- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
282

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 253)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom, ministern, något sändebud, utan den sköna
ryktbara grefvinnan och derigenom helt och hållet
lemnade sig i hans hand. Visserligen fruktade Piper
för Carls hårdnackade envishet, men han ville försöka
allt, och när han skildes från Aurora, medtog han
till minne af deras sammanträffande en bonbonnière
af rosenträ, på hvilken Auroras porträtt, måladt af
Bouchers mästarhand, prålade i den finaste miniatyr. –
Aurora smålog triumferande, då Piper stack dosan
i sin ficka; den mäktige ministern var vunnen för
Augusts sak.

När konungen således uttalade orden: »har aldrig
sett henne», ansåg Piper rätta stunden kommen för
att, såsom det på kabinetts-språket heter, våga en
coup diplomatique.

»Ers majestät,» sade han, »ni har icke alldeles
rätt beträffande grefvinnan; jag är i tillfälle
att lemna er bevis på att grefvinnan icke är någon
gammal dam. Se här.» Han upptog hastigt dosan med
grefvinnans porträtt, och konungen måste betrakta
den sköna bilden, ty Piper höll den alldeles tätt
under hans ögon. »Så, så, är det hon?» sade Carl i
det han tog dosan ur Pipers händer och höll henne mot
ljuset. Aldrig förr hade han betraktat porträttet af
en qvinna med så mycken uppmärksamhet. Piper hade en
förkänning af att den kärfve konungen nu kommit till
en vändpunkt; för första gången tycktes qvinliga behag
utöfva något inflytande på honom. Hans mun krusades
af ett svagt leende, och hela ansigtet visade ett
förändradt uttryck. Han lade dosan försigtigt på
bordet.

»Jag trodde henne sannerligen icke vara så vacker,»
sade han. »Nå, Piper, något mer?»

Grefven lade långsamt in sina papper i portföljen,
derpå svarade han: »Blott besked, huruvida ers
majestät vill taga emot grefvinnan?»

Konungen tvekade. Piper såg att hans ögon vände sig
åt dosan. »Hm – hm –» började han, »det är väl icke
mer än billigt att man hör henne. Tror du icke det?»

»Ers majestät känner min åsigt.»

»Bra – bra. Säg henne således – i morgon bittida
klockan tio, innan jag rider ut för att mönstra
finnarna – men punktligt.»

Piper andades lättare, han lutade sig djupt ned öfver
papperen för att dölja sitt leende. »Som ers majestät
befaller,» sade han, i det han med afsigt sysslade
med handlingarna.

»Jag är nyfiken att veta, hvar da fått den der dosan?»
sporde konungen.

»Jag fick den till skänks i Dresden – förra året.» Han
sysslade åter ifrigt med papperen. Konungen öfvergick
nu till likgiltigare ämnen, slutligen sade Piper:
»Ers majestät, jag anhåller ödmjukligen om att få
aflägsna mig, kurirposten torde nu ha anländt.»

»Bra – bra, Piper, Arbetet framför allt. I afton
träffas vi.»

»Och i morgon får jag anmäla grefvinnan.»

»Som redan sagdt, klockan tio,» svarade konungen kort.

Piper dröjde en stund innan han aflägsnade sig. Nyss
hade han talat om Aurora, dosan stod ännu på bordet,
grefven väntade. »Månne han skall befalla mig att
medtaga dosan?» frågade han sig sjelf. Men konungen
sade ingenting vidare. Piper rekommenderade sig ännu
en gång och lemnade rummet. Utanför dörren blef han
stående och lyssnade; han hörde konungen gå fram och
åter der inne, men dörren öppnades icke, Carl visade
sig icke med dosan i hand för att återställa den till
grefven. Piper gick. »Om icke alla tecken bedraga,»
hviskade han till sig sjelf, »så har porträttet
gjort ett djupt intryck på konungen. Skall han kunna
motstå originalets tjusningsförmåga? – Nej – nej,
i sanning! konung August hade icke kunnat göra ett
bättre val.»

När Piper hade lemnat rummet, gick Carl till
fönstret, derpå vände han sig om och trädde fram
till bordet. Han såg sig omkring, liksom om han velat
förvissa sig om att ingen bevakade honom, derpå blef
han stående öfver porträttet i det han stödde båda
armarna på bordskifvan och böjde ned hufvudet för
att betrakta det sköna ansigtet. Han höll läpparna
fast sammanpressade och nickade några gånger med
hufvudet, hvarpå han utstötte en hvisslande
ton. »Skulle hon verldigen vara så skön?» sade han
för sig sjelf. Han andades hastigt och tungt, hans
ögon vidgades. »Jag skall se henne,» fortfor han
i sin monolog; men efter en kort promenad blef han
åter plötsligt stående. »Se? – nej – nej –» ropade
han vildt i det han stampade med foten. »Nej – jag
vågar icke, jag vill icke – jag – hm –.» Han vände
sig hastigt om, fattade dosan med venstra handen och,
liksom hade han fruktat porträttets tjusningskraft,
betäckte han det med högra handen, under det han
skyndsamt bar dosan in i rummet bredvid och der sköt
henne under en bundt handlingar, som innehöllo en
krigsrättsdom. Nu tycktes han känna sig bättre till
mods. Han ringde. Kapten Sten Bjelke inträdde. »Låt
föra fram våra hästar – jag vill syna piketerna,»
ropade han med en djup suck af lättnad.

*



Värdshuset »Lithauiska ryttaren» var egentligen ett
slags bättre bykrog. Den lilla staden Würzau hade
likväl intet annat ställe, hvari den kunde mottaga
resande af bättre stånd. Grefvinnan Aurora hade
derföre tagit in på Lithauiska ryttaren. Visserligen
lågo svenska trupper inqvarterade äfven här, men
värden hade förbehållit sig några rum i första
våningen för sina resande kunder.

I ett af dessa rum satt grefvinnan vid middagstiden
i den mest spända väntan. Hennes koffertar stodo
rundt omkring ännu fullständigt packade, blott
ett dyrbart res-etui var öppnadt. Kammarjungfrun
Justine, en schweiziska, kastade esomoftast en blick
ut genom dörren. Aurora hade redan väl tio gånger
räknat vagnarna som rasslade genom gatorna och förbi
fönstret. Samma underhållande sysselsättning hade de
förbimarscherande kompanierna beredt henne. Den stora
holländska väggklockan slog redan tolf. Då knackade
det. Justine öppnade.

»Grefve Piper!» ropade grefvinnan rodnande i det
hon reste sig från den enkla, skinnbeklädda stolen,
som hon dragit fram till fönstret.

»Ma chère comtesse,» sade Piper i det han kysste
hennes hand, »jag är förtjust att finna er så
blomstrande efter ert fatala partie nocturne

Piper var nu en helt annan person än han visat sig
för konungen. Han var smidig, elegant i sina manér och
rörde sig så fritt, att det såg ut som om han riktigt
velat fråssa af denna otvungenhet, för att göra sig
skadeslös för det tvång, som han måste ålägga sig i
konungens närvaro.

»Ni kommer med dåliga underrättelser?» frågade
Aurora oroligt.

»Ha, ha, ha!» skrattade Piper. »Ni är verkligen
blygsam. En sådan ambassadris torde väl sällan nekas
audiens!»

»Ah, konungen vill då tala med mig!» ropade
Aurora.

»Ja, chère comtesse

»Ack, ni är sannerligen ett lyckobud, ni är en mästare
i diplomati, ty jag kan väl fatta att saken icke
var lätt.»

»Jag kunde nu förträffligt utmåla min skicklighet,
min force och ställa mig mycket högt i er tanke –
ungefär såsom salig monsieur Mazarins agenter plägade
göra – men jag är för uppriktig för att vara diplomat;
ehuru jag ärligt gjorde hvad i min förmåga stod,
är det dock blott med er hjelp, som jag besegrat
konungens obenägenhet mot fruntimmersaudienser.’»

»Med min hjelp?» frågade grefvinnan förundrad.

»Ja, och ni kan deraf se, huru nyttigt ett välbetänkt
rof är. Nåväl – jag hade medtagit den dosa, som ni
i går skänkte mig, då jag petitionerade för er; jag
visade den för hans majestät, och på denna grund –
blef audiensen beviljad. Konungen, som eljest är kall
och likgiltig för qvinlig skönhet, tyckes ha blifvit
helt förvandlad vid anblicken af ert porträtt. Ah,
ni förlåter ju min indiskretion.»

Aurora hade stigit upp och gick nu af och an i
rummet med korsade armar. Hennes kinder voro högröda,
hennes barm häfdes, hon befann sig ögonskenligen i
en af dessa sinnesstämningar, som alstras af hopp,
stolthet och – fruktan för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free