- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
297

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I sista ögonblicket. En tafla ifrån hafvet. Tecknad af H. af Trolle - Några af våra vanligaste kryddor. 2. Kryddneglikan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

natten och få rum sjö. Det vore ej rådligt, att
med denna hårdt blåsande vind hålla in bland öarna.»

»Så menar äfven jag,» yttrade Hake. »Hon blåser redan
dubbelrefvad märssegelskultje. Det var hin hvad hon
rifver uti.»

I solnedgången vände »Havfruen» och låg ut till sjös
för bottenrefvade segel, med kursen bärande sydostvart
hän. Det stormade så att sjelfva den gamle Hake ej i
Östersjön upplefvat ett sådant väder. Vindstötarna,
som skakade briggen i hvarje fog, voro ytterst
våldsamma. Svarta moln jagade hvarandra i flygande
fart. Flammande röd sänkte sig solen i en bädd af
moln. Seglarne slungades lika flarn kring hafvet. Ve
öfver dem, hvilka denna fasans natt voro i närheten
af land! De voro ohjelpligen förlorade. Hafvet
växte allt högre. Genom Sundet och Bälterna drefvo
vågorna in åt Östersjön, hvarest den så hastigt ökade
vattenmassan ej fann något utlopp. Vågorna stormade i
vild, ohejdad fart upp emot de åt vindsidan liggande
östersjökusterna och förvandlade landet på flere
mils afstånd från stränderna till ett böljande
haf. En förfärlig öfversvämning hemsökte tyska
östersjökusten, de lågt belägna danska öarna äfvensom
vissa kuststräckor af Skåne. De vid hafvet liggande
städerna öfversvämmades, vattnet trängde högt upp
i husen, träd och planteringar, broar och kostbara
anläggningar förstördes. Ångbåtar och segelfartyg
på hafvet och i hamnarna kastades på land. Hafvet
var betäckt med spillror af vrak. Under flere dagars
tid rasade stormen. Gammalt folks spådom hade tyvärr
slagit in. Land och haf visade en tafla af elände
och förstörelse.

*



illustration placeholder

Gren af kryddneglikebusken.
(Tillhör art. »Några af våra vanligaste kryddor», se sid. 298.)

II.

Bland vind och vågor.

Samma dag, som »Havfruen» löpte från Sundet in i
Östersjön, satt fru Clara Thomsen, jemte sina båda
barn, i sitt trefliga hem i Stubbekiöbing och läste
med strålande ögon ett nyss med posten ankommet bref,
hvilket bar engelsk poststämpel. Brefvet var från
hennes man och dateradt Plymouth, dit kaptenen ingått
med briggen för att fylla några förråder. Den unga
och vackra qvinnan log med detta lyckliga leende,
hvilket utvisade, att de ömma uttryck, hvilka stodo
att läsa i brefvet, funno genklang uti hennes eget
hjerta. Hennes dotter lutade sitt lockiga hufvud
öfver modrens skuldra, för att äfven hon få kasta en
blick på de kära rader, som tolkade så mycken ömhet
och godhet. Den lilla gossen lekte vid modrens fötter
och jollrade fram sin fars namn i det han emellanåt
på sitt barnsliga språk ropade:

»Pappa kommer snart, pappa kommer hem med granna
leksaker till sin gosse!»

»Ja, mina barn, med Guds hjelp ha vi snart ’Havfruen’
med pappa och de öfriga af hans folk hemma,» yttrade
modren, i det hon åter hoplade det flere gånger lästa
brefvet. »Ack, hur vacker är ej dagen och hur gynnande
är ej vinden för ’Havfruens’ hemfärd,» tillade hon
blickande utåt hafvet.

De rödgula molnen hade ännu ej börjat sin färd
öfver solens skifva. Stormsvalorna visade sig ej och
barometern hade ej börjat att falla.

Hon öppnade fönstret och skådade ut öfver det
vackra sceneri, som visade sig när och fjerran. Det
solbelysta hafvet
låg utbredt för hennes ögon med Möens
höga kritkust höjande sig i nordost. I vester
framträdde de vackra
konturerna af de herrliga öarna Langeland och Laaland
och i nordvest framskymtade Stora Bälts djupblå
vatten. I de djupa sunden mellan öarna summo lika
svanor fiskarbåtarna med sina hvita segel. Röken
af en ångbåt, kommande från Vordingborg på Seeland,
utbredde sig lik en lång, svart drake utåt hafvet,
och från fälten och ängarna hördes boskapens glada
råmande. Sjelfva det omgifvande landskapet med
sina lundar och åkerfält, herregårdar och kyrkor,
qvarnar och täcka landthus bildade en af naturens och
industriens vackraste skapelser. Holmar och uddar,
med sina ända ned till vattenbrynet nedgående
ängar och fält, med der och hvar framblickande
menniskoboningar, förhöjde ännu mera effekten af de
täcka scenerier, hvilka utbredde sig för ögat.

Öfverallt, dit blicken vändes,
Synes det, som ögat tjusar.

Några timmar senare, och stormens starka vingslag
susar öfver land och haf. Vågorna växa och svälla upp
till allt större höjd. Med ett doft, olycksbådande dån
bryta de in emot stränderna, in i de djupa vikarna
och sunden. Fiskarbåtarna fly in mot land. Hafvet
sväller och växer.

*



Det är på tredje dagens afton sedan stormen
utbrutit. De täcka danska öarna framvisa en
förfärande tafla af nöd, elände och förstöring. De
låga stränderna, hvilka ligga åt vindsidan, äro
öfversvämmade långt uppåt landet. Öfver ängar och
åkerfält bryta sig vågorna med oemotståndlig kraft
Spillror af hus och ladugårdar, kullvräkta träd
och hela hjordar af död boskap slungas af vågorna
an hit och än dit, än framåt och än tillbaka,
än i hvirflande dans. Det snåla hafvet ryter af
skadefröjd. Menniskolik samt upp- och nedvända,
kantrade båtar öka den hemska taflan. Hvar finnes väl
»Havfruen« och öfriga seglare, hvilka jemte henne
lemnade Öresund och styrde in i Östersjön? Äro de
blifna ett orkanens byte, eller äro de bevarade?

I Stubbekiöbing, såsom liggande vid vindsidan af
kusten och nere vid hafvet, hade öfversvämningen
varit förfärlig. Bryggorna, packhusen vid hamnen
och de der liggande båtarna voro alla borta. Ur de
mindre husen, hvilka redan stodo under vatten, hade
invånarne flyktat och de, som ännu voro qvar, hade
nödgats taga sin tillflykt på hustaken och vindarna,
för att ej gripas af vattnet, hvilket oupphörligt
steg och snart hade uppnått de större husens öfre
våningar. Öfverallt såg man husgeråd kringflyta. Det
var en ny »syndaflod», som hotade att förstöra allt.

Uti öfversta våningen af ett större, men gammalt
trähus, hvilket låg vid pass tusen famnar ifrån
hamnen, hade fru Thomsen sitt trefliga hem. På andra
dagens afton hade vattnet stigit upp till andra
våningen, hvars invånare då flyktade undan. Den unga
makan och modren trodde sig i husets öfversta våning
vara skyddad jemte sina barn. Stormen skulle väl
slutligen sacka utaf och vattnet snart åter falla. Hon
ville ej lemna detta farliga ställe, ty från hemmets
fönster hade hon utsigt åt hafvet, detta haf, på
hvilket hennes make nu kämpade för att om möjligt
rädda fartyg och folk. Hon kunde ej aflägsna sig
från den plats, der hennes ögon, om Gud så ville,
skulle få skymta »Havfruens» hvita segel. Med barnen
tryckta intill sitt af ångest klappande hjerta satt
hon med förtviflan målad i sina blickar och skådade
oafbrutet ut öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free