- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
309

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 267.) - Högklint. I närheten af Fridhem, söder om Visby. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Nu på qvällen är det vackert väder, madame, skulle
ni ha lust att göra en båtfärd kring ön?» frågar
Lorentz.

»Men är ni inte trött?»

Lorentz skrattar. »Trött, när man en half dag gått
som latmask på ett ångbåtsdäck.»

Snart är en båt klar och vi glida öfver vågen. Lotsen
sitter vid styret och Lorentz sköter seglen. På detta
sätt färdas vi rundt omkring ön, hvilken liksom
kringfladdras af svanlika segelbåtar, på redden
ligga några ångare lugnt för ankar, och högt öfver
oss sväfvar Helgoland på sina underbara pelargångar.

»Badgästerna göra gerna sådana här utflygter. Ni
kan inte tro huru vackra dessa grottor äro, när
de upplysas af tända bloss,» säger Margaretha, som
sitter i aktern, derifrån hon betraktar Lorentz med
sina vackra ögon.

»Men finnes det inga sagor om Helgoland?»

»Nog gör det alltid,» svarar Margaretha.

»Skulle ni ha lust att förtälja en sådan?»

Margaretha tiger några sekunder och ser på
hafvet, hvars gröna böljor här och der blandas med
purpurskimmer, medan längst bort vid horisonten solen
tycks dyka ned i vågen. Och nu börjar hon:

»Trotsande storm och sjö ser ni denna märkvärdiga
klippkoloss resa sig ur Nordsjön, och dünerna
derborta, som lika jättestora neckrosor nästan synas
gunga på vattenspegeln. Mellan dessa düner och det
långt borta liggande fasta landet brusar det vilda
haf, hvars vågskum piskar vår klippö och af den
årligen bortrycker en del, så att i tidernas längd
det icke skall finnas något Helgoland, liksom det i
urminnes tider intet har varit.

En gång ha dock dünerna varit yttersta kanten af
det nu så långt aflägsna fasta landet, ty mellan
detta och sandreflarna, der som Nordsjön just
nu vältrar sina mörkgröna vågor, böljade fordom
sädesfält eller utsträckte sig grönskande ängar,
öfver hvilka boskapshjordar i otaliga massor
betande drogo fram. Öfver detta land herrskade
en vis drottning, och herdar och herdinnor voro
hennes glada och lyckliga undersåter. Men inte nog
med att dessa erkände sin drottnings förtjenster,
äfven andra folkslag beundrade hennes vishet, och
främlingar kommo fjerran ifrån, för att lyssna till
hennes råd. Denna drottnings skattkammare var aldrig
tom, fastän hon åt sina gunstlingar med gifmild hand
strödde ut de kostligaste skänker. Den dyrbaraste
af alla hennes skatter var dock den sköna Walguna,
och liksom den glänsande juvelen kastar skiftande
gnistor omkring sig, så strålade också af dygder
och behag den unga prinsessan. Under alla dessa
omständigheter hade drottningen kunnat vara lycklig;
men hon var det icke, ty hon var vis, och visheten
sade henne att ingen lycka är evig.

illustration placeholder

Getsvältan på Gotland.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Nu hände det sig en gång att drottningen och
prinsessan lustvandrade nere vid stranden. Plötsligt
uppdök ur vågorna Ligur, hafvens beherrskare, den
hisklige vattenjätten, som var vida omkring känd för
att vara ett odjur af elakhet och grymhet. Knappt
hade han fäst sin blick på prinsessan, då drottningen
skyndade att kasta sin slöja öfver hennes anlete. Men
det var för sent, ty med ett skri af förtjusning
kastade jätten sig tillbaka i djupet och vågorna foro
så häftigt öfver hans hufvud att de slogo mot molnen,
som mörka skockat sig tillsammans öfver solen. Från
detta ögonblick vakade drottningen öfver Walguna
och hon fick aldrig gå ned till stranden.

Så kom en
dag, just som drottningen satt på sin tron, att en
stor skälhund med svårighet vaggade fram till hennes
fötter, derifrån den riktade sina kloka ögon upp till
den höga herrskarinnan.

»Ligur, hafvens herre,» sade skälhunden, »har
sändt mig,
för att låta dig veta att han sett din dotter samt
funnit behag i hennes skönhet, hvarför han nu vill
upphöja henne till sin gemål, en ära, som han hoppas
du med tillbörlig ödmjukhet skall finna dig smickrad
öfver. Jag är beredd att genast ledsaga prinsessan
ned till stranden, der en perlmussla väntar, för att
föra henne ned till Ligurs rike.»

Drottningen svarade undvikande, men då skälhunden
fordrade ett bestämdt svar, nekade drottningen
kort och godt, i det hon förebar att hennes dotter
längesedan var trolofvad. Med detta svar släpade
sändebudet sig åter bort, och då nu Ligur, som otåligt
väntade vid stranden, förnam huru hans beskickning
aflupit, så krossade han med ett tryck af sitt
lillfinger den stackars skälhunden, hvarpå han
hotande skakade sin knutna hand. Vid denna rörelse
kom hafvet i sådan svallning, att alla skepp som
gungade på dess vågor bräcktes itu och splittrades
i oräkneliga skärfvor.

Med list eller våld skulle
Walguna komma i jättens våld, så hade han svurit. Det
första Ligur derför gjorde var att han med guld
och ädelstenar mutade alla kustborna, hvilka också
öfvergingo på hans sida; derpå uppbådade han alla
vattendjur, som kunna lefva på land, att smyga sig
fram till drottningens slott, för att derifrån röfva
den sköna Walguna. Och nu börjades en förföljelse
mot prinsessan, så att hon icke visste hvad hon för
ångest skulle taga sig till. Gråtande knäföll hon för
drottningen och bad: »O, moder, låt förmäla mig med
en af dina herdar. Jag känner bland dem en yngling,
som älskar mig så ömt och vid hvilken mitt hjerta
är fäst.»

Drottningen hade kanske icke tänkt sig en herde
som måg; men som hon var mycket vis, hade hon också
kunskap om huru sällan man i sorgens och pröfningens
dagar finner en verklig vän och derför bestämde hon
genast Walgunas och herdens bröllopsdag. Spionerande
hofmän, som öfvergått

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free