- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
307

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 267.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Ack, det är bara dumheter, madame.» Flickan rodnar
och skrattar, medan stora tårar glänsa i hennes
ögon. »Ser ni, far hans vill att han ska’ gifta sig
med lotsen Stockmans Elisabeth; men Lorentz vill
inte ...»

»Och hvad vill Lorentz då?»

»Han vill ... åh nej!» Nu föll ett helt störtregn
tårar ned för flickans solbrända kinder.

»Han vill gifta sig med er, Margaretha; och ni
vill? ...»

»Hvad tjenar det väl till, om jag höll än aldrig
så mycket af honom?» svarar Margaretha och far med
afvigsidan af handen öfver sina ögon. »Stockmans
Elisabeth är rik, hon och Lorentz skola bli ett
passande par, menar hans far ... hon har så mycket
penningar, att Lorentz kan köpa sig en skuta och mera
dertill ... hans framtid blir tryggad...»

»Är hon vacker, denna Elisabeth?»

Ett klingande skratt rullar vid denna fråga öfver
flickans fina purpurläppar. »Hon är koögd ... hon
tittar så lustigt!» svarar Margaretha en smula
förlägen att ej hafva tillbakahållit sitt löje öfver
en rival. »Till hösten skola de gifta sig,» tillägger
hon efter en paus och blickar rakt ned framför sig.

Huru det nu burit till, så hade hon, dock kanske icke
utan en viss motsträfvighet och skygghet, berättat
orsaken till sin hemliga oro, sitt hjertas historia
– dessa historier, som äro sig temligen lika hvar
de nu än må tilldraga sig och som här ute på den
ensliga klippan midt i Nordsjön hade röjt sig med en
tillbakahållen häftighet, liksom vindkastet, hvilket
nu flög öfver vågen.

»Men om Lorentz talar med sin far och säger honom
sina tankar ...»

»Det har han gjort, madame, men det nyttar intet
till ...»

»Nyttar intet till? ... men han är väl myndig,
och då, i hvilket fall som helst ...»

»Hvad tänker ni på, madame?" Margaretha gör stora Ögon
och tillägger med en viss förskräckelse: »Hvilket barn
vill väl handla mot en fars önskan? ... åtminstone
inte hos oss... Åh nej, när Lorentz väl blir gift,
kommer han väl att glömma mig ... kanske redan efter
år och dag skall jag vara för honom som om jag aldrig
funnits till.»

Den unga flickan har sammanknäppt sina händer, hennes
ögon äro nedslagna, det är som om ett moln fore öfver
hennes ansigte.

»Kanske ni har lust, madame, att innan det alldeles
mörknar göra ett slag upp till höglandet, så skall
jag följa er?» Margaretha gör denna fråga måhända
för att sjelf komma ditupp, derifrån hon skall kunna
kasta en ännu vidsträcktare blick öfver hafvet än
som härifrån var möjligt.

Sången på trappan har tystnat. De unga helgoländskorna
vandra i långa rader genom »potatisallén» och
Margaretha förtäljer att de nu »keiern», det vill säga
promenera samt att de vid sådana tillfällen aldrig
vika ur vägen för någon man, hvem den än vara må,
och att om en främling närgånget skulle nalkas dessa
flickor, ett litet rop af dem sammankallar som ett
blixtslag alla de unga fiskrarne till deras hjelp.

»Och då går det hett till, madame,» slutar hon, »den
som förnärmat oss, får minsann veta hvar David köpte
ölet. Ett knäckt refben, en nedplattad näsa eller ett
utslaget öga blir då ofta en följd.» Margaretha visar
vid dessa ord sina vackra tänder, det synes förefalla
henne helt naturligt att den olycklige fredsstöraren
icke kan få plikta med något mindre.

Nu flyga hennes blickar spanande öfver hafvet, der
några segel synas, men troligtvis icke det hon väntat,
ty hon säger: »Mörkret faller på och blåsten är
riktigt genomträngande, det är också sent, fyrtornet
är redan tändt ... ni är säkert trött ... säg bara
till när ni vill vända hemåt.»

Härefter dröjer det icke länge innan vi åter äro i
det lilla blåtapetserade rummet. Margaretha går in
och ut, hon skörtar upp sin klädning och börjar stöka
i köket, hon gnolar en sång, men tystnar plötsligt,
hon berättar en lustig historia, men skrattar icke,
slutligen säger hon godnatt och genom den tunna
dörren höres hennes halfhöga röst då hon läser sina
aftonböner. Intet ljus glimmar mera från lotsens
boning, allt är mörker och tystnad ... vågsvallet
mot stranden låter som en vaggsång; det jemna bruset,
huru det söfver ...

En plötslig vindstöt skakar huset, det låter nästan
som taket har blåst af ... hvad nu? ... Det är åter
full dager och vägguret visar på sex.

Intet skrammel från köket – sofva då alla
menniskor här ännu? Nej, nere vid stranden står
Margaretha. Hennes röda kjortel fladdrar för vinden
och hennes ena hand hvilar utsträckt på den gamle
lotsens arm.

Vinden har vändt sig, den ligger rakt på stranden,
mot hvilken några spillror af en båt nu kastas
upp. Lotsen frånrycker i detsamma sjöarna deras
byte. Se der gungar en liten träask! Margarethas
ögon stirra oafbrutet på den. Nu föres den fram till
hennes fötter, hon lutar sig ned och fattar lådan,
det stänker vatten från hennes händer ... de skälfva
och hennes blickar äro som fastnaglade vid ett på
locket inprentadt namn. Hon läser Lorentz – ja, huru
väl hon känner till hvarenda sväng i de sammanbundna
bokstäfverna, huru noga hon minnes den qvällstund då
de blefvo ditskurna.

Den gamle lotsen står högrest bredvid henne, äfven
hans ögon hvila på det inristade namnet. Det ligger
lugn i hans ansigte, men icke ett mildt undergifvet
lugn – det var som om ett vågsvall af lidelser hade
vältrat sig öfver hans anletsdrag, hvilka en kraftig
vilja belagt med isfjettrar, för att ej förråda hvad
som tumlade derinom.

Fiskare och deras qvinnor trängas omkring lotsen och
Margaretha. Några deltagande utrop skalla bort till
de båda, som stå der såsom förstelnade.

»Ja, nu har jag väl ingen son,» säger slutligen
lotsen.

»Hvarför skulle han inte kunna vara vid lif? Värre
har jag sett och manskapet har ändå blifvit bergadt,»
menar en fiskare.

»När en båt vänder så här,» den gamle visar på en
del af det splittrade skrofvet, hvilket nu ligger på
sanden, »då kan en inte ha mycket att hoppas.»

Lotsen går nu hemåt. Kanske vill han vara i fred för
alla frågor och allt tal. – Margaretha följer honom,
i det hon bär den lilla träasken, som vore den någon
helig relik. Flickans ansigte är likblekt, hon andas
tungt och med svårighet,

»O, madame!» säger hon i förbigående och kramar hårdt
min hand.

Det finnes en liten vindskammare, fönstret deruppe
står vidöppet och derur framsticker lotsens hufvud,
hans grå hår fladdrar för vinden. En och annan gång
skymtar bakom honom Margarethas bleka ansigte.

Stormen är icke längre så stark, roddarbåtar
och segelslupar gå mellan dünerna och Helgoland,
badgästerna vandra samspråkande på strand, deras skämt
och glam klinga vida omkring i den klara sommarluften.

Middagstiden kommer. Margaretha har återtagit sina
husliga bestyr. Lotsen inträder, han tar plats vid
det dukade bordet. Han äter; men när han tuggar,
ser det ut som om den mjuka, skälfvande torskbiten
vore en sten. Margaretha deltar icke i måltiden, hon
undskyller sig med att hon har så mycket att stöka
tillrätta i köket. Med ett uttryck af lättnad öfver
uppfylld pligt skjuter lotsen stolen från bordet och
uttalar: »Gesegnete Mahlzeit!» Derpå tänder han en
liten kritpipa och slår sig ned i ett soffhörn.

»Ja, det är nog möjligt, madame, att Lorentz kan vara
räddad,» säger han och drar några långa rökbloss,
»men likaså väl kan han ha blifvit borta. Han var stor
och stark, frisk och ung, hvem kunde väl precist tänka
på möjligheten att han skulle dö? ... Men det var en
eländig pipa, det fins inte det ringaste luft i den.»
Han knackar ur askan i kakelugnsvrån och tar fram
en skinnpung, ur hvilken han ånyo fyller piphufvudet
med tobak.

»Skulle han vara borta, så står det i Guds hand,
detta som allt annat.»

»Ja, så få vi tro, fast det ibland faller sig svårt
... Han var så dugtig, frisk och glad ... ja,
ja, kanske dock icke så glad den senaste tiden. Men
det hade väl gett med sig ... det hade så.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free