- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
304

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemkomne verldsomseglaren. Oskar - Vaktelboet. Saga af W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag vill tala om en dröm för dig, som jag hade i natt,» sade ynglingen, som utgör föremålet för vår berättelse. »Jag drömde, att jag befann mig på en af de vackra öar vi besökt. Allt var der så grönt och friskt, så herrligt och så skönt. Jag satt under ett lummigt träd och en fågel sjöng öfver mitt hufvud med de herrligaste toner. Jag kände mig så lycklig, ehuru det förekom mig som om fregatten seglat ifrån mig och lemnat mig ensam qvar på den obebodda ön. Då stod framför mig min moder liksom förklarad. Hon sade till mig: ’Vi äro i en ny verld, och här skola vi förblifva i tusen år.’ Derefter öppnade hon sin famn och jag föll till hennes bröst.»

»Vet du,» tillade han, »jag tror icke min tid blir lång; bibelspråket har nog något att betyda.»

Efter balens slut erhöllo de båda ynglingarna tillåtelse att gå i land och förblifva hemma till andra dagen.

De skildes åt och återsågo hvarandra aldrig mer. Om morgonen den andra dagen var den unge verldsomseglaren icke mera till. Han hade hastigt insjuknat på natten och aflidit i sin moders armar. Han var också den förste som föll ett offer för den härjande koleran, hvilken få dagar derefter utbröt i Carlskrona med sådan häftighet, att det var knappast något hus, der icke en döder inne låg. Den 6 Augusti begrofs den hemkomne verldsomseglaren. Han följdes till sin »obebodda ö» af förmän och kamrater. Fregattens musikkår gick före processionen och spelade en sorgmarsch. Vid grafven yttrade den prestman, som invigde ynglingens stoft till hvilan, följande ord, hvilka den aflidnes kamrater gömde i sitt minne:

"Hvar är vårt hem, vårt enda hem i verlden?
Der våra ben en gång få hvila ut.
Det hemmet efter verldsomseglingsfärden,
Du funnit nu i fädrens jord till slut.

Sof nu i frid. I glömskans frid väl gömmes
Ditt obemärkta namn, men ej så fort
Den snabba verldsomseglingsfärden glömmes,
Som heder åt det svenska namnet gjort."

Oskar.


Vaktelboet.

Saga af W.

illustration placeholder

Den olycklige fågelfängaren.

Det var en gång en klåfingrig gosse, – som många ä’
vällan det, – som hade en särdeles åtrå att plundra
fågelbon. En gång var han med sin mor till torgs
och hörde der huru man sålde vaktlar, som sjöngo
bättre och ihärdigare än andra af sitt slägte,
hvilket kom sig deraf, att man beröfvat dem synen,
så att de ingenting hade att glädja sig åt i lifvet,
utan sutto i ett evigt mörker, och huru än de vredo
och vände sina små hufvuden och spanade omkring sig,
så fingo de ändå aldrig mera se himmel och jord eller
leka på de gungande grenarna och den lena gräsmattan,
eller taga sig solbad, som de voro vana om sommaren;
ty de sågo aldrig solen, träden och gräset och
dessutom voro de ju fångna. De hade sålunda blott
sången till tröst; den kunde ingen rycka ur deras
bröst och derför sjöngo dessa små blinda fåglar i
sitt mörker innerligare och flitigare än andra och
betaltes också mera, och detta var just beräkningen
hos säljarne, som väl hade en sten i hjertgropen då de
så kunde ockra på små värnlösa väsen, som de stympat
och som aldrig gjort dem något emot. Kanske ljusnade
det inom de små fåglarna då de sålunda spunno in sig
i tonernas gyllene trådar, eller vaggade de derigenom
saknaden till sömns en stund, nog af, de sjöngo:

"Hur glad jag en gång slog
Min drill i lund och skog;
Men snart min fröjd var slut,
Man mig till fånga tog.
Och mina ögon stack man ut.
Jag nu blott mörker ser
Och sjunger aldrig mer;
Jag klagar blott och suckar så:
O, att jag skyla finge
Inunder tröttad vinge
De brustna ögon små
Och somna så!"

Det är en riktig skam att tala om det, men den lille
klåfingrigre spekulerade under hemvägen på ingenting
annat än att fånga en vaktel och göra den till
en sådan der liten ögonlös sångare. Han vandrade
derför från nu omkring i skogen för att söka upp
ett vaktelbo; men som han var föga bevandrad i
naturhistorien, så var han icke rätt säker på
sin sak, helst han icke alls visste huru ett sådant
litet bo såg ut. Emellertid blef han en vacker dag
varse ett fågelbo i ett träd; han krånglade sig med
mycken möda dit upp, grep tag i boet och kraflade
så ned igen.

»Nu har jag dig!» ropade han och lagade sig med samma
på hemhållet; men han hade gjort upp räkningen utan
värdinnan, han hade nemligen råkat på ett skatbo,
och skatmor kom nu och grep honom på bar gerning och
fordrade igen sin egendom.

»Nu har jag dig!» skrek hon (ty skator säga alltid
efter och härma folk), och det blef ett sådant väsen
i skogen, att man icke hört maken sedan det stora
djurkriget mellan Tummeliten och björnen. Skatan
flaxade omkring gossens hufvud, nafsade honom i
öronen, högg med näbben efter hans ögon och skrek
så förfärligt, att han väl inte kunde tro annat än
att han skulle bli både döf och blind.

»Der har du
dina gamla ungar!» skrek han slutligen med gråten i
halsen och släppte boet till marken.

»Der har du din gamla örsnibb!» skrek skatan tillbaka
och spottade efter honom, »tvy, tvy, hustjuf, hustjuf!»

Men pojkstackarn sprang af alla krafter öfver stenar
och tufvor, berg och backar, och hemtade icke andan
förr än han med blödande öron, tårfulla ögon och
sönderrifna byxor ändtligen hann hemmet och tordes
väl sedan aldrig mera plundra fågelbon, ville det
måhända icke heller, sedan han blifvit äldre och
fått litet mera förstånd och kommit till kunskap om,
att dylika bedrifter egentligen äro otillåtliga och
grymma och att:

"Fische fangen und Vögel stellen
Verdarb schon manchen jungen Gesellen."

det är:

Fiskar fånga och foglar förgöra
Kan gossars hjerta förstöra.

eller:

Pojkar, som små giller laga,
Fiska, fånga, skjuta, jaga
Och för ro skull taga djur afdaga,
Ska ha lite mat och mycken aga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free