Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I sista ögonblicket. En tafla ifrån hafvet. Tecknad af H. af Trolle - Några af våra vanligaste kryddor. 2. Kryddneglikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågorna. Hela hafvet visade sig för henne såsom
en enda, ofantlig, kokande och svällande bränning.
Skulle hennes make väl komma åter?
Tredje dagens natt med alla sina fasor inbröt. Ett
kolsvart mörker råder öfver land och haf samt ökar
det fruktansvärda i scenen. Orkanen ryter ej, nej
den dånar med de vildaste, ursinnigaste toner. Ej en
vänlig stjerna synes på himlen. Allt är mörker, orkan,
brusande vågor. Vattnet har stigit upp till öfversta
våningen af det gamla huset och nödgat fru Thomsen
att jemte barnen söka skydd uppe på vinden. All flykt
undan det rasande elementet är omöjliggjord för
henne. Vågorna omgifva boningen på alla sidor. Nu
först ångrar hon att ej i rättan tid hafva sökt
räddning för sig och sina älsklingar. Genom vågornas
och vindens förenade kraft skakas det gamla huset på
sin grundval. Det var ej olikt en drucken menniska,
som raglar och vacklar fram och åter. Den olyckliga
modren och hennes barn tyckas gå en viss död till
möte. Ingen räddande hand kan räckas dem. Nattens
fasansfulla timmar skrida långsamt framåt. Ändtligen
frambryter dagens första gryning. Modren har sjunkit
ned på sina knän och uppsänder en brinnande bön om
räddning och hjelp, till honom, i hvars makt det
står att näpsa vindarna och hafvet, att de åter varda
stilla. Hon beder, som en moder i ett sådant ögonblick
kan bedja.
På vinden finnes ej längre något skydd. Huset
skakas och vacklar allt häftigare. Om det ramlar,
skall taket krossa henne och barnen. Hon banar
sig väg dit, hon flyr dit upp, dragande barnen med
sig. Dagen har inbrutit och ur öster skjuter solen en
blodröd stråle fram ur molnen. Hafvet är rysvärdt att
skåda. Det visar sig som en enda hvitskummig ofantlig
bränning. Med gossen i sin famn och den lilla flickan
tryckt intill sitt hjerta, med sitt långa, af stormen
utslagna hår fladdrande för vinden, är den olyckliga
modren vid hvarje vindstöt i fara att kastas ned i
det svallande djupet.
Finnes ingen räddning?
Hvad är det, som skymtar fram der borta vid sydöstra
horisonten? Det är ett fartyg, en brigg, som för
topp och tackel länsar in emot Falster. Hvem är väl
den djerfve, som vågar sig i denna sjögång in emot
land? Jo, det är »Havfruen»», hvars befälhafvare,
drifven af fruktan för makas och barns säkerhet,
och hvilkas öde ingifver honom en qvalfull ångest,
ej längre förmår uthärda sin tärande oro. Han har fler
än en gång varit åsyna vittne till det öfversvämmande
vattnets härjningar på kusterna af hans fäderneö,
och han styr dit, vågande fartyg och allas lif för
att bistå de sina.
Vind och vågor slunga briggen framåt. Vid rodret
står gamle Hake och styr med säker hand fartygets
svindlande lopp ned och öfver vågdalarna. Hon är ej
olik en stormsvala, som flyger framåt. »Havfruen»
nalkas allt närmare, modrens, makans skarpa blick har
igenkänt briggen. Hon reser sig upp och sträcker sina
armar ut emot fartyget, liksom ville hon anropa det
att skynda till hennes hjelp. Kaptenen, med kikaren
för ögat, bleknar och ryggar förskräckt tillbaka. Han
har upptäckt sitt hem omgifvet af brusande vågor;
han ser sin maka och sina barn, de kära, för hvilkas
skull han plöjt verldshafven, sväfva i den största
fara och med en nästan viss död för ögonen. Skola
de väl kunna uthärda tills han hinner ankomma till
deras bistånd? Här fordras beslutsam handling, mod
och kraft. Hans belägenhet är den
mest brydsamma, man kan tänka sig. Stormen
slungar hans åt honom anförtrodda fartyg in emot land.
Han vedervågar detta och allas lif ombord; och
framför sina ögon har han den förfärande anblicken
af maka och barn, som anropa han bistånd.
Här erfordras mera än sjömanskap, mod och kraft. Här
erfordras om någonsin allmaktens underbara hjelp,
ty det sista ögonblicket för räddning är inne.
Ombord på »Havfruen» fäller man de båda svåra
ankarne. Kettingarna stickas ut till sin fulla
längd. Bramstängerna äro förut nedtagna i sjön och
nu refvas i en hast de svåra märsstängerna för att
minska vindfånget på tacklingen. Strax derefter
kallar kaptenen folket akterut. Hans röst darrar af
rörelse när han säger:
»Barn! På taket af mitt forna hem sväfvar er kaptens
maka och barn i dödsfara. Dömen sjelfva om deras
belägenhet. Hvem af er vill följa mig dit bort i
stora slupen?»
Då hördes blott ett enda svar,
Ett samfäldt rop: »Vi gå!
Vi följe dig, vår ädle far,
Hvarthän det gäller på.
Du stått oss bi med kraft och mod,
För dig vi offra lif och blod.»
Stora skeppsslupen är lyckligt utsatt. Åtta handfasta
matroser jemte gamle Hake kasta sig i båten. Kaptenen
sjelf fattar styret. »Kasta loss!» befaller han, och
sekunden derefter slungas slupen hän mot land. Det
fordras öga och arm för att styra och vaka så, att
slupen ej fylles med vatten och går under. Orkanen
urladdar i detta ögonblick sitt fulla raseri. Höjande
blicken emot himlen, hållande den lille sonen i
sin famn och med dottren tryckt intill sitt bröst,
uppgifver modren ett förtviflans anskri. Huset kan
ej längre stå emot vågornas och orkanens samfällda
kraft; det störtar samman, taket sjunker tillhopa
och vågorna sluta sig öfver den olyckliga modrens
och hennes barns hufvud.
Slupen är framme! I sista ögonblicket gungar dess köl
öfver makarnas forna hem. Hake, den gamle styrmannen,
lutar sig öfver båtens reling. Hvad han ser, utvisar
vår illustration. Modren, hållande sig fast med ena
handen i en af takbjelkarna, håller ännu den späde
gossen omsluten med sin arm, under det att dottren
hakat sig fast vid hennes venstra sida. Ännu ett
par sekunder och det hade varit – för sent. I ett
ögonblick har Hake fattat tag i lille Göran och
fått pilten in i båten. Minuten derefter har han med
tillhjelp af ett par matroser äfven lyckligt räddat
mor och dotter. I sista ögonblicket fann Försynen
för godt att utsträcka sin räddande hand. Orkanen
har uttömt sitt raseri, den sackar af i dofva
mollackorder, molnen skingras, solen lyser åter
med sitt strålande ljus öfver land och haf. Vattnet
faller undan. Elementerna återtaga efter hand sin
jemnvigt. »Havfruen» ligger numera trygg till ankars,
slupen med de räddade har återvändt ombord, och i
ensamheten nedfalla de båda makarna på sina knän och
tacka i en brinnande bön Gud för sin räddning.
Vi afsluta vår tafla från hafvet med att citera
Marryats bekanta yttrande: »Det ingen menniska,
allra minst en sjöman, någonsin bör förlora hoppet,
förr, än man i en annan verld fått visshet om, att
all räddning var för menniskan ute här nere.»
Några af våra vanligaste kryddor.
2. Kryddneglikan.
Den under detta namn allbekanta specerivaran är
de ännu oöppnade blommorna eller blomknopparna af
kryddnegliketrädet (Caryophyllus aromaticus) bördigt
från Moluckerna vid Sydasiens kust, hvilka jemte
sina grannar erhållit namnet Kryddöarna, på grund
af deras rikedom på såväl denna som andra dyrbara
kryddarter. Trädet, som tillhör de myrtenartade
växternas familj, uppnår ofta en höjd af tjugo till
trettio fot; likväl blir sjelfva stammen sällan mer
än fyra fot hög, under det hela den öfriga massan
är en kägel- eller pyramidformig krona af talrika
qvastlika grenar med blekgrå bark. De alltid gröna,
punkterade bladen, de skarlakansröda blommorna och
sjelfva barken hafva en aromatisk lukt. Blommorna äro
dock egentliga sätet för kryddämnet och plockas såsom
knoppar, rökas på flätade mattor öfver svag eld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
