Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hos madam Behm". Minnen från en småbarnsskola för trettio år sedan i staden Linde, upptecknade år 1874 af Bias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hos madam Behm.»
Minnen från en småbarnsskola för trettio år sedan i staden Linde,
upptecknade år 1874 af Bias.
Bokliga konster voro föga aktade och ännu mindre
idkade i denna ort och på denna tid. För mången
stannade det med att läsa innantill, ty detta
fordrades för att bli konfirmerad. En gammal gumma,
»madam Behm», som höll en enskild småbarnsskola,
mottog också på prestens uppmaning ynglingar och
flickor om sexton, sjutton, aderton år, ja kanske
äldre, hvilka år från år förgäfves försökt sig vid
nattvardsläsningen.
Dessa sågo ut sorn jättar och jättinnor i jemförelse
med gummans vanliga lärjungar. Dessa ungersvenner
och dessa tärnor voro vanligen från mycket aflägse
bygder i den vidsträckta socknen, och genom sina
tölpiga fasoner och djupa okunnighet föreföllo de
oss stadsbarn såsom blott halfmenniskor, hos hvilka
vi endast respekterade knytnäfvarna. Jättarna å sin
sida respekterade våra tungor, hvilkas verkan mot
deras knytnäfvars förhöll sig såsom ett pilregn mot
klubbslag, verkande snabbare och på större afstånd.
Gummans eget litterära vetande sträckte sig föga
öfver a-b-c-d och stafning. Redan med innanläsningen
förhöll det sig si och så. Hon hade gjort upp för
sig stränga reglor för skilnaden mellan tal- och
skriftspråk och vidhöll dessa med en orubblig och
beundransvärd konseqvens. Hennes regel var, att man
under läsning skulle stafva och uttala orden såsom de
stodo i boken och icke såsom man utsade dem i dagligt
tal. Detta hade nu varit godt och väl, om hon blott
känt språket litet bättre. Hon hade dock fått för sig,
att det fanns till exempel blott ett k-ljud eller
samma hårda k-ljud som i kan och skall. Samma hårda
k-ljud ville hon under läsningen hafva i menniskans
liksom i ordet skans (fästning).
En annan egenhet var, att hon vid läsning i de gamla
upplagorna af Nya testamentet lät oss uttala orden
thå, thetta, then, thet (då, detta, den, det), såsom
tå, tetta, ten, tet. En gosse, hvars rätta namn var
Ernst Wigart, kom från gummans skola med dylika
lärdomar till stadens storskola och fick derför
uppbära öknamnet tåtättatänntät.
Men oaktadt dessa små oegentligheter var madam Behm
så god pedagog som trots någon, ehuru utrustad med
vida mindre hjelpmedel eller så kallad »skolmateriel»
än våra dagars lärare.
Bland hennes förnämsta hjelpmedel var en smal och
krokig enkäpp, lik en rotting. Af ålder och flitigt
bruk var han nött och blankpolerad.
Till gummans skoluniform hörde också ett par gamla
glasögon eller rättare en pince-nez med jättestora
cirkelrunda glas och sjelfva näsklämmaren omlindad med
ullgarn. Det var, som man kan höra, samma instrument
som Runeberg kallar »brillor utan skalmar på».
Ett annat materiel, okändt i våra dagar, var
den så kallade pekpinnen, hvilken med en tråd af
noga föreskriften längd och tjocklek hängde vid
abc-boken. Första undervisningsämnet var nemligen icke
abc utan konsten att begagna pekpinnen. Mången rekryt
har svettats mindre för att lära handtera geväret med
alla tempo, än vi för att rätt sköta pekpinnen. Och
dock var denna ädla konst i utdöende.
Pekpinnen var fyra à sex tum lång, skulpterad i trä
eller ben och till det yttre närmast lik en pil med
trubbig udd och utan hullingar. Hemligheten låg i
pekpinnens handtag eller i pilens blad. Det skulle
föras med tre fingrar och på så sätt att handens
afvigsida, dess knogar, lades på bokens blad. Tummen
lades öfverst på sjelfva pilbladet, och pekfingret
jemte långfingret kröktes uppåt, för att likt två
klor gripa in i två halfcirkelformiga utskärningar
nederst på pilbladet. I denna ställning, som i första
början var en tortyr för handen, kom pinnen att ligga
nästan vågrätt på boken.
Meningen med denna fiffiga tillställning var att
förekomma det barnet skulle med pekpinnens spets peta
sönder bokstafven
som skulle läras in. En sådan bokstaf är ju en
plågoande, och det skulle ju för lärjungen vara
lättare att döda honom än att svälja honom,
synnerligast när man hade fått vapen i hand.
En annan frestelse för dylikt bokstafsmord låg i
sjelfva papperet, hvilket mer liknade filtrer-papper
eller karduspapper än vanligt tryckpapper. För en
gammal, förståndig menniska är det ju till och med
svårt att motstå frestelsen att med nageln peta
bort de klutar af vadmal och ull eller de gruskorn,
som sticka upp likt berg öfver den smutsfärgade,
skrofliga ytan.
Måhända hade våra fäder användt ganska mycket af
snille och begrundande för att kunna förebygga slika
dater, men de lyckades också fullkomligt att förekomma
ett ondt medelst ett ännu värre, och i glädjen
läto de utsira pekpinnarna, tortyr-instrumenten,
med hvarjehanda prydnader. Troligen hafva alla dessa
pekpinnar blifvit sönderbrutna i vredesmod af de förr
eller senare befriade fångarna, eljest skulle ett
eller annat exemplar kunnat värdigt pryda herr Artur
Hazelii etnografiska museum eller herrar Mandelgrens
eller Hammers samlingar.
Från denna pedantiska tid med dess skråmessiga
skolväsende torde dock en eller annan abc-bok
finnas qvar, om den än är sällsynt. Mången
minnes kanske ännu å den första sidan ett slags
titelvignett med små träsnitt af djur inom små
ramar. Vid hvarje djur stod beskrifvet dess sätt
att uttrycka sina känslor. Början var: »Kråkan
kraxar, lammet bräker, gräshoppan knarrar, vipan
skriker.»
Tuppen på sista sidan var ett stort groft träsnitt,
hvars undergörande verkan är allom bekant. Tuppens
gåfva var tillika ett slags betyg. Sålunda var en
enstyfverspepparkaka »non sine laude», en karamell
»cum laude» och en kopparslant var »laudatur».
Madam Behm bodde i en af de tvärgränder, som
vinkelrätt mynna ut från stadens enda stenlagda
gata. En smal trätrappa ledde upp till hennes lilla
frustuga, som tillika var skolrum. I den långa,
smala förstugan stod på golfvet ett ämbar vatten
med en skopa, ty karaffin och glas voro lyxartiklar,
hvilkas bruk större delen af barnen ej skulle hafva
begripit, ännu mindre vågat tillämpa.
Rummet var kanske ej en manslängd bredt, med ett
fönster på gafveln midt emot dörren. Framför detta
fönster stod ett uppslaget fällbord och i hörnet till
venster en karmstol i rococostil, bastant och beqväm
samt lika gammal, siratlig och vördnadsbjudande som
gumman sjelf, som satt deruti.
Gumman var lång, fin och böjd alldeles som hennes
enkäpp. Men hon var icke lika hård som enkäppen, och,
sanningen att säga, föllo käppens slag hvarken hårdt
eller tätt. Gumman var mild och god, med värdigt,
nästan förnämt väsende, och hon hade fina anletsdrag
och en mild, behaglig röst. Man kunde se att hon
lidit mycket och att lidandet förädlat henne.
Flitig var hon som en myra, och hennes ögon
voro alltid lutade öfver något handarbete, då
de ej sågo i abc-boken. Ofta kommo qvinnor upp
från socknen för att beställa eller betala något
fruntimmersarbete, ty gumman kunde ej lifnära sig
blott af barnaundervisning, änskönt hennes lilla
stuga alltid var full med barn.
Gossarna sutto utefter samma långvägg som gumman
sjelf, och en säng med sparlakan skilde dem från
hennes rococostol. Flickorna sutto på andra långväggen
för att vara bättre under gummans ögon. Såsom många
andra qvinnor misstrodde hon mer sitt eget kön än
det manliga. Hennes man hade skilt sig vid henne för
att gifta sig med en annan, och detta tycktes hon
icke förebrå honom, utan sin rival, såsom qvinnor
vanligen pläga göra, af orsaker som de bäst torde
känna sjelfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
