- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
271

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En psykografhistoria. Thorborg Vide

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ponera, att det icke är hans konster, utan idel
sjelfbedrägeri, så skulle jag vilja tillråda vissa
menniskor att fråga psykografen.»

»Nej, hvilka då?»

»Det fins en massa folk, som förstör sin tid med
läsning af sådant, som är icke blott onyttigt utan
i hög grad skadligt: jag menar de der spännande,
själsförslappande, rent ut sagdt ’psykologiskt
omöjliga’ romanerna; enda ändamålet med dylikt
läsande är att tillfredsställa ett till passion
urartadt nyhetsbegär, och faktiskt är, att flertalet
af dem, som läsa sådant, är folk utan underbyggnad,
utan omdömesförmåga. Ja, vi hafva hört flere husmödrar
i städerna beklaga sig öfver, att deras pigor vid
hvarje ledig stund
om dagen smyga sig upp på en vind
eller in i någon skräpvrå för att läsa romaner och
att de halfva nätterna bränna hushondfolkets ljus
för samma ändamål. Detta estetiska fråsseri har till
följd, att många af dem om dagarna äro så tankspridda
och halfsofvande, att de icke kunna förrätta sina
tjensteåligganden.

»Nå, men hvad har detta med psykografen att göra?»

»Jo, han kunde säga dem, ’hur det går’, och i stället
för att läsa alla delarna af romanen, behöfde de då
icke läsa mer än den första

Dagen derefter befann jag mig i ett sällskap, som icke
tillhörde min vanliga umgängeskrets. Det var hos den
ofvanbemälta frun. Hon hade sjelf varit hos mig och
bedt mig ’göra henne den äran’. Jag förstod redan då,
hvar skon klämde, och lofvade derför att komma på
en stund.

Jag hade låtit vänta på mig, och då jag anlände, voro
damerna redan i fart med att fråga psykografen. Ett
yngre fruntimmer satt ensamt i rummet utanför och
spelade en sonat af Beethoven. På den blick hon gaf
mig, då vi helsade på hvarandra, skulle man nästan
kunnat tro oss vara i något slags hemligt förstånd,
hon och jag.

»Han har gått, tills han fått skrufvarna lösa,»
sade hon, med en nickning åt förmaket.

»Måtte det icke gå på samma vis med dem, som fråga
honom,» önskade jag, och i sammanhang med denna önskan
anförde jag, hvad som någon tid förut inträffat med
ett medelålders fruntimmer, som medelst psykograf
underhållit korrespondens med sina aflidna vänner,
af hvilka somliga vistades på Sirius och andra hade
sitt hemvist i Alcyone – centralsolen i Plejaderna,
i fall ni icke vet det.

Jag hade icke väl intagit min plats vid divansbordet,
förrän jag, liksom af nyfikenhet, beskådade och
slutligen lade handen på psykografen.

»Går den?» frågades i korus.

»Inte det jag kan märka; men väl kan jag sätta den
i gång,» svarade jag. »Jag tror anden låter vänta
på sig.»

»Då är han inte af det vanliga slaget, för de bruka
inte låta persuadera sig,» invände en gammal mamsell.

»St! st!» tystade jag. »Nu går han! Var så god
och fråga!»

(Frågande äro dels värdinnan, dels hennes väninnor.)

»Hvarifrån kommer du?»

»Hemifrån.»

»Hvar är ditt hem?»

»Det ligger åt solsidan.»

(Fruarna röras till tårar. Solsidan kan ju icke betyda
annat än himmelriket.)

»Hvem är du?»

»’Känn dig sjelf,’ sad’ en af verldens sju vise.»

»Hvad hette din far?»

»Han hette Anders, med förlof.»

»Hvarför vill du inte säga ditt namn?»

»Derför att I tids nog fån veta det.»

»Har du studerat?»

»Hur kunde jag annars känna till de sju vise?»

»Hvad nation tillhör du?»

»Jag är kosmopolit.»

»Är du en salig eller en osalig ande?»

»Har icke, enligt hvad I sjelfve påstått, både
Tegnér och Atterbom sagt er, att sådana frågor icke
besvaras?»

»Du känner således våra store skalder. Råkar du
dem ofta?»

»Jag känner dem och har gjort deras bekantskap för
längesedan.

»Har du några andra bekantskaper i andeverlden?»

»Ja, många. Jag känner Zoroaster och Kong-fu-tse och
Pythagoras och spåqvinnan i Endor.»

»Äro de alla på samma ställe?»

»Nu gifver ni er återigen på det förbudnas område.»

En af damerna gjorde nu den anmärkningen, att det
bestämdt var en mycket gammal ande, ty de der konstiga
namnen hade hon aldrig hört förr.

»Lefde du på samma tid som ... de der?» frågade
en annan.

»Nej, mellan spåqvinnan i Endor och mig är precis
lika långt som mellan kung David och Carl XV.»

»Känner du högstsalig hans majestät kung
Carl XV?»

»Ungefär lika mycket som ni och den anden, ni i går
frågade om honom.»

»Hör sådan reda de hafva på hvarandra,» utropade min
värdinna. »Det är för märkvärdigt! Sutto vi icke just
i förrgår och frågade om salig kungen och hur han hade
det, fast vi ingen reda fingo på den sista frågan;
men nu kanske vi lyckas bättre.»

»Har du talat vid kungen?» (Det är värdinnan som
frågar.)

»Nej! Men jag har skrifvit ett poem till honom
(tystare), fast han aldrig fick det.»

»Det är således en nyss ’död ande’,» anmärkte någon,
»och poet var han till på köpet. Jag tror nästan,
att jag vet, hvem han är!» (frågar:) »Kanske det är
du, som skrifvit: ’Gripsholms Minnen’.»

»Jag har icke skrifvit andra minnen, än mina egna.»

»Har du ingen signatur?»

»Jag har åtskilliga signaturer.»

»Skrif en versstump åt oss!»

Och efter ett par minuters stillhet, skref han så
att det riktigt knakade i maskinen, och den trubbiga
blyertspennan genomstack papperet gång på gång. Då
det var fullskrifvet, såg jag på klockan och märkte,
att jag dröjt längre än jag ämnat. Sedan jag förklarat
versen oläslig, lemnade jag den till den unga dam,
som spelat sonaten, tackade »för det man velat se mig»
och tog afsked.

»Jag hoppas, att ni nu ändrat er tanke om
psykograferna?» utlät sig värdinnan.

»Icke särdeles,» svarade jag.

Den unga damen, som redan dechiffrerat
psykografpoemet, fast hon icke låtsade derom, kysste
mig på pannan, och i det jag för ett ögonblick såg
henne djupt i ögat, föreföll det mig, som om det
ännu skulle finnas hjertan, i hvilka det bor tro på
en lefvande Gud – och som derföre icke behöfva taga
sin tillflykt hvarken till psykografer eller andra
spådomsandar.

Sedermera har jag hört, att min unga väninna »läste
upp» versen för de i hög grad nyfikna damerna, hvilka
efter af hörandet af densamma lära känt sig särdeles
afsvalnade. Den lydde så:

Hvart tidehvarf sitt eget narrspel har,
Ty menskligheten vill alltjemt bedragas,
Och vantron öfver själen väldet tar,
I samma mån som tron på Gud försvagas.
Här se’n I prof på träbits-poesi,
Och nu ej längre vi på anden bide!
Dock förr’n jag går, jag kan ej låta bli
Att under detta teckna

Thorborg Vide.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free