Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 267.) - Högklint. I närheten af Fridhem, söder om Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lotsen går några slag öfver golfvet, en aggande oro
synes ha gripit honom, slutligen säger han:
»Jag har aldrig tänkt på det förrän nu; men det var
kanske dumt att jag lät ett och annat gå så långt som
det gick. Ser ni, pojken min ville gifta sig med en
fattig tös, men jag mente tro på han skulle ha en
som var rik. Och dervid blef det, och så gick han
omkring mörk i hågen ... jag önskar det jag icke
förbittrat hans sista lefnadsdar.»
Lotsen, som fortfarit att vandra fram och tillbaka,
stannar nu plötsligt: »Ja, madame, jag kan så väl
först som sist säga er, att det var Margaretha
han förgapat sig i. Nå, flickan är rätt snäll, och
det jag har hade kanske nog räckt till för dem båda
... nu skall hon i alla fall få det jag har ... och
det kommer nog ingen och delar med henne.»
Det höres en snyftning ute från förstugan, der
Margaretha tagit plats; hennes tårar falla på nätet,
som hon är
sysselsatt att knyta. Lotsen går hastigt ut, i
förbigående lägger han sin hand på flickans hufvud och
kort derpå höres hans fotsteg knarra i vindstrapporna.
Röken från en ångbåt stiger upp i fjerran. Badgäster
och öns invånare vandra ned emot stranden
och snart är »sqvallerallén» fullkomligt
ordnad. Ångbåtspassagerarne komma i båtar mot land,
man pratar, man skrattar, man ropar: »Hurra!»
Se der hoppar en ung man i land, han svänger en
sydvest öfver hufvudet... det blir en uppståndelse
rundt omkring honom.
»Hvem är det?»
»Åh, det är Lorentz, sonen min ... nå, min tid, att
han kommer som ångbåtspassagerare,» säger den gamle
lotsen kallblodigt och står lugn och bredbent midt
i förstugudörren.
»Din båt slogs krossad här mot stranden i dag. Jag
trodde knappast att jag mera skulle få återse dig.»
»Trodde du det, far?»
»Gud vare lof!» mumlar Margaretha sakta för sig sjelf,
der hon osedd står bakom förstugudörren, och hennes
nyss så bleka ansigte är nu rosenkindadt.
»Vinden var lite motig i går qväll och jag låg och
kryssade utanför Cuxhaven,» säger Lorentz. »Rätt
som jag inte tänkte på det bittersta, tar båten en
öfverhalning och jag ligger i sjön. Väl en timme
eller mera fick jag simma innan jag kände fast mark
under mig.»
»Det var dumt att båten skulle slås itu.»
Dessa voro de enda ord som vexlades öfver en händelse,
hvilken kunnat sluta tragiskt nog, och det enda
vedermälet af deltagande var ett slag på axeln,
som lotsen temligen hårdhändt tilldelade sin son.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
