- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
274

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Oybin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med sina underbart fantastiska sandstensformationer
och prydd med en rik vegetation. Hon bildar nästan
midten af den bergskedja, som skiljer Sachsen från
Böhmen och ligger ungefär en och en half mil från den
vackra staden Zittau, hufvudstaden i södra delen af
öfre Lausitz. Ur de gröna ängsmattorna uppstiga de
väldiga, lodräta, rundformade klippväggarna; rundt
omkring bergskäglan sträcker sig en bred gördel af
ängar och fält, hvilka på motsatta sidan kringgärdas
af andra berg, som likaledes sträcka sina skogar
nedåt dalen.

Framförallt imponerande genom djerft svängda linier
och formens skönhet, höjer sig midt emot berget Oybin
det väldiga Hochwald med sina breda ryggar, som bildar
gränsen mellan Sachsen och Böhmen och öfver hvars
ås leder den gamla vägen in i böhmiska landet. I
den tysta, blomstrande dalen, på de grönskande
mattorna kringom Oybins fot, ligger en liten by med
några vänliga väfvarekojor. Det är en rask, idog och
förnöjsam befolkning, som bebor dessa bruna trähus,
hvilka i nyare tid tvingas att delvis vika för
tjusande villor. Ofta, när man i sena natten vandrar
genom dalen, ser man ännu de små lamporna sprida sitt
sparsamma ljus ur kojornas fönster, och vidt omkring
ljuder den rastlösa väfstolens dofva slag.

Omedelbart invid Oybins branta klippvägg höjer
sig den lilla kyrkan med sitt trätorn. Ljudet
af de klara klockorna, som återstudsar från den
närbelägna klippväggen, fortplantas af ekot långt
in i bergen. En brant trappstig, delvis inhuggen i
klipporna, leder förbi den lilla kyrkan och mellan
de herrliga träden uppför branten. Dit upp, bakom den
gamla klosterruinens port, under bokarnas höga kronor,
bär byfolket sina döda. Det ligger ett slags romantik
i detta sätt att begrafva sina kära aflidna. De
efterlefvande äro stolta öfver att hafva dem jordade
uppe på berget. De bära oförtrutet de mödor, som
måste öfvervinnas vid jordfästningen vintertiden, när
snöstormarna blåsa samt klippstigarna och trapporna
äro betäckta med glansis. Men om aftonen, när de
sitta tillsammans i sina trefna kojor och tänka på de
luckor, som döden gjort i deras trånga krets, glädja
de sig öfver att deras döda hvila der uppe på berget
öfver deras hufvuden, ett stycke närmare himmelen,
och icke i den trånga dalen. Det är som om deras kära
från denna plats blickade ned på dem.

Vill man bestiga Oybin, så kan detta ske på den nyss
beskrifna stigen. Men vi vilja hellre följa tecknaren
och vända oss åt den andra sidan af Oybin-dalen,
eller den del deraf, som omsluter Oybin-berget i norr,
en yppig skogsklyfta, vid hvars slut den mörka ytan
af en vattendam allvarsamt återspeglar bilden af den
högt uppe på klippan hängande kyrkruinen. Liksom en
sagolik syn, som en fantasmagori, har konstnären
uppfattat denna romantiska bild, och så visar den
sig äfven för vandraren, då han fördjupar sig i den
svalkande skuggan på skogsvägen upp till ruinen.

Ännu gripen af bilden i förgrunden ankommer man,
efter att hafva bestigit en icke obetydlig höjd,
till den yttre klosterporten. Med fin uppfattning
har konstnären antydt ruinens karakter i de sköna
götiska bågfönstren, i de yppiga ormbunkarna, i de
originela småkapitälerna – idel enskildheter ur den
herrliga byggnadens sköna totalbild – och angifvit
tidsålderns anda uti Marie-bilden, kring hvilken
svalorna muntert svinga sig.

Vi göra ett kort uppehåll framför klosterporten under
de herrliga bokarna och ekarna och blicka ned i den
tjusande dalen under oss.

Ur trädgårdarnas grönska framblicka de fredliga
kojorna; bäckar slingra sig genom gräsmattorna och
i ordnade rader sträcka sig de vaggande sädesfälten
som en utbredd matta ända fram till skogskanten. Vid
foten af Hochwald, der dalen höjer sig något, skimra
vänliga villor, och deröfver hvilar, i sommartystnad
och middagsglöd, det drömmande Hochwald.

Genom den yttre klosterporten kommer man till planen,
som ligger utanför kyrkruinens ingång. Stolt hvälfver
sig här det gröna taket af högväxta bokar, genom
hvilkas skönt spridda grenar och friska grönska
kyrkruinen skimrar fram i full solbelysning. Några
steg åt sidan, och en öfverraskande utsigt öppnar sig
ned i dalens djup. Likt ett skogens klara öga blickar
den säfomkransade forelldammen upp till oss. Genom
den skuggiga porten, som i arkitektoniskt afseende
är af en utomordentlig effekt, träda vi in på den
vidsträckta kyrkogården. Öfverraskande verkar korets
djerfva hvälfning; men framförallt äro fönstren af
fulländad skönhet och stor originalitet. Byggnaden
förskrifver sig från den götiska konstens bästa tid
och utmärker sig framför många andra götiska verk
genom sitt liffulla, slående intryck.

Hvilken motsats mot den romanska stilens lugna,
allvarliga massor, mot de pelarburna ytornas förnäma
högtidlighet! Här tränger, sträfvar, blomstrar och
växer allt upp mot himmelen; hela denna arkitektur
med alla sina enskildheter liknar en hymn, i
hvilken hvarje liten kapitäl, hvarje rosett, hvarje
pelarknippe tyckes framkalladt för att gifva form och
uttryck åt Guds lof. Dertill medverka ock de öfverallt
i fönster och dörrar blommande rankorna och den
herrliga skogen, som omgärdar fönstren och höjer sig
öfver hvalfven. I stället för målade rutor ser ögat de
guldgröna bokarna på himmelsblå botten och deremellan
de i solens guld dränkta allvarsamma granarna, allt
väfvande sig samman till den herrligaste färgmatta.

Vi gå vidare, ut i de af ormbunkväxter och smala
gröna grenar nästan omspunna sidokapellen med deras
tjusande konsoler, nischer och fönsterdekorationer,
hvilka konstnären så karakteristiskt återgifvit. Här,
liksom då vi passera korsgången, tränger sig på oss
intrycket af en viss rikedom och en fantasifull,
individuel daningsgåfva, ehuru vi blott hafva framför
oss en enkel klosterkyrka.

Från korsgången, genom hvars fönster man blickar ned
i dalens djup, kommer man till kyrkogården. »Jag
har», säger den turist, af hvilken vi lånat denna
beskrifning, »sett många ryktbara begrafningsplatser;
berusande på själen verkar utsigten från Neapels
Camposanto öfver den blå golfen, djupt allvarligt och
melankoliskt, som en nattfantasi, kyrkogården i Prag,
imposant och vördnadsbjudande grafplatserna i Pisa
och Verona, rik förefaller Münchens »Friedhof»,
men en grafplats så omspunnen af romantik, så
omgifven af en yppig naturs rika behag, som den lilla
bykyrkogården på berget Oybin, har jag icke sett på
något annat ställe.

»Ett särskildt behag, som denna högt belägna grafplats
eger, är, att den icke blott är en det förflutnas
kyrkogård, utan att man ännu i dag begagnar honom:
att bredvid minnesvården der borta, en riddare i
ståtlig rustning, som redan många århundraden hvilat
här, höjer sig en kulle med friska blomsterkransar,
ännu vattnad af kärlekens tårar, att murgrönan der
slingrar sig kring den af hundraårig mossa betäckta,
vittrade stenen, under det strax bredvid nickar en
frisk ros, kringfladdrad af gyllene bin. Och vänder
man blicken åter till ruinen, hvarifrån man kommit,
så öfverraskas man på nytt af den majestätiska
götiska byggnaden, som blickar fram mellan hundraåriga
lindar. Öfverallt, hvart man kastar ögat, erfar man
en känsla af salig tillfredsställelse, ser man en
omgifning af den rikaste yppighet, Från alla sidor
strömmar den friska bergluften emot oss genom det
solbelysta löfverket. Öfverallt, der ögat tillätes
att blicka genom de yppiga växtmassorna, skönjer det
bergspetsarna rundtomkring i violett ljus och gläder
sig åt behaget af deras färg. Och under all känslans
frihet och friskhet, hvilket tyst, heligt allvar
på denna plats! Här upplösa sig i poesi motsatserna
mellan död och blomstrande lif.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free