Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 253)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att misslyckas. »Grefve,» sade hon i det hon
stannade framför Piper, »jag tror att ni talar efter
bästa öfvertygelse.»
»Mitt ord derpå. Konungen skall mottaga er i morgon
på slaget tio. Infinn er på minuten, jag skall vänta
er i förmaket.»
Grefve Piper kunde icke undgå att observera den starka
rörelse, hvaraf den sköna qvinnan beherrskades, och
han ansåg för rådligt att snart aflägsna sig. Han
hade så mycket större skäl att hastigt anträda sitt
återtåg, som han fruktade för de många spioner, hvilka
synnerligast polackarna höllo besoldade i det kungliga
högqvarteret. Pipers intresse för grefvinnan måste om
möjligt hållas doldt; tills nu visste man blott att
hon kom i egna angelägenheter. Sedan grefven derför
ännu en kort stund samtalat om tillståndet i de båda
af kriget hemsökta länderna, tog han afsked.
»I morgon klockan tio,» sade han i det han med en
artig bugning lutade sig ned öfver grefvinnans hand.
»I morgon,» upprepade grefvinnan. »Och om jag är nog
lycklig att vinna hvad jag önskar – ack, herr grefve,
ni har då anspråk på min djupaste, min innerligaste
erkänsla. Adieu, mon cher ami.»
Grefvinnan Aurora Königsmark var följande dagen
hufvudföremålet för Würzau-bornas beundran och
uppmärksamhet. Icke blott gästerna på den »Lithauiska
ryttaren», utan äfven officerare och soldater
hade fått vetskap om den undersköna damen, som så
hemlighetsfullt inträffat i lägret, och förvåningen
steg till sin höjd, då man erfor att denna dam var
Aurora Königsmark. Denna tjusande qvinnas blotta namn
var då för tiden tillräckligt att sätta hvarje manligt
hjerta i lifligare rörelse. Hennes sällsamma öden,
hennes skönhet och älskvärdhet lika mycket som ryktet
om hennes förstånd och snille gjorde henne till en
af sin tids mest framstående personligheter.
Man uttömde sig i gissningar öfver de skäl, som kunnat
föranleda grefvinnan att vid denna tid företaga en
resa genom ett af kriget hemsökt land, och påståendet
att hon önskade tala vid konungen personligen
rörande sin egendom vann intet gehör. Officerarne
visste huru strängt Carl undvek att mottaga qvinliga
supplikanter. Så mycket större var förvåningen, då
grefvinnans vagn nu höll framför konungens qvarter
och Aurora i dyrbar om ock enkel toilett steg ur
och genom mängden af officerare och soldater gick
uppför trappan, der Piper väntade henne. Hvem som
såg henne, måste säga sig, att en skönare qvinna
väl aldrig hade prydt en konungs hof. Grefvinnan
bar en blå sammetsrobe, som var besatt med dyrbara
brysselspetsar. Lifvet, hvilket efter tidens mod gick
ned i en så kallad snibb, var på bröstet besatt med
gula silkessnodder och rosetter, af hvilka hvar och
en visade en liten briljantknapp i midten. Dessa
färger, de svenska, bar hon såsom en hyllning åt
konungen. Hennes sköna hår föll i långa lockar kring
panna och nacke. Carl kunde icke tåla högt friserade
hufvuden.
»Välkommen,» sade Piper till henne, »vi skola genast
gå i elden. Grefve Tessin, anmäl oss hos hans
majestät.» Tessin gick. Aurora kände sitt hjerta
klappa emot klädningslifvet, hon höll Augusts bref
gömdt bakom sin solfjäder. »Fattning!» hviskade Piper,
»det är mycket, som står på spel.»
Aurora tryckte hans hand, dörren öppnade sig, Tessin
trädde ut, – ännu en minut, och grefvinnan skulle
stå inför konungen. Tessin gick fram till Piper.
»Herr grefve,» började han med ett uttryck af den mest
oförställda förlägenhet i sitt ansigte. »Konungen är –
konungen har –»
»Nå? hvad har han? hvad är han?»
»Han är icke hemma,» utbrast ändtligen Tessin.
»Huru? Hans majestät har ju befallt mig och fru
grefvinnan Königsmark hit klockan tio, konungen är
punktligheten sjelf – det är ett misstag.»
»Nej, herr grefve,» genmälde Tessin, »ordonnansen är
inne i rummet och har nyss meddelat mig hans majestäts
tillsägelse, att konungen icke är att träffa och att
han redan ridit ut.»
Aurora vacklade. Allas ögon voro riktade på
henne. Sjelfva Pipers auktoritet tycktes i detta
ögonblick svårt rubbad. »Ah, derom måste jag sjelf
öfvertyga mig!» ropade han. »Kom, min nådigaste
grefvinna.» Han bjöd Aurora sin arm och gick med
henne hastigt in i rummet. Det var alldeles tomt,
så när som på en person, den gamle Jan Spaen,
som alltsedan konungens tillträde till regeringen
förrättade tjensten såsom ordonnans hos honom.
»Jan,» sade Piper, »hvar är konungen?»
»Icke här,» ljöd svaret.
»Hvar då? Jag befaller er att säga, hvart hans
majestät begifvit sig.» Pipers anseende var
tillräckligt för att bringa den gamle till fullkomlig
lydnad.
»Herr grefve,» sade han, »konungen såg en vagn komma,
ty han stod just vid fönstret – och när vagnen
kommit nästan utanför huset, så sade konungen: ’Nu
retirerar jag – det är hög tid,’ och dermed fattade
han hatt, handskar och värja. När jag ville öppna
dörren der borta, sade konungen: ’Nej, min gubbe,
icke den der. Jag vill icke löpa faran i gapet, jag
räddar mig bakvägen.’ Han skyndade genom sängkammaren
åt det här hållet – baktrappan ned till gården,
och jag hörde af Harms, ridknekten, att han ridit
ut med grefve Bjelke.» Piper kastade en blick på
grefvinnan – hon var dödsblek och darrade, hennes
fingrar sönderkramade solfjädern och brefvet.
»Och konungen har eljest icke låtit helsa något?»
»Jo,» sade Spaen, »om ers nåd kom, skulle jag blott
föra er i sängkammaren, der skulle ni få besked.»
»Nåväl, låt oss då gå dit.»
Spaen öppnade dörren till konungens
sängkammare. Aurora följde grefven, som trädde in
i rummet. Konungens säng stod vid långväggen, en
tältsäng af trä med halmsäck och täcke; på väggen
hängde konungens kappa, sadelhölster, pistoler och
galauniform, eljest var allt tomt. Till och med
kammartjenaren hade aflägsnat sig. På ett litet bord låg ett
föremål, som var betäckt med en näsduk. Piper drog
bort näsduken, och såväl han som grefvinnan ryckte
ett steg tillbaka af förvåning, ty under densamma
låg dosan jemte en biljett, skrifven af konungens
hand. »Grefve Piper skall gifva Königsmark det besked,
att jag icke vill tala med henne – och taga sin dosa –
och icke mera visa henne för mig. Carolus Rex.»
Grefvinnan uppgaf ett rop af smärta.
»Arma grefvinna,» sade Piper, »ni ser att allt är
förloradt. Hvad vill ni göra?»
Aurora hade hastigt återvunnit fattningen. »Låt
oss gå, herr grefve,» sade hon. »Ännu är ingenting
förloradt – konungen fruktar mig – jag skall besegra
honom.»
Piper förmådde icke svara något på detta djerfva
yttrande. Han åtnöjde sig med en bugning. Omsider sade
han: »Men hvad vill ni göra, nådigaste grefvinna? Det
är knappast möjligt för en dam att komma i konungens
närhet, långt mindre att följa honom.»
Grefvinnan smålog. »Åh,» svarade hon, »man
får försöka. Jag börjar att förfölja hans
majestät. Fortfar att vara min vän, herr grefve –
jag skall verka för konung Augusts sak.»
Innan Piper ännu förmådde framstamma ett svar, var
grefvinnan redan ute på trappan. Skyndande förbi
de ordonnanser, leverantörer och öfriga personer,
som voro på väg till högqvarteret, framkom hon till
sin vagn.
Man såg huru hon vexlade några ord med kusken,
derpå rullade åkdonet genom de trånga gatorna och
hade snart uppnått fria fältet. Vägen var öde. Den
rörelse som herrskade i högqvarteret rådde icke här,
och blott vid ett ställe, der vägen korsades af en
annan, varseblef man en trupp soldater. Det var de
svenska dragonernas vedetter, som grefvinnan måste
passera. Piper hade förutsett dylika hinder. En
passersedel, den han låtit utfärda åt grefvinnan,
hjelpte henne förbi vedetterna.
Vagnen rullade vidare genom den dystra tallskogen;
de enformiga träden med sitt smutsgröna barr böjde
sig för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
