- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
295

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I sista ögonblicket. En tafla ifrån hafvet. Tecknad af H. af Trolle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I sista ögonblicket.

En tafla ifrån hafvet.

Tecknad af H. af Trolle.

I.

»Havfruen.»

Det var i början af Oktober månad 1872. Oaktadt
hösten redan gjort sitt inträde, rådde likväl ett det
angenämaste sommarväder. Solen strålade från en klar
och blå himmel, för milda vindar viftade träden sina
mörkgröna fransar, i trädgårdarna doftade rosorna
och flyttfåglarna höllo ännu sina konserter i våra
skogar. Ångbåtar och segelfartyg korsade Nord- och
Östersjön i alla riktningar, utan att frukta, det
höstens sedvanliga stormar skulle så snart hemsöka
dessa nordliga haf, annars så förrädiska denna tid
af året.

Nord förbytt sig uti söder!
till det land, der drufvan glöder,
lagern grönskar, vestan rår.

Så kunde man verkligen både tänka och tro vid
anblicken af naturens fägring i början af årets
vanligtvis så kulna och ruskiga månad. Gammalt
folk skakade betänksamt sina hufvuden och spådde
snart kommande ovädersdagar, derunder svåra stormar
skulle hemsöka våra trakter. De, som plöjde hafvets
åker, fiskare, lotsar och sjömän, sade sig ej hafva
förmärkt några oroande tecken, som antydde ett ombyte
i väderleksförhållandena. »Gamla märken slå dessutom
ej längre in,» yttrade de med filosofiskt lugn, och
fortforo att utan någon oro eller fruktan idka sina
olika yrken på hafvet.

Förbi Kronoborgs slott, och kommande från
Kattegat, rörde sig in emot Sundet en sky af hvita
segel. Kommande från olika länder samt när och
fjerran belägna haf, ilade denna till flere hundra
fartyg uppgående handelsflotta in på Östersjöns
»stora pulsåder», hvilken, förenande tvenne haf,
erbjuder anblicken af en tafla, måhända en af de mest
intagande man kan skåda, och som, då Sundets yta,
liksom denna dag, betäckes af seglare, lotsbåtar och
andra farkoster, är på samma gång lika liflig som
hänförande vacker.

I söder synes »Kongens by»,
De danskes hufvudstad.
Se, bokar prunka högt i sky,
En grönklädd kämparad.
Och öfver Sundets mörkblå våg
Går segelskarans snabba tåg.

Midt öfver Seelands täcka strand
Ses städer, byar, hus.
Det är vårt eget fosterland
Belyst af solens ljus.
Det Skåne är, ett land så godt,
Som namn af Sveriges »kornbod» fått.

Bland denna mängd af handelsfartyg äro de flesta
sjöfarande nationers flaggor representerade. Denna
ljusa sky af hvita segel rör sig snabbt framåt. En
brigg, med dannebrogen vajande under sin mesangaffel,
tyckes vinna priset bland denna täflande skara, och
blifva den, som först badar sin stäf i Östersjöns
vågor. Denna brigg är ett lika utmärkt fartyg som
ypperlig snällseglare. Namnet »Havfruen» står att
läsa i förgyllda bokstäfver på dess rundgattade
akterspegel. Lastad med kolonialvaror kommer den
direkte från den dansk-vestindiska ön S:t Thomas
och är destinerad till Nykiöbing på Falster. Detta
vackra fartyg föres af kapten Carl Thomsen, en trettio
år gammal man, hvilken sjelf eger en tredjedel i
briggen. Fartyget är hemmahörande i Stubbekiöbing
på Falster; denna bördiga ö, vid södra öppningen
af Stora Bält, och hvars kustbefolkning idkar på en
gång landtbruk, sjöfart och fiske.

»Havfruen» har passerat Sundet och sträcker nu för
alla dragande segel ut i Östersjön.

Hvarenda »klut»
Den svällde ut,
Som mjuka ejderkuddar.

Och skylätt briggen framåt lopp,
Ombord man hade ett godt hopp
Att snart passera Möens uddar.

På däcket promenerar den unge kaptenen och betraktar
med förnöjelse sina bugtande rår och svällande
segel. Briggen löper med en fart af sju sjömil i
timmen, men det går likväl alltför långsamt för honom,
som längtar efter hemmets strand och att efter ett
års bortovaro få trycka sin unga maka och sina barn,
en sex års flicka och en två års pilt, till sitt
hjerta. O, huru detta hjerta klappar af fröjd vid
tanken på att snart få återse dessa kära! Lycklig
har hans långväga resa varit. Ej ett enda störande
äfventyr har »Havfruen» tillåtit sig under den långa
färden. Ej något enda snedsprång eller skälmstycke
hade hon spelat sin kapten. I sällskap med lekande
delfin er och »hjulande» springhvalar hade hon
sväfvat fram öfver oceanen, och snart skulle hon
efter blott några få dagars lycklig färd gunga sin
köl vid hemmets kust.

»Sjömanslif, du evigt friska, fröjduppfyllda, glada lif,
Rikt på sällhet tycks du endast vara till för tidsfördrif.
Och du adlar dina söner, hvarje äkta hafvets man
Ädling är i själ och hjerta, ädelt tänker, handlar han.»

Vid rodret stod gamle Peder Hake, briggens bepröfvade
styrman. Det var en sådan der äkta sjöbuss, på hvilken
det bekanta yttrandet: »född och uppfödd i hafvets
sköte», kunde vinna sin fulla tillämpning. Hans stora
hufvud betäcktes af en luden skinnmössa och kring
det brunbarkade ansigtet löpte ett grått skägg. Den
långa, resliga och kraftfulla figuren var klädd i
en blå friskavaj och kring benen fladdrade ett par
vida sjömansbyxor. De bruna, lifliga ögonen spejade
ömsom på kompassen, ömsom riktades de utåt hafvet
eller på de svällande seglen. Det var en typ af en
nordisk sjöman, lugn, härdad i faran, tystlåten och
begrundande, allvarlig och erfaren i sitt yrke. Med
ett ord:

Det var en man, som farit rund
Väl tio gånger jorden,
Och som ej tillbragt mången stund
På land, nu gammal vorden.
Det likväl fanns i gubben kraft
Och lust, samt mod i barmen.
Ja, mången ungersven ej haft
Så härdadt stål i armen.

Och när han ropte: »gossar, opp
Att refva!» Husch! till väder
De flögo upp i mastens topp,
Så lätta såsom fjäder.
De visste, att det dugde ej,
Att stå och se på Hake;
De fingo då – »förgät-mig-ej»
Af briggens gamle »drake».

De likfullt höllo honom af,
Ty god han var i grunden;
Om hårda ord han ofta gaf,
Så var han mild på stunden.
Han ville ha ett godt gehör,
Den gamle veteranen.
Ja, häftigt det var hans humör,
En bild utaf orkanen.

Den nordostliga vinden friskade allt mera. Nästan
för hvarje timme tilltog den i styrka. »Havfruen»
flög genom vågorna. Solens strålar stucko lika hvassa
spjut och rödgula moln drogo emellanåt öfver dess
skifva. Stormsvalan gungade på vågornas toppar och
kaptenen fann sig nödsakad att indraga den ena efter
den andra af »Havfruens» vingar.

»Vi få storm, alla tecken ge det tillkänna,» yttrade
den gamle styrmannen till kaptenen, som uppkommen
ifrån kajutan, hvarest han observerat barometern,
nu ställde sig vid styrhuset.

»Ni har rätt, barometern faller med en ovanlig
hastighet,» svarade kaptenen. »Vi måste lägga ut till
sjös för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free