. De klara böljorna stänka
guldgnistor öfver djupblå botten; men färgspelet
blir snart mattare och mattare och några strömoln
dölja solen.

»Fyrskepp,» upplyser lakoniskt tysken, som plötsligen
tyckes hängifva sig åt någon djup begrundning,
hvilken, att döma af hans blekhet, icke måtte vara
af angenämaste art.

»Der borta synes land», säger han, plötsligt brytande
en långvarig tystnad samt åter böjd för en ljusare
verldsåskådning. »Detta är Neuwerk med sina fyrtorn,
och derborta ligga sandreflar. Dessa äro emellertid
snart passerade,» tillägger han med en suck, »och så
hafva vi öppna hafvet igen.»

Himlen är nu nästan helt och hållet
molnbetäckt. Vinden far med ett hvisslande ljud fram
mellan tackel och tåg. Fiskmåsarna flyga skriande
öfver vågorna, hvilka vältra fram liksom i en täflan
om hvilken af dem kan göra det djerfvaste hoppet,
eller kasta sig fradgande af raseri tillbaka, såsom
för att taga ansats till nya språng, tröttna af och
rusa upp igen, öfverfalla, qväfva och sluka hvarandra
eller sluta sig vänskapsfullt tillsammans och ila
skummande fram mot vår båt, piskande dess sidor under
ihåligt rytande.

Långsamt vagga vi framåt, några hvita segel skymta
på afstånd och försvinna. En grå dimma stiger
upp i fjerran – det är Helgoland som hägrar vid
horisonten. Hägringen antar tydliga dimensioner, ur
det hvita hafsskummet dyker upp en mattröd stenmassa,
ångbåten dansar öfver vågen, rökmoln fara fräsande ur
skorstenspipan, farten saktas och under ett trefaldigt
»hurra!» sänkes vårt ankare i hafvet.

Nu stötas båtar från den gent emot oss belägna
stranden; med plaskande ljud falla roddarnes
åror i vattnet, ångbåtspassagerare äntra ned för
fallrepsstegen, en lång mager dam sluter ögonen
igen, gör sig beredd att dåna och faller handlöst i
famnen på en matros; en liten modig qvinna klifver
dristeligen på . . . aj, klädningen fastnar på en
spik! Öfverst på stegen står en blond flicka och
exponerar ett par pariserkängor. Nej, stiga ned,
det törs hon inte för sitt lif. – »Huru skall det gå,
min söta!» ropar från en båt en korpulent tant. – »Jag
hade aldrig gifvit mig hit, om jag trott att man måste
hala sig ned i båtar, för att komma till Helgoland!»

»Antag att jag midt på stegen får igen min nerfkramp!»
framkastar en fru.

»Midt på stegen, min engel!» invänder
hennes man.

»Låt bli att i den här rysliga situationen väga
mina ord, Frans! . . .» Ännu några små oartikulerade
skri, några halfqväfda rop, och passagerarne sitta
välbehållna i båtarna, under hvilka vattenmassan
ligger så lugn och klar öfver den hvitskimrande
sandbottnen, medan långt borta böljorna
oafbrutet fortfara att rusa framåt i yster kamp. Från
ön fladdrar engelska flaggan, ett trefaldigt »hurra!»
skallar emot oss, och vi sätta foten på land.

Genom en dubbel rad af helgoländare och badgäster
vandrar man nu ett stycke framåt och man hör skämtsamt
ropas: »Behagas en droska?» »Skall det vara en
bäsk?» »Den ser ut att ha sålt smöret och tappat
penningarna!» »Den har fått känna på rullning!»
o. s. v.

En lots öppnar gästvänligt dörrarna till sitt
boningshus och lofvar att bli vår ledsagare på ön. Vi
hvila nu en stund i ett rum med ljusblå tapeter
och hvita, för hafsvinden fläktande gardiner, samt
betrakta på en hörnhylla några konstnärligt utförda
snäckarbeten.

»Margaretha har på lediga stunder roat sig med
att göra dem,» säger lotsen och visar på en ung,
solbränd flicka med vackra blå ögon, som hon blygt
håller fästa på golftiljorna och blott sällan slår upp
emot oss. »Nej, hon är inte min dotter . . . fadren
hennes var fiskare och omkom, när hon knappast var
en aln hög, och sedan har hon varit hos mig. Sjelf
har jag blott en son, han är ute på fiske nu.»

Flickan vänder hastigt på sitt hufvud och blickar mot
fönstret. »Sjön går högt, jag fruktar det blåser upp
till storm,» säger hon half högt.

Det synes som om lotsen icke hört hennes ord eller
som om han så litet eller ringa aktar en storm, att
han icke finner den många ord värd. – Kort härefter
reser han sig upp och följer oss ut genom dörren.

»Ser ni, madame,» börjar han, »Helgoland är deladt
i lågland (Unterland) och högland (Oberland). Rundt
omkring Helgoland har man ungefärligen en timmes
sjöfärd – deraf kan ni kanske någorlunda bedöma vår ös
storlek. Utom guvernören och några engelska tjenstemän
bo här året om blott fiskare och lotsar. Dessa
senare behöfvas här kanske bättre än annorstädes,
ty rundt omkring i hafvet lura farliga klippor och
skär. Ebben har nu fallit, madame; derborta, ser ni,
der ligga minst fem eller sex vrak.»

Vid våra fötter utbreder sig det svallande
hafvet. Några solstrålar lysa fram ur molnen och
kasta ett lätt guldskimmer öfver de grönglänsande,
hvitskummiga vågorna, som med entoniga, taktmessiga
slag fara mot stranden, hvilken den sjunkande
vattenmassan nu gjort betydligt bredare. Några båtar
stå redan på torra sanden och längre bort gunga en
mängd små skutor, för att troligtvis om en stund stå
lika lugna och torrskodda. Vinden susar skarp och
frisk omkring oss och bryter sig mot de tätt bakom
lodräta, rödskimrande klipporna.

»Hvit sand, röd strand, grönt land, dessa äro de
färger som finnas på Helgoland,» säger lotsen och
af bryter alla betraktelser. »Här bakom oss ser ni
hoteller, konversationslokaler och dylikt, som fint
folk behöfver, då de ge sig hit. Vi ha sex till åtta
tusen badgäster årligen. Se här är det nya badhuset,
som guvernören förlidet år på egen bekostnad låtit
bygga! I midten derborta ligger en pumpmaskin, som för
vattnet in i bassinerna och i flygeln till venster
äro rum för varma bad . . . de der rummen äro granna,
må ni tro, förgyllningar, mattor och speglar, så
en kan bli yr i hufvudet. – Här är en tredjedel af
staden, resten ligger på höglandet. Vi komma snart
dit, om ni behagar stiga uppför trappan der borta.»

Vi begifva oss förbi några husrader och räkna en åtta
à tio butiker, i hvilka man säljer snäckarbeten och
sjödjur; äfven en sorts hattar, på en gång egendomliga
och vackra samt bestående af fiskmåsar, hvilkas hufvud
och hals blifva uppstoppade och böjda tillbaka mot
venstra vingen så att de likna en agraff, den långa
stjerten hänger bakåt som en plym, medan skrofvet är
tomt och fodradt.

Dessa äro de enda handelsartiklar, som Helgoland har
att bjuda åt de främlingar, som årligen strömma till
ön. Redan nu voro dess gator och promenader fyllda
af motionerande badgäster, hvilka liksom vi begifva
sig uppför den breda trätrappan, hvilken förenar hög-
och lågland.

»Trappan har tvåhundraåtta steg,» återtar lotsen. »Ja,
madame, det är en ansenlig höjd . . . öfver tvåhundra
fot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free