- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
268

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Abyssinien. II. - Några af våra vanligaste kryddor. 1. Pepparn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessa floddalar. Synnerligast mot slutet af
expeditionen eller på återmarschen, hvilken egde
rum då regntiden redan inträdt, ledo trupperna svåra
förluster; ty icke nog med att hundratals menniskor,
kameler och dragare bortrycktes af vattenflödena,
vid hvarje sådan katastrof qvarlemnades äfven en
mängd kadaver bland klyftorna, när vattnet sjönk. I
de djupa, trånga dalfårorna, der tillträde af luft
blott sparsamt
kunde ega rum, uppkom då en olidlig stank, och alla
försök att undanskaffa eller uppbränna de ruttnande
kropparna visade sig otillräckliga. Någon noggrann
uppgift om storleken af engelsmännens härigenom lidna
förluster hafva vi likväl icke sett och lära troligen
icke få se, ty engelska regeringen har visligen
undvikit att lemna några speciela uppgifter på hvad
dess abyssiniska expedition kostade.


Några af våra vanligaste kryddor.

1. Pepparn.

Pepparn var en af de första kryddor, som från
det sydliga Asien hittade vägen till Europa. Den
hitfördes redan af Alexander den store från Ostindien
och blef snart en eftersökt öfverflödsvara på rikemans
bord, så dyrbar, att den bokstafligen uppvägdes
med guld. Att den till och med kunde vara rarare
än guld, synes deraf att furstar och annat storfolk
plägade skicka små pepparpåsar såsom presenter till
hvarandra. När sjöfarten till Ostindien börjat och
tagit fart, föll pepparn snart i penningvärde, men
såsom förbrukningsartikel blef dess betydelse så
mycket större, och pepparn utgör än i dag en af de
vigtigaste kryddor, som införas från tropikerna. De
vanliga svarta pepparkornen äro de i omoget tillstånd
afplockade och derföre skrynkliga, torra fröna af
pepparbusken (Piper nigrum), hvilken, jemte ett
hundratal beslägtade arter, i form af klängväxt
klättrar, kryper eller slingrar sig fram genom
tropikskogarna. Bären äro enfröiga, deras skarpa smak
härrör af ett egendomligt harts. Dessutom innehålla
pepparbären en olja och ett alkaliskt reagerande ämne,
piperin, som är fullkomligt smak- och luktlöst och
kristalliserar i fyrkantiga färglösa prismer. Det
skarpa hartset, som kan utdragas medelst alkohol,
gör bären af flere peppararter till en angenäm
krydda, men är i rent och koncentreradt tillstånd
ett verksamt gift.

Landet »der pepparn växer» är temligen vidsträckt,
ty det omfattar större delen af det varma
jordbältet. Malabar omtalas såsom pepparrefvans
ursprungliga hemort, men för närvarande bedrifves
dess odling på jordens båda hemisferer, i alla sådana
trakter, som äro lika fuktiga som varma. Man indelar
pepparplantagerna i regelbundna sängar, planterar de
senare med korallträd, enär refvorna behöfva såväl
skugga som fästpunkter för sina rankor, och utlägger
derpå sticklingar, som på tredje året bära frukt. De
fortfara sålunda att sätta blommor och bär ända till
tjugonde året, och gifva i medeltal pr buske 5-6
skålpund pepparkorn om året. De på hängen tätt vid
hvarandra sittande blommorna äro oansenliga, bären
till att börja med gröna, men vid full mognad röda. Så
snart den senare färgen börjar inträda, afplockar
man dem och torkar dem på mattor. De torkade gröna
frukterna lemna den svarta pepparn, som eger större
skärpa. Fullmogna och öfvermogna bär, som man någon
tid lägger i vatten och derigenom befriar från deras
ytterskal, gifva efter torkningen den mindre skarpa
hvitpepparn. Hvad som af de öfriga
peppararterna kommer i kryddhandeln behöfver här icke tagas
i betraktande; kubebern, långpepparn o. s. v. begagnas
mera till medicinska än gastronomiska ändamål.

Guineapepparn och spanska eller negerpepparn hafva
endast likheten i smaken, men ingalunda gemensamt
ursprung att tacka för sitt namn. Den förra,
efter hvilken en del af Vestafrika ännu kallas
Pepparkusten, bestod i de brännande kryddartade fröna
af en art Hablitzea; äfvenså plägade paradiskorn
och kardemummafrön icke sällan betecknas med samma
namn. Spanska pepparn (Paprika) förskrifver sig
från de krydd-artade fröna af växter tillhörande
företrädesvis familjen Solaneæ, och slägtet
Capsicum. Den gula spanska pepparn (Capsicum luteum)
som synnerligast odlas i Ostindien och kommer i
handeln under namn af Piment de Mozambique lemnar de
skarpaste sorterna, hvilka med svullna läppar och
tunga bestraffar den, som icke är van att njuta af
dem; qvittenpepparn, engelsmännens Pell-pepper och
fransmännens Poivron, lemna deremot saftiga frukter,
som nästan icke alls besitta någon skärpa och derföre
kunna ätas råa eller såsom inlagd frukt.

Den ytterst starka Cayenne- eller negerpepparn
kommer företrädesvis från Capsicum crassum
m. fl. arter. Bären blifva först torkade, derpå
sönderkrossade och, ofta blandade med salt och
hvetemjöl, bragta i handeln. Den spanska pepparn,
Paprika, brukas i synnerhet af de folkstammar, som
förtära mycket svag föda, såsom t. ex. af servier
och magyarer då de förtära rå kalf- eller
fårhjerna. Paprika blandad med gulrotspulver (Curcuma),
lemnar kurrypulvret, som syd-asiaterna använda till
krydda på sitt ris, och som äfven blifvit antaget
såsom europeisk bordkrydda. Paprika utgör vidare en
hufvudkrydda i den så kallade Mixed pickles.

Den svarta pepparn är till smaken beslägtad med
neglikepepparn; han håller midten mellan honom
och kryddneglikan och är likaledes känd under namnet
piment, jamaica-peppar och engelsk krydda. Trädet, som
lemnar den (Myrtus pimenta), är uteslutande inhemskt
i Vestindien, särdeles i norra delarna af Jamaica, och
dess kultur har ännu icke velat lyckas på andra håll.

I början hade hufvudsakligen genuesare och venetianare
pepparhandeln i händerna; efter upptäckten af sjövägen
till Ostindien bemäktigade sig portugiserna denna
högst indrägtiga affärsgren, och först senare följdes
de af holländare och engelsmän.

illustration placeholder

Fruktrefva af pepparbusken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free