- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
303

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England i Norge - Den hemkomne verldsomseglaren. Oskar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

densamma i början blott föga utomordentligt. Men
på andra sidan om byn Dovre träda fjällen allt
tätare tillsamman, och genom klippdalarna, öfver
klippor och stenar tränger sig floden skummande och
brusande fram. Sällsamma klippformationer och väldiga
vattenfall förläna dalen ett egendomligt behag. Bortom
klyftan vid Laurgaard vidgar sig dalen åter. Fjällen,
som resa sig åt båda sidor, hafva i medeltal blott en
höjd af ett till två tusen fot; de som blicka fram
bortom desamma hafva dock en betydligare resning af
fyra till fem tusen fot.

Utom dalens sällsynta skönhet är det, såsom sagdt,
i synnerhet vurmen för att meta, som drager Albions
barn i sådan mängd till Gudbrandsdalen. Sällan pläga
de dock ensamma begifva sig på detta slags »sport»; i
allmänhet är det ett helt sällskap tillsammans, gamla
och unga, herrar och damer. Genom sin besynnerliga
drägt, särdeles sina för fiske passande fotbeklädnader
och öfriga utrustning, göra de sig bemärkta redan på
hufvudstadens gator. Hafva de funnit passande plats
för sin verksamhet och står eljest intet hinder i
vägen för deras ifver, så gripa de sig ofördröjligen
an med metspön och krokar samt fortsätta med en
uthållighet, som är beundransvärd. Härvid måste
det alltid gå litet halsbrytande till väga, det
är engelskt. På någon vinst af sitt fiske pläga
de vanligen icke räkna. Hvad de lyckats fånga plär
vanligen skänkas bort – och villiga afnämare saknas icke.

Genom sin frikostighet söka de fiskande britterna
öfverhufvud gerna att gifva sig utseende af nobless;
men i de stora städernas hoteller är man icke alltid
öfvertygad om deras lordskap, emedan de undvika
större utgifter och regelbundet pläga saknas vid
table d’hôten. Uppe i fjällbygderna deremot – liksom
i Alperna, i det sachsiska Schweiz, i alla
af turister mångbesökta trakter – förderfva de
befolkningen genom sitt hänsynslösa slöseri med
kopparslantar och silfver. I Gudbrandsdalen hafva de
på sådant sätt uppammat en hel tiggareklass, som med
den oförsyntaste djerfhet antastar den resande. Det
är icke nöden, som framlockar skaror af tiggare
till hvarje resandes vagn, det är det yrkesmessiga
tiggeriet; och det är de tvifvelaktiga lorderna från
dimmornas land, som frammanat denna kräfta midt i
Norges friska fjällbygd, liksom de gjort i alla andra
naturländer, dem de lyckliggjort med sitt té och sina
hvita handdukar.

I de sträckor af Gudbrandsdalen, som mest besväras af
tiggare, finner man här och der kungörelser uppsatta,
undertecknade af de båda presterna i Vaage, i hvilka
dessa bedja de resande att icke gifva tiggarne
någonting utan lägga allmosorna i bössor, som finnas
uppsatta vid åtskilliga ställen af vägen. Anslagen
äro affattade på norska och engelska språken. Man kan
antaga att den norska texten är öfverflödig. Den
engelska skulle vara fullkomligt tillräcklig,
om den öfverhufvud gagnade till något; men detta
måste betviflas. Det borde vara storthingets sak,
att kraftigt gripa in för att afskaffa tiggeriofoget
i Gudbrandsdalen.

Midt i den sköna dalen står ett stort fängelse. Det
innehåller skörden af hvad som såtts icke långt
derifrån. Säger oss den förhatliga anblicken af
tiggande trashankar vid vägen genom Gudbrandsdalen,
att det skulle vara önskvärdt att åtgärder vidtoges
deremot, så förkunnar den jernförgallrade byggnaden
i tydliga ord: Det är en moralisk pligt för Norge
att med eld och svärd utrota det farliga ogräs, som
turisterna föra in på Norges kyska område, bland dess
fjäll och dalar.



Den hemkomne verldsomseglaren.

Det var i slutet af Juli månad år 1853. Fregatten Eugenie hade återkommit från
sin verldsomsegling och låg på redden vid Carlskrona. Hela staden var i rörelse
och en hvar gjorde ett besök vid nya Kungsbron, för att helsa det ärekrönta
fartyget välkommet. Det var en allmän fröjd, en verklig högtidlighet och namnet
Virgin uttalades med en viss nationalstolthet. Men icke blott den ädle chefens
namn upprepades ofta, utan äfven många andra namn, tillhöriga dem, som åtföljt
expeditionen. »En verldsomseglare,» hette det, när någon från fartyget, vare
sig af befäl eller besättning, visade sig. Det var en benämning, som gafs den
lägste såväl som den högste. Få hafva blifvit vid sin återkomst till
fäderneslandet så hedrade som dessa verldsomseglare.

Innan fregatten lade in på varfvet för att aftacklas, gaf chefen en bal å densamma. Det var en stilla och klar afton. Fjärden låg som en spegel, i hvilken den täcka Eugenie, lik en fager mö, som satt många hjertan i brand,
med en viss air af sjelfbehag såg sin bild bestrålad af himlens diamanter,
de tindrande stjernorna. Äfven månen, som också nyss återkommit från sin resa kring jorden, kastade en vänlig blick på sin medtäflarinna, med hvilken han flere gånger sammanträffat i främmande länder, alltid medförande någon helsning
till henne från hemlandet.

Musikens toner ljödo från fartyget likt Neckens toner i hafvet. Ingen anade att
det var introduktionen till en sorgmarsch, som spelades af fregattens egen musikkår. På däcket stod en yngling och blickade i aftonens frid öfver vågen till en liten boning, som låg ej långt från stranden. Der bodde hans föräldrar,
der var han född, och der – skulle han äfven dö. Var det blott derföre han kommit hem? Kunde han icke hafva erhållit ett hvilorum i den stora graf, öfver
hvilken han gjort sin färd? Han var en yngling, af naturen utrustad med goda anlag, älsklig såsom en Johannes, hvilket ock var hans namn. Nu stod han försänkt i djupa tankar. En annan yngling, med hvilken han under resan knutit en trofast vänskap, hade äfven uppkommit på däck och satt vid hans sida. Båda hade ofta samtalat med hvarandra om hemmet, såväl det jordiska som det himmelska.

»Nu äro vi ändtligen hemma,» tog den sistkomne ynglingen till ordet.

»Icke i det rätta hemmet ännu,» svarade den andre dystert.

»Skola vi rådfråga bibeln i afton om våra öden, såsom vi gjorde den första aftonen vi voro ombord?»

»Jag har ofta tänkt, huruvida det är rätt att vilja intränga i Guds skickelser.»

»Men det var ju ett sådant lyckligt språk vi fingo upp den gången; kommer du ihåg det?»

»Ja det var 1 Mos. 24 kap. 56 v.: Förhåller mig icke, förty Herren hafver gjort
min väg lyckosam.
»

»Jag går efter bibeln, så skola vi slå upp den i månskenet; ty så brukade alltid far min göra, när han gick till sjös eller kom hem.»

Utan att afbida den andres svar lopp ynglingen bort och kom efter en stund åter
med den heliga boken.

»Se der,» sade han, räckande boken åt kamraten, »slå nu du upp, så skall jag utpeka språket.»

»Hvad du är barnslig,» svarade den andre, i det han likväl mottog boken och öppnade henne.

»Der, läs der, som jag nu pekar.»

Den andre läste: »Ett stort rop vardt uti Egypten, ty der var intet hus, der icke en döder inne låg.» 2 Mos. 12 kap. 30 v.

De båda ynglingarna sågo på hvarandra, utan att yttra ett ord. Efter en stund tog den förstnämda ynglingen till ordet.

»Låtom oss gå ned och göra vår aftonbön tillsammans för sista gången.»

De båda ynglingarna begåfvo sig ned i sitt logement. Der föllo de på knä och gjorde sin aftonbön, hvarefter de omfamnade hvarandra och med tårar i ögonen tackade hvarandra för de glada stunder de haft tillsammans under den långa färden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free