- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
284

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 253)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

starka vinden, som sopade fram öfver den
vidsträckta slätten och tvang grefvinnan att stänga
fönstret. Ingenstädes ett hus, ett ordentligt tak,
ett lefvande väsende. Aurora hade på vinst och
förlust valt vägen åt Roscenie. Redan i Warschau
hade man talat om konungens afsigt att förlägga sitt
högqvarter dit.

Efter en kort middagsrast utanför en enstaka krog
bar det åter framåt och mot aftonen varseblef man på
långt håll en liten köping, der rörelsen tycktes vara
litet lifligare. Skaror af korpar flögo öfver fälten,
bevis nog – att menniskor funnos i närheten. De svarta
fåglarna vädrade föda.

»Nådig grefvinna,» ropade kusken inåt vagnen, »det
är hög tid att hästarna få pusta.»

»Kör fram till köpingen, der skola vi finna allt hvad
vi behöfva,» svarade grefvinnan. Åter rullade vagnen
af och rasslade nu genom köpingens gator; grefvinnan
tycktes tillfredsställd – en rad af fouragevagnar,
eskorterade af svenska soldater, visade sig bredvid
grefvinnans ekipage.

»Kör på, kör på,» bad hon. Vid motsatta ändan af
köpingen brunno vakteldar, soldater af alla vapenslag
trängdes om hvarandra, hästar fördes förbi i långa
koppel och längre fram visade sig rader af hvita tält,
lätt skönjbara i skymningen. Aurora befann sig tätt
utanför svenska lägret. Utan något visst mål lät hon
köra gatan framåt; allt tätare uppdöko tälten omkring
henne. Vid kanten af vägen stodo grupper af soldater;
så snart Auroras ansigte visade sig vid fönstret,
tillropade man henne grofva skämt, som beledsagades
af högljudda skratt, – hon drog sig utmattad tillbaka.

En liten höjd tvang kusken att köra långsamt;
grefvinnan blickade åter ut genom vagnsfönstret –
då sprängde två ryttare förbi.

»För tusan,» hörde hon den ene säga, »såg du den
vackra damen?»

Dessa ord, som uttalades på svenska, uppmuntrade
Aurora. Hon öppnade fönstret. »Min herre,» ropade hon,
»skänk mig en minut.»

Den tilltalade red fram till vagnssteget. Det var en
ung officer. Auroras skönhet måste fängsla honom.
Han lyfte artigt på hatten. »Madame,» sade han,
»jag står till er tjenst.»

»Ack,» bad grefvinnan, »svara mig på en fråga: Hvar
skall jag träffa konungen?»

Officeren studsade. »Kungen?» frågade han nästan
misstroget. »Ni kan svårligen hoppas på audiens här.»

»Låt detta bli min omsorg. Jag vore er mycket
förbunden, om ni ville svara mig på min fråga.»

»Madame,» fortfor officeren, »ni befinner er icke
långt ifrån honom.»

Aurora gjorde en rörelse af glädje.

»Hör ni ej musiken?» sade officeren. »Det är
Södermanlands regementes musikkår. Kungen har för
tillfället en öfverläggning med officerarne. Vik
af härifrån åt venster, så skall ni strax vara på
stället, der hans majestät befinner sig.

»Kör!» ropade grefvinnan.

»Jag måste se hvad som blir af det här,» sade
officeren till sin kamrat och följde i skarpt traf
efter grefvinnans vagn, som just vek af på sidovägen.

Aurora spanade ifrigt åt alla sidor. Hon upptäckte nu
verkligen en fri plats i midten af lägret. Denna plats
var uppfylld af officerare. De sutto alla till häst
och hade samlat sig rundt omkring en man. I trots af
den tilltagande skymningen igenkände Aurora i denne
man konungen. Han höll tydligen ett slags parad. På
sidan om gruppen var musiken posterad, hvilken
spelade krigiska melodier. »Rakt fram!» befallde
grefvinnan. Hennes beslut var fattadt. När vagnen
hunnit ungefär tjugo steg från officerarnes grupp,
befallde hon kusken att stanna. Hastigt öppnade
hon vagnsdörren och steg ur. Hon ville tränga sig
genom mängden – då öppnar sig plötsligt kretsen,
officerarne aftaga sina hattar, trummorna hvirfla,
en ryttare helsar vänligt med handen, han kastar
om sin häst och galopperar bort i motsatt riktning
mot grefvinnans vagn, officerarne trafva bakom honom
– grefvinnan står qvar på platsen – det är konungen,
som inom få ögonblick åter är försvunnen för henne.

Aurora har än en gång gjort sig fåfäng möda. Så
nära målet, och ändock nödgas gå miste om det! Hon
förmår med svårighet hålla sig upprätt, redan närma
sig soldaterna till henne, under det de nyfiket
mönstra henne.

»Madame,» lät nu en röst höra sig, »jag beklagar att
era bemödanden varit fruktlösa.»

Aurora blickar upp. Det är den unge officeren, som
följde efter hennes vagn och nu riktar de vänliga
orden till henne. »Min herre,» sade grefvinnan med
matt stämma, »ni ser framför er en olycklig qvinna.»

Officerens närvaro aflägsnar de nyfikna. »Jag ville
så gerna tjena er,» sade den unge mannen, »men jag
vet icke, om jag vågar.»

»Våga, min herre,» svarade grefvinnan lifligt,
»det är en god gerning, ett mycket vigtigt ärende,
som jag förehar. Jag är grefvinnan Aurora Königsmark.»

Vid blotta namnet ryggade officeren tillbaka.
»Nådigaste grefvinna,» sade han med deltagande,
»ni har företagit ett svårt vågstycke.»

»Jag måste tala vid konungen.»

»Det kan svårligen låta sig göra. Han brukar aldrig
ge audiens åt damer.»

»Då måste jag utspana ett tillfälle att tränga mig
fram till honom. Jag vill lägga försåt för honom –
som jägarn gillrar för sitt vildbråd.»

»Tyst, tyst, nådiga grefvinna,» hviskade officeren
i det han oroligt såg sig omkring. »Ni måste vara
ytterst försigtig.»

Aurora steg åter upp i vagnen, som, mödosamt dragen
af de trötta hästarna, körde öfver den fria platsen
mellan tälten. »Gif mig råd, tröst, hjelp!» bad
grefvinnan.

Officeren hade lagt sin hand på slaget, han kände hur
grefvinnan vid de sista orden lade sin vackra hand
på hans. Han såg de underbara herrliga ögonen lysa
i mörkret. »Ni kan icke göra något vidare i dag,»
sade han. »Konungen har sitt qvarter i bondstugan der
nere. Han lemnar icke företräde åt någon – men om ni
vågar, kan ni i morgon bittida komma i hans närhet.»

»Hvar? huru? – tala, min herre.»

»Ni måste låta natten gå förbi, ni kan icke finna
tak öfver hufvudet här, utan måste beqväma er att
tillbringa natten i er vagn. I morgon bittida far ni
till ett ställe, som jag skall visa er. Der håller
ni, konungen måste der förbi, vägen är smal, och om
ni vågar ställa er framför honom, så kan han icke
undvika er.»

»Jag tackar er, min herre,» ropade grefvinnan. »Ni
gör mig er för evigt förbunden.»

»Ni torde då ha godheten tillsäga kusken att han
följer mig,» bad officeren.

Vagnen körde bakom ryttarne. Snart hade man uppnått
en stor bondgård. På gården stodo två kanoner och en
mängd spanmålsforor af olika storlek. Auroras vagn
körde likaledes in på den öppna planen.

»Här måste ni stanna,» sade den unge mannen. »Jag
skall laga att man icke besvärar er.»

Kusken steg brummande af kuskbocken. Grefvinnan
höljde sig i sin kappa och tryckte hufvudet
mot vagnskuddarna. Natten hade inbrutit. Från
fjerran ljödo vaktsignalerna och larmet från svenska
lägret. Ansträngningen af den långa färden hade uttömt
Auroras krafter, hon slumrade till.

Den väg, som ledde från svenska lägret till staden
Roscenie, var trång och infattad mellan höga träd. Vid
skogen Sotin grenar sig den smala körvägen. Den ena
grenen leder till Samogitiska gränsen, den andra
är en skogsväg, som, knappt farbar, förlorar sig i
skogen. Den som norrifrån ville gå, rida eller åka
fram till lägret, måste taga af den förstnämda vägen;
han kunde icke vika förbi på afstånd, om ett kördon
mötte honom.

Solen sände redan sina strålar genom trädtopparna,
då man såg en vagn komma långsamt närmande sig
korsvägen. Den höll slutligen vid det betecknade
stället. En dam lutade sig ut genom dörren och började
att noga observera trakten rundtomkring. I närheten
af vagnen och vägen visade sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free