- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
270

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillans sista bädd. -ed- - En psykografhistoria. Thorborg Vide

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lillans sista bädd.

I stugan var det fröjd och ro,
Bekymmer den ej nådde,
Förnöjsamhet och hopp och tro
Inom dess väggar rådde.
Visst var den låg; men den var nog,
Så länge lillan muntert log.

Hur låg den ej i solens ljus
Så frid inunder liden;
Man kunde se ren utomhus
Att det var lycka i den.
Men så kom sorgens hand och slog
Två hjertan hårdt, när lillan dog.

Hon var ett rosensmyckadt band
Emellan hjertan tvenne;
Hur mjuk blef ej hans hårda hand
När den togs fatt af henne.
Och huru gladt hon mödan tog
När lillan upp ur vaggan log.

Hur glad, hur tacksam och hur rädd
Stod ej i morgonstunden
Vid lillans första varma bädd
Den unga modren bunden?
Hur hennes ömma hjerta slog,
I mödrar, I förstån det nog.

Hur böjd, hur krossad nu hon står
Invid sitt hopp, det brutna,
Hon svalkas ej ens af en tår,
De äro alla gjutna.
Och genom hjertats kamrar drog
En smärtans dolk, när lillan dog.

Och han, den starke, han som bar
Så muntert lifvets börda,
Han, hvilkens arm så jernfast var
Att skogens jättar skörda;
Sen blott hur smärtan honom slog
I stoftet ner, när lillan dog. –

Jag vet ej någon bättre bild
Utaf den tysta sorgen,
Den är så djup, så fridfullt mild,
Den är sig sjelf en borgen,
Att om ock hoppet här bedrog,
Der ofvan sannar det sig nog.

Och en och hvar, som liksom de
Stått gråtande vid brädden
Af sorgens kalk, och som måst se
Sitt hopp på sista bädden,
Vid denna tafla minnes nog
Hur Herren gaf och Herren tog.

-ed-.



En psykografhistoria.

Häromdagen, då jag var stadd på promenad för helsans skull,
mötte jag en fruntimmersbekant. Hon kom från
kyrkogården. Jag kom utifrån ängarna. Jag tycker
icke om att promenera på kyrkogårdar; det rörliga
lifvet och den djupa hvilan tyckas icke trifvas rätt
tillsamman; det förefaller mig, som om de döde voro
trötta och behöfde hvila i fred ...

»Tror ni på andar?» frågade den ofvannämda qvinnan –
och mig tycktes, att jag i hennes ögon såg spåren
af tårar.

»Jag förstår icke riktigt hvad ni menar,» blef svaret,
och vi satte oss innanför kyrkogårdsgrinden i skuggan
af kastanierna. »Trodde jag icke på andar, skulle jag
ju icke heller tro på min egen tillvaro, ty icke kan
det vara bara min kropp, som nu talar med er.»

»Jag menar, om» ... hon såg skyggt bort emot
grafvarna ... »jag menar, om ni tror på
psykografer.»

»Nej, visst icke. Jag kan knappt fatta, att någon
förnuftig menniska vill nedlåta sig till att fråga
dem.»

Öfver hennes ansigte flög en skugga af missnöje;
hon hade räknat på att finna sympati hos mig. »Har
ni sett någon psykograf?» frågade hon.

»Ja, en gång för ungefär tio år sedan, men jag
frågade honom ej. Jag har trott, att psykografien,
liksom borddansen, var en redan af tiden öfvervunnen
ståndpunkt, men efter hvad jag nu hör, måtte det icke
vara så.»

»Åh, här finnas psykografer i hvartannat hus här
i staden; d. v. s. den som ingen har, lånar sin
grannes. Vi voro i går borta hos X:s på te, i sällskap
med Y:s och Z:s. Ni kan inte tro, så <i>märkvärdiga>/i>
saker psykografen sade. Jag» ... hennes röst skälfde
... »jag fick helsningar från min lille söte Rudolf,
som slumrar derborta.» Hon visade mot en liten graf.

»I hvarje vänlig solstråle, i hvarje leende blomma kan
ni ju få helsningar från honom, och det är oändligt
mycket vackrare,» dristade jag invända.

»Ack, men det vore ju bara inbillning,» utropade hon.

»Är ni viss om, att det andra icke också är det?»

»Nej, ack nej! Han talte, d. v. s. han uttryckte sig
precis , som lille Rudolf brukade göra.»

»Hela sällskapet kände ju den lille gossen i lifstiden?»

»Och fru X. fick helsningar från sin man, fast han
legat i grafven tjugo år; men han ville rakt inte
tala om, hur han hade det.»

»Det gjorde han rätt i.»

»Till sista slut talade vi med ... ja, gissa hvem!»

»Profeten Bilcam!»

»Hvem? ... Nej, vi talade med sjelfva Tegnér,
och han svarade på vers.»

»Kanske de stå i hans skrifter?»

»Nej, det är hvad de inte göra. Han skref att han bor
tillsammans med Atterbom, men mycket förbehållsam var
han om deras tillstånd, han också. Det lär inte vara
dem tillåtet att nämna något derom?»

»Nä nä.»

»Ni är mycket tviflande, det ser jag. Tror ni då,
att alla band mellan den synliga och osynliga verlden
äro slitna?»

»Nej, det tror jag inte; men jag tror inte heller,
att de behöfva förstärkas genom träbitar. Psykografien
är blott en gammal idé, som antagit ny form. Lucifer
är obestridligen ett stort geni och ett praktiskt
sådant och förstår, liksom alla snillen, att rätta
sig efter tiden.»

»Ack, ack, det kan aldrig vara djefvulens konster,»
menade frun och log ett medömkans löje öfver min
ensidighet.

»Då kan det vara menniskornas. Behofvet af gemenskap
med det osynliga och eviga ligger djupt i vår själ;
blifver det icke tillfredsstäldt på ett sätt, söker
det luft på ett annat. Man kan bedraga sig sjelf,
utan att veta om det.»

»Han skulle våga, han skulle våga!» upprepade damen,
som tycktes hafva hakat tankarna fast vid den onde.

»Ja, tro honom inte för väl,» sade jag. »Jag
påstod nyss att han, liksom andra snillen, rättar
sig efter tiden, ’begagnar sig af konjunkturerna,’
för att tala med andra ord. I ett tidehvarf, då allt
’går på skrufvar’, hvad är naturligare, än att äfven
han betjenar sig af sådana? Men,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free