- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
266

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Muren ni ser deruppe skyddar oss för nedfallande
klippstycken. – Behagar ni stå stilla här? Stöd er
lugnt mot jernräcket, det är säkert och fast. Tyst
. . . hör ni ett sakta rullande ljud? . . . Det
kommer af småstenar, som oupphörligt lossna från
klippan och falla ned i djupet.»

»Ja, madame,» fortfar han efter några ögonblicks
tystnad, »för några tusen år sedan hängde utan
tvifvel vår ö tillsammans med fasta landet. För
endast etthundrafemtio år sedan var Helgoland fyra
gånger större än nu. Man har beräknat att från denna
ö årligen en fot i omkrets faller i hafvet. På sina
ställen har ön endast en bredd af femtio fot. Efter
en sextio år skall således icke mycket återstå af
vårt Helgoland.» En skugga glider härvid öfver hans
väderbitna, fårade ansigte. »Nå, jag är glad, att
jag inte lefver den stund, då vi skola uppslukas af
hafvet eller behöfva gå i landsflykt. Befolkningen
här består af tvåtusenfemhundra personer, och vi
lefva och hålla tillsammans som en enda stor familj
. . . skilsmessans stund kommer att bli en hård
pröfning.»

Vi vandra under en stunds tystnad åter uppföre den
höga trappan och uppnå snart höglandet, som hvilar på
en röd, lodrät, kolossal klippa, hvilken är bemängd
med ljusa grönskiftande punkter.

»Se här, madame, ser ni bekräftelsen på mina ord,»
säger den gamle lotsen, som lutar sig framåt och
upptar framför sina fötter en temligen stor sten,
hvilken han med ett enda tryck af sin starka hand
söndersmular. »Klippan här består endast af en sorts
lera, hvilken hafsvattnet alltmera undergräfver
och förvittrar. Men fastän vi kunna motse vår
ös snara upplösning, så fortfar man dock här att
årligen bygga nya boningshus. Vår guvernör sparar
intet i detta afseende. Han är en mäkta rik man
och har domäner såväl i England som i trakterna af
Wien, Berlin och flerestädes. – Ja, nu tillhöra vi
England. Lord Russell tog oss 1810 från danskarna,
och 1814 fastställde man att vår ö var en engelsk
besittning. Men vi äro alla af frisiskt ursprung,
dess språk och gamla seder äro ännu våra. – Hvad vi
tycka om engelsmännen, frågar ni? Nå ja, någon nöd
eller verklig fattigdom trycker ingen,» svarar han
undvikande, »guvernören och hans landsmän omsätta här
mycket penningar och dessa komma oss rätt bra till
godo. Vid badtiderna ha vi här många fina gentlemen,
och det artar sig i år att bli mycket folk här, trots
spelbankens upphörande. Men inte nog med engelska
gentlemen, äfven fiskare från Hull komma hitöfver,
och jag kan just inte säga att de äro särdeles
välkomna gäster, ty de och vårt folk råka ofta i
krakel med hvarandra.»

Den gamle lotsen tystnar plötsligt, och kanske för
att komma alldeles bort från detta ämne frågar han nu:

»Hvad tycker ni om våra gator? Litet trånga äro de
kanske. Staden häruppe är emellertid mer än dubbelt
så stor som den på låglandet. – Här ser ni vår
kyrka. Behagar ni träda in? Byggnadsformen är enkel
och oansenlig . . . genom århundraden har den bevarat
sin ursprungliga form, i början af sjuttonhundratalet
blef den helt och hållet renoverad. Fordom har här på
ön stått sju kyrkor – sjutalet är heligt och efter
detta fick ön namnet: Heiligenland (heliga landet),
sorn senare blef förvandladt till Helgoland.»

»Men se här,» fortfar han efter en liten paus, »här
är något, som jag tror särskildt skall intressera er,
madame, och det är dessa höga armstakar af massift
silfver; ty de äro skänkta till kyrkan af Gustaf
IV Adolf, då han ifrån Sverige kom till vår ö,
sedan han måst flykta för Bernadotte. – Flyktade
han icke för Bernadotte? Så ni säger, madame, detta
måtte jag väl känna till . . . de fördömda fransoserna
ställa till spektakel hvart de än må komma! Men det
var nedrigt, madame, att så der behandla en af den
store Gustaf Adolfs afkomlingar! Ni må inte tro, vi
äro så bortkomna, att vi inte följa med de händelser,
som tilldraga sig utomkring vår ö!»

Den gamle lotsen höjde med ett förnöjdt uttryck på
sina axlar samt fortfor:

»Men nu har ni kanske fått nog af vår lilla oansenliga
kyrka. – Måhända har ni äfven lust att göra en liten
vandring bort till vårt fyrtorn? Det är nittio fot
högt och på god väg till de trehundrade öfver hafvet.»

En kort stund härefter äro vi vid den af jern
gjutna trappan, som bär upp till tornets spets,
der vi genom en knappast tre fots hög dörr komma
in i lanterninen. En reverber af silfver, två fot
i omkrets, är bakom hvar och en af de tolf lampor,
som i nattens mörker likt vänliga ledstjernor tindra
mot seglaren.

Vinden slår emot tornet med ett våldsamt brus,
på himlen ila molnen rastlöst efter hvarandra,
qvällsolen har brutit fram och klippan under oss
flammar som i eldslågor. Sjöfåglar stryka likt snömoln
öfver det fräsande hafvet, hvars vågor som jättestora
gnistrande smaragder nu i stigande flod rulla fram
mot stranden, hvilken slutes i en skälfvande ram af
de hvitaste perlor.

Den gamle lotsens ögon blicka med ett sorgset uttryck
ned öfver detta underbara färgspel, som här och der
afbrytes af någon grön fläck, eller fredliga husrader,
från hvilkas skorstenar en och annan rökhvirfvel
muntert rusar ut och tar sig en svängom med blåsten.

»Ja ja, madame,» återtar lotsen efter att en lång
stund hafva blickat ned framför sig. »Vi menniskor äro
dödliga och veta att vi ovilkorligen skola gå bort,
men det är underligt att tänka det ens fosterland
efter en menniskoålder eller så der vid pass skall
förintas, att af allt det vi se för våra ögon blott
hafvet skall finnas qvar. – Ser ni,» fortfor han
och sträckte sin hand pekande utåt, »ser ni sandön
derborta? Det är dünerna. För omkring hundrafemtio
år sedan hängde de tillsammans med Helgoland; nu går
vattnet öfver trettio fot högt emellan oss, och just
der detta vatten nu flyter fram var fordom land,
der fartyg ankrade vid en präktig hamn. Min farfar
mindes, då han var pojke, ännu en sådan tid. Mellan
vår ö och dunerna är det omkring femton minuters
färd, och när det icke stormar alltför starkt taga
främlingarna helst sina bad der. Fruntimmernas bassin
ligger der till höger och männens till venster,
och der badas i kärror liksom vid alla nordsjöbad. –
Från sandkullarna derborta har man en herrlig utsigt,
och på deras högsta topp ligger en badrestauration,
hvilken härifrån knappast skönjes. Guvernören reser
ofta öfver till dünerna, der han låtit utsläppa
kaniner. Dessa djur hafva förökat sig i oändlighet,
och ett af engelsmännens nöjen härstädes är kaninjagt;
men äfven skälhundar och sjöfåglar skjutas mycket.»

»Se, så blodröd himlen är derborta,» fortfar lotsen,
i det han med handen skuggar ögonen och skarpt
betraktar horisonten, »vi få stark storm i natt. När
vinden är riktigt frisk, far den med sådant buller
mot tornet här, att man icke kan höra sin egen röst,
och hafsskum och sjögräs kastas hitupp. Här kan
man få ett riktigt begrepp om hvad en storm vill
säga. Blåsa omkull . . . åh nej, madame, allt är ju
sammanfogadt af jern och inte den minsta träkloss
finnes. – Nedanför oss ser ni det gamla fyrtornet,
hvilket blott är tjugofem fot högt, och som på sin
tid, det vill säga för öfver femtio år sedan, blef
upplyst af en koleld. På den tiden skedde här flere
strandningar än nu, och de gamle voro just inte så
missnöjda dermed. I vår kyrka, och detta hvar söndag
ändå, har vår prest bedt från predikstolen: ’Skydda
oss, o Gud, för härjande vågsvall, tillintetgörande
orkaner och välsigna vår strand!’ Det vill säga att
rätt många skepp här måtte stranda. Ni tycker det
låter förfärligt . . . nå, den kyrkobönen är för kort
tid sedan också afskaffad.»

Medan han talar stiga vi ned för torntrappan
samt gå fram öfver en väg, som bär midt igenom
ett potatisland. »Höglandet här har en half
timmes väg i omkrets . . . detta är den så kallade
’potatisallén’. Ja, madame,» tillägger han småleende,
»vi äro inte utan promenadplatser; vi ha också
’segelgarnsallén’, som bär sitt namn efter en
repslagarebana, hvilken lemnat plats för tvenne rader
hagtornsbuskar. Dessutom ha vi ’sqvallerallén’, men
den känner ni redan till . . . det var den dubbla rad
af åskådare, som alltid nere vid stranden mottager
hvarje till ön anländande främling, öfver hvilken
man ogeneradt gör sina anmärkningar.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free