- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
285

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 253)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ingen. Aurora – ty den spejande var ingen annan –
tycktes fullkomligt nöjd med sin rekognoscering. »Här
kan han icke vika undan,» mumlade hon, »han måste tätt
förbi vagnen.» Hon lutade sig tillbaka mot kuddarna.

»Köra vi vidare, nådiga grefvinna?» frågade kusken.

»Nej – vi stanna.»

Äfven kusken lutade sig nu bakåt och började gnola
en visa. Solen steg högre, skogens små fåglar kommo
fram och hoppade rundt omkring vagnen. Ingen menniska
syntes till, och hela omnejden, träd, buskar och
klippor tycktes slumra under nattens halft lyftade
slöja. Grefvinnan var försänkt i tankar – plötsligt
spratt hon till – hon hade hört ett buller, det kom
söderifrån – nej, nej – hon bedrog sig icke, det var
hofslagen af en häst, hvaraf ljudet under den djupa
tystnaden tydligt framträngde till henne.

Aurora hade framtagit sin lorgnett, hon fäste sin
blick vid krökningen af vägen – en skugga visade
sig, sedan en gestalt – nu kom den fram på vägen,
det var en ryttare. Solen belyste honom klart och
skarpt: blå uniform, trekantig hatt, höga stöflar,
en värja, hvars knapp blänkte i solen, hästen var
svart – ack! grefvinnan hade redan igenkänt ryttaren,
hennes hjerta slog våldsamt och hotade att med sina
slag spränga hennes midja – det var konung Carl den
tolfte, som helt ensam red framåt vägen.

Nu kunde hon redan tydligt igenkänna konungen,
hon urskilde hans stränga drag, hennes darrande
hand lade sig på låsvredet, nästan ofrivilligt
tryckte hon derpå, och dörren öppnade sig. I samma
ögonblick stannade konungen, han höll in sin häst
och blickade skarpt på vagnen, derpå red han åter
framåt – men hans häst skyggade lätt och stegrade
sig vid den ovanliga anblicken af en dam, som snabbt
och vigt steg ned från vagnssteget och ställde sig
på vägen. Konungen utstötte ett rop af öfverraskning
och höll in sin häst, han hade känt igen grefvinnan –
det efterlängtade ögonblicket var inne för Aurora,
den skygge Carl stod midt framför henne.

»Ers majestät, jag ber – –» började grefvinnan
i det hon bugade sig.

Konungen stirrade på den lik en uppenbarelse
framträdande damen, hans ögon sköto blixtar, hans
läppar rörde sig, och det tycktes grefvinnan som om
han talade ord, hvilkas ljud icke trängde fram till
henne. Hon såg huru monarkens panna lade sig i veck,
han skakade hufvudet, som om han fattat ett hastigt
beslut, derpå lyfte han handen till hatten, ryckte
af den – blott en barsk, kort helsning, och med ett
starkt ryck kastade han om sin häst – hans ögon sökte
ett ställe, dit han kunde fly – ett kort utrop, och i
två satser var ryttaren borta, midt inne bland snåren
vid sidovägen i den tjocka furuskogen.

»Sire, stanna!» ropade Aurora med smärta –
förgäfves. Konungen var redan försvunnen bland träden.

»Förloradt – allt förloradt – för alltid borta är
denna förhoppning,» klagade Aurora, i det hon nedsjönk
vid vagnsdörren.

*



När grefvinnan en timme senare återkom till den lilla
köpingen, erhöll hon den underrättelsen, att kung
Carl icke mera skulle återvända till lägret. Han hade
gifvit befallning om att förlägga hufvudqvarteret från
Würzau till Roscenie. – »Han flydde för grefvinnan»
– såsom grefve Piper yttrade.

Auroras mission hade misslyckats. Som en slagen
fältherre återvände hon till Warschau. Väl försökte
hon än en gång att i förening med kammarjunkaren
och rådsherren Vitzthum, som August skickade till
henne, underhandla för konungen hos Carl den tolfte,
men händelserna trädde äfven här emellan, och den
otacksamme August hade knappt ett ord af erkännande
för den, som så modigt velat föra hans talan. Aurora
bar denna köld med beundransvärdt tålamod; till och
med det hån, som drabbade henne, förmådde icke rubba
hennes glädtighet.

Ännu en gång försökte Aurora att närma sig den svenske
konungen. Det var vid tiden för den sammankomst mellan
Carl och August, som egde rum i Leipzig. Här lefde
Piper på lysande fot. Carl – som sjelf var mera
än enkel – såg dock ej ogerna att hans officerare
utbredde en smula ståt omkring sig. Han lofvade
att komma till en fest, som Piper gaf för adeln
och officerarne. Aurora ville, i egenskap af
riksgrefvinna, likaledes närvara vid festen, men när
Piper meddelade konungen detta grefvinnans beslut,
förbjöd konungen sin minister att föra Aurora till
sitt bord. Grefvinnan, som fick underrättelse om
konungens yttrande, smålog vemodigt deröfver – hon
led mest för Augusts skull, hvilken i nöjenas tummel
knappast märkte henne och icke en gång frågade efter
den en gång så högt älskade, då hon af finkänsligare
gäster saknades vid denna festlighet.

Om grefvinnan äfven senare visade sig i Dresden,
så kände hon dock, att hennes roll vid hofvet var
utspelad. Hon drog sig derföre alldeles tillbaka till
Quedlinburg, der visserligen äfven hårda strider
väntade henne. Hon förmådde icke utverka, att man
valde henne till abbedissa. De fromma arbetade med all
makt emot att man skulle låta en så verldsligt sinnad
qvinna intaga en abbedissas värdighet. Aurora kunde
blott erhålla värdigheten af prostinna. Måhända var
det af en lätt förklarlig åstundan efter revanche,
som Aurora alls icke band sig vid de stränga reglor,
hvilka skulle bestämma en prostinnas lefverne.

Hon reste mycket, och när hon återkom till
Quedlinburgs kloster, införde hon verldsligt lif
inom de tysta murarna och mottog besök af ryktbara
verldsmän. Väl drabbades hon af de frommas tadel, men
grefvinnan bekymrade sig ej derom. Det var – som sagdt
– hennes enda vedergällning för så många angrepp. Till
de för Aurora angenämaste tilldragelserna från
denna tid hörde det besök som cesarewitsch Alexis
Petrowitsch – en son till Peter den store, – aflade
hos henne. Han kom till Quedlinburg den 11 Juli 1711 i
sällskap med den hertigliga braunschweigska familjen
– ur hvilkens krets han valde sin maka – och många
andra furstliga personer. Aurora hade beslutit att
furstligt mottaga dessa gäster. Hon ville visa, att
hon var herrskarinna i stiftet, om äfven intriganter
i Wien gjorde henne rangen stridig.

I sjelfva verket stod detta mottagningssätt i
skrikande motsats till de fromma klostersystrarnas
bruk och seder. Cesarewitsch hade redan dessförinnan
ett samtal med den ryktbara qvinnan. Han hade
sannolikt väntat att blifva införd i en cell, och
vardt förvånad, då han inträdde i ett vackert inredt
gemak, som var rikt prydt med alla slags lyx- och
konstartiklar. Klädd i sin prostinneskrud mottog
Aurora den höge gästen, som satt framför henne
alldeles betagen af hennes snillrika konversation
och ändtligen skildes från henne med löfte att
följande dagen komma tillbaka. När gästerna
inträdde, mottog dem Aurora, omgifven af sina
damer och tjenare. Harpspelare läto milda melodier
ljuda. Stiftets rättsofficianter fungerade såsom
marskalkar och förde en skara af stiftsfröknar, ur
hvars midt framträdde en till brud smyckad jungfru,
som för cesarewitsch uppläste en välkomstdikt.

Andra damer räckte brudgummen en myrtenkrans med ett
på pergament i guldbokstäfver tryckt hyllningsqväde.

De första festligheterna till gästernas nöje bestodo
i ett herdaspel, som utfördes i klosterparken
(!!!). Herdar och herdinnor dansade här på samma sätt
som det fordom skett på de gröna gräsmattorna i parken
vid Moritzburgs slott. Man anordnade kapplöpning efter
en prydligt smyckad gumse. Kort derpå blefvo helt och
hållet i arkadisk smak bord uppdukade under buskar
och träd, och om aftonen afbrändes ett fyrverkeri
under ljudet af pukor och trumpeter.

Följande dagen fortsattes festligheterna. Man
frukosterade i ett på floden uppbygdt lusthus under
musik från en stor orkester, och om aftonen spisade
sällskapet i klostrets stora sal.

De frommas verop öfver denna helgedomskränkning
trängde ända till Wien. Det tyckes som grefvinnan
skulle erhållit en allvarsam skrapa, men hennes muntra
lynne rubbades icke deraf, hon hade åter gifvit ett
lifstecken ifrån sig, fått återkalla något af sin
forna lysande tid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free