Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt från Hamburg till Helgoland. Teckning af Sylvia. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 267.) - Högklint. I närheten af Fridhem, söder om Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Ligurs sida, framburo nu till honom denna
nyhet. Jätten hånskrattade och sände ut några
skälhundar för att locka herden på jagt; denna
list lyckades, och den höga prinsessans brudgrum
grep pil och båge och ilade ned till stranden. I
detta ögonblick sträckte jätten ut sin breda hand,
som föll så tung på herden att han sammanplattades
till en boll. Några hafstroll lade nu herden i ett
ostronskal, hvilket de med underliga konster för
alltid sammanslöto, och jätten ropade: "Der skall
du ligga, ett stumt vittne till allt hvad som här
föregår! Din frihet återfår du ej förrän på verldens
yttersta tid!»
Walguna, som genom förtrogna tjenare fick spörja
sin trolofvades öde, gret natt och dag och hade nu
blott en önskan, den att få komma till den älskades
hvilorum.
I sin djupa bedröfvelse påminde sig drottningen
att hon hade en slägting, som var en mäktig
trollkarl. Denne bodde midt i hjertat af Holstein,
just på den punkt der Plönersjön nu ligger, och
hon sade en trogen tjenare noga besked om den ort,
der han skulle finna trollkarlen. Detta budskap blef
lyckligen och ofördröjligen uträttadt. Den store
trollkarlen hörde sina höga fränders nöd och lofvade
ofördröjligen komma.
Emellertid hade drottningen ej kunnat emotstå Walgunas
suckar och böner, utan hade låtit henne gå ned till
stranden, efter att först ha skänkt henne en skyddande
talisman, hvilken hade kraft att bevara henne från
både jättar och troll. Då Walguna kom till det ställe,
der hennes älskare försmäktade i evig fångenskap,
så gret hon bittrare än någonsin och ville aldrig
mera lemna denna strand.
Jätten, som väl visste att Walguna så länge hon höll
sig på torra landet var skyddad genom en talisman,
uttänkte då en plan, hvilken skulle lemna prinsessan
i hans våld.
Han uppbådade alla sina tjensteandar och lät dem,
rundt omkring den plats der prinsessan satt,
borra och gnaga i jorden. Den skalf och remnade
med ett förskräckligt underjordiskt dån midt itu,
och Nordsjöns böljor slogo öfver de herrliga ängarna
och sädesfälten, och stranden, på hvilken Walguna
bäfvande stod, började mer och mer likna en ö.
Trollkarlen, som något fördröjt sig på färden,
anlände just nu till hofvet, midt under denna
öfverhängande fara.
Skakande på hufvudet sade han: »O, drottning, ditt
land har blifvit härjadt och nästan förstördt. Det
är Ligur, som störtat dig i detta elände, på det att
när du hemtar Walguna från sin ö, hon skall falla i
hans händer; ty på hvad sätt hon än må färdas öfver
vattnet, så är hon i hans våld, och ingen talisman
skall kunna skydda henne!»
Drottningen och trollkarlen skakade nu på det
häftigaste sina visa hufvuden emot hvarandra.
»Jag vet blott ett medel, som skall kunna rädda
henne,» återtog trollkarlen efter en lång och
djupsinnig tystnad. »Jag vill resa ett skyddande
tempel omkring henne, det skall bli genomskinligt
som luften, men Ligur skall dock hvarken med vågor,
jättekrafter eller stenkastning kunna sönderlå
detsamma.
Ständigt skall han ha Walguna för sina ögon, den brud
han åtrår, men aldrig kan få – detta skall blifva
hans straff.»
Så taladt formade trollkarlen åt sig en osynlig
brygga och begaf sig till de alltmera från fasta
landet genom hafvet frånskilda dünerna. Der söfde
han Walguna i en djup slummer, derpå hvälfde han
det genomskinliga templet öfver henne, och der låg
nu den hulda prinsessan omsväfvad af ljufva drömmar
och sjungande herrliga sånger.
När trollkarlen såg den i underbar färgprakt
skimrande kupolen, nickade han småleende och vinkade
på en ståtlig kungsörn, som i detta ögonblick klöf
luften. Örnen sänkte sig underdånigt ned för hans
fötter och välbehållen kom nu trollkarlen åter till
den visa drottningens hof.
Knappt var trollkarlen borta innan Ligur slungade
böljor och stora stenar emot templet; men det stod
orubbligt fast. Under det jätten höll på med sin
ursinniga lek, kom en elddrake farande genom luften;
draken satte sig att hvila några ögonblick på templets
kupol, hvarvid denna smälte helt och hållet bort. Då
uppgaf jätten ett ursinnigt glädjeskri. Elddraken blef
så skrämd att han flög sin kos; men Ligur visste nu
hvilket element som helt och hållet kunde förstöra
templet, han samlade upp några blixtar, som ännu
lågo och glödde på hafsbottnen, och med dem i handen
närmade han sig stranden. Men trollkarlen, som anade
oråd, märkte i tid Ligurs förehafvande. Han uppbådade
i hast alla siaa tjensteandar och befallde dem hemta
den största sten de kunde hitta reda på. Till hans
stora belåtenhet uträttade andarna denna befallning,
och nu slungade trollkarlen stenen på jätten, just i
det ögonblick, då detta hiskliga vidunder stod tätt
utmed templet. Med ett förfärligt rytande kände Ligur
sig träffad och sökte befria sig från den oerhörda
tyngd, som pressade hans bröst; men stenen låg stilla,
den borrade sig allt djupare ned i sanden och tryckte
jätten ned till jordens medelpunkt,
Men herden och prinsessan hade nu trollkarlen makt
att väcka till lif igen, och han återförde också dem
båda lyckligen till den visa drottningens hof.
Men den lilla sandön med den oerhörda stenen blef
liggande qvar i hafvet. Menniskor färdades till
denna ö och byggde der bo och kallade stenen och den
omgifvande stranden Helgoland och Ligur fortfor att
hvila derunder. Men hvar gång jätten ovilligt skakar
på sig, rulla klippstycken i hafvet, och en gång skall
då den väldiga stenen falla från hans bröst och Ligur
skall vinna sin frihet – så lyder sagan om Helgoland.»
Margaretha tystnar.
Vår båt glider sakta framåt och närmar sig land. Solen
är borta, nattliga skuggor falla allt tätare och
tätare. Fyrtornet kastar kring rymden varnande
strålar – månen framtittar ur några lätta moln, en
blå belysning smyger sig in mellan klippans grottor
och arkader, och ett silfverskimmer dallrar öfver
hafvet, som sjunger befrielsesånger för Ligur och
försåtligt smeker Helgolands röda strand.
Högklint.
I närheten af Fridhem, söder om Visby.
Om på Gotland målaren och turisten vilja söka storartade
taflor, värdiga att skildras i färger eller ord, så
skola de söka sådana vid öns kuster och synnerligen
vid den vestra. Det inre af det nästan öfverallt
släta landet erbjuder visserligen många vänliga
och täcka landskapsvyer: fagra, blomsterprydda,
löfträdsrika, i sitt slag förtjusande ängar; höga
och dunkla furuskogar omvexlande med löfträdslundar
kring bördiga tegar; mångenstädes ståtliga kyrkor
med höga tornspiror samt sköna portaler och fönster,
och på ett par ställen miniatyrer af insjönatur med
löfklädda holmar och vackra stränder. Men först vid
kusterna eller i deras närhet finner man partier,
som oemotståndligt hänrycka och
öfverraska: utom strandklippornas väldiga, sönderbrutna
massor och djerfva, vilda konturer har man der
det oförlikneliga skådespelet af hafvet, som i sin
rörelse eller i sin hvila är sa outsägligt rikt på
glans och skiftande färger. Man skåde Hoburgen,
Carlsöarna, Klinteberget, Röfvar Liljas håla,
Högklint, Snäckgärdet, "raukerna" (stenjättarna) vid
Lickershamn, Kylley och Länna, samt Östergarnsberget
och Thorsburg, med mera!
Här meddelas denna gång en trogen och vacker teckning
af den pittoreska udden Högklint, hvars branta profil
är karakteristisk för större delen af Gotlands vestra
kust. Denna klippa, som har den för ön betydliga
höjden af 151 fot öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
