- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
311

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högklint. I närheten af Fridhem, söder om Visby. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hafvet, ligger nära 3/4 mil från Visby, och bildar
södra slutpunkten i den vik, der på en strandsluttning
nyssnämda stad är belägen.

Såsom af teckningen synes, skjuter bergets öfversta
del ut öfver den nedra, och vid dess fot ligga massor
af större och mindre block, som förr sutit uppe i
berget, men nedstörtat och der efterlemnat en mängd
afsatser och fördjupningar, hvilka åt bergväggen
förläna så många dagrar och skuggor. Af de talrika
ras, som på senare tider förändrat utseendet af denna
klippa, må särskildt nämnas det, som inträffade
orkannatten mellan den 27 och 28 Oktober 1845 –
samma natt, då den färdigbyggda och vederbörligen
afsynade vågbrytaren vid Visby fick sin första knäck:
hur skulle väl emot hafvets raseri menniskoverk kunna
bestå, när sjelfva hälleberget remnade och föll i
stycken! Ramlandet af stenblocken från Högkiint skedde
den natten med ett så fasaväckande dån, att folket i
fiskarestugorna derbredvid, uppskrämdt redan förut
af orkanens hvin och vågornas tjut, på fullt allvar
trodde, att tiden var kommen, då jorden skulle förgås
och yttersta domen stunda.

Såväl på bergets taggigt inskurna sidoväggar som
på dess gräsbevuxna platå ser man flerestädes breda
och djupa remnor, som bebåda nya ras. När en gång –
förr eller senare – de rastlösa vågorna vid bergets
fot urhålkat och bortspolat tillräckligt mycket af
grundvalen, då skola, enligt enkla naturlagar, de öfre
delarna, som ännu hänga i luften, men som då förlorat
sista återstoden af sitt stöd, nedramla, och Högklint
skall sedan visa sig med nya former och konturer.

Här må en liten geologisk förklaring inskjutas.

Berget är här, liksom på största delen af öns
nordvestra kust, så bildadt och aflagradt, att nederst
vid vattnet ligger en bädd af ljusblå, tunnskifvig
och mycket lerhaltig mergelskiffer, i hvilken bollar
af kalksten äro inblandade. Detta lager öfvergår
uppåt till en mergelskiffer, som omvexlar med tunna
kalkstensskifvor, och öfverst ligger tät hård kalksten
i mäktiga hvarf. Det nedersta, lerartade, lösa lagret
täres, förstöres, upplöses så småningom af vågornas än
stilla sqvalp, än vilda slag. – Häraf förklaras den å
teckningen synliga, öfverst framspringande konturen
af Högklint, liksom ock många dylika formationer å
samma kust.

I Högklints sydliga del är en afsats, vidpass 30-40
fot under bergets spets – en rikt gräsbevuxen terrass,
dit man i en skrefva på en skröplig trappa varsamt
nedstiger. Mot norr finner man här en underligt
danad, 8 till 10 fot hög grotta, hvars tunga tak
hvilar på en af naturen bildad, sned och tvärspå
remnad, fristående stenpelare, som i följd af sin
hårdare art motstått hafvets i en aflägsen forntid
här förehafda urhålkningsarbete. Terrassen synes
med sina små dälder så grön och mjuk, så inbjudande
till spring och lek; men man springe försigtigt,
ty intet stängsel varnar för brådjupet utanför de
vid pass 120 fot höga sidorna.

Denna vackra afsats, der man bakom sig och på
ena sidan har höga skrofliga klippväggar och
omedelbart framför sig det vida hafvet, kallas
Getsvältan. Anledningen till namnet är, att om getter
och får, lockade af det sköna betet dernere, kunna i
skrefvorna krafla sig ned, så kunna de icke komma upp
igen, hvadan de, sedan den lilla gräsplanen blifvit
afbetad, der få dö af svält och törst.

Men det märkligaste vid Högklint är dock den utsigt,
som, i synnerhet mot norr, erbjuder sig från dess
höga krön. Östersjön tyckes här bilda en i många små
vikar afdelad bugt med merendels höga, tvärbranta
skogbevuxna klippstränder, som längst i norr allt
mer och mer smalna och förblekna.

Närmast till höger under sjelfva berget ser man
den mellan klippblock slingrande gångstigen, som
långs sjelfva randen af den nedstupande landborgen
leder upp till höjden från det lilla fiskläget,
»Buske» kalladt, hvars kojor ligga spridda på
åsen och hvars båtar ligga uppdragna på den smala
strandkanten. Längre fram synes prinsessan Eugenies i
schweizerstil byggda sommarresidens »Fridhem». Dess
läge i en amfiteatraliskt sig höjande trakt, uti
en skogsdunge af exemplariskt vackra, pyramidaliska
granar, hvilken af den höga egarinnan blifvit ordnad
till en äkta nordisk park, och der inflyttade löfträd
och brokiga blomstergrupper bilda en leende kontrast
mot granskogens allvarsamma kolorit – detta läge
vid en liten vik med det majestätiska Högklint å ena
och den branta udden »Nygårdsbrutt» på den andra,
är vackert, och stället förtjenar ett särskildt
besök. – På vattnet i nämda lilla vik hvilar blicken
så gerna. Är det en stilla solskensdag, så lyser
närmast stranden bottenhällen med sina stenar och
sina bruna växter så klart genom det grunda vattnet,
hvars färg skiftar mellan ljusblått och ljusgrönt;
men snart sänker sig hällen i en halfcirkelformig
linie mellan de ofvannämda båda uddarna: vattnet
får en mera blå färgnyans, och äfven i det stillaste
väder märkes en fin krusning, der hällens sänkning
begynner. Ett stycke längre ut blir djupet större
och färgen mer mörkblå. Stundom är denna lilla
vik och hela hafvet så underbart spegelblankt,
att fiskarbåten, som lägger ut, lemnar efter sig
i vattenytan en glittrande och dröjande strimma,
liksom viljande vederlägga Ordspråksbokens försäkran
om det spårlösa af farkostens väg genom hafvet. Och
är det den stund på sommardagen, då solen sjunker
ned, så kommer öfver haf och strand en gyllene glans,
ett purpurskimmer, ett färgspel, som än mer förhöjer
sjöstyckets och landskapstaflans storartade drag. –
Skåda vi nu tillbaka på vikens omgifningar, så se
vi höga branta uddar skjuta fram, den ena efter den
andra och enhvar med en stark skugga bakom sig –
alla i den gulgråa färgton, som i solbelysning tager
sig så präktigt ut mot de blå vågorna. Förbi »Lilla»
och »Stora Brutt», såsom tvenne tvärbrutna uddar
kallas; förbi »Kopparsvik» med dess vattenqvarnar och
pildungar, och förbi de på höjden derofvan stående
många väderqvarnarna med deras flitigt hjulande
vingar, ilar blicken fram och stannar med tjusning
på den monumentala ruinstaden, som nu, solbelyst
och förklarad, ter sig i all sin ålderdomliga
skönhet. Omgifven af sin vackra, i norden nästan
makalösa ringmur, som prydes af omvexlande högre
och lägre torn, höjer sig den forna hansestaden från
stranden uppåt landet. Öfver den orediga massan af
boningshus framstår ståtligt S:t Maria med sina trenne
torn, och ruinerna af S:t Lars, S:t Drotten, S:t
Nikolaus resa sig stolta och vördiga bland grönskande
omgifningar. – Bort om staden har kusten i allmänhet
samma tvärhuggna karakter: mörka skogar utbreda sig
på åsen eller tränga sig i någon dalsänkning ned
till stranden, till dess att landet längst bort, med
förminskad massa och dunklare färger, tvärt slutar
med »Stenkyrkehuken», bakom hvilken udde stranden
kröker sig inåt och blir sålunda härifrån osynlig.

Ofta har författaren af dessa rader hört både
in- och utländska konstnärer och vittra resande
prisa denna utsigt såsom storartad, egendomlig och
hänryckande. Och ej längesedan har tysken L. Passarge
i sin »Resa i Sverige» derom yttrat sig på följande
sätt:

»Vi uppstiga på Högklint och kasta derifrån en blick
på staden, hvars murar och torn ingenstädes visa sig
mera majestätiska än på detta afstånd. Liksom allt
stort växer Visby desto mera, ju mer det skådas
ur fjerran. I dess omedelbara närhet störde oss
tilläfventyrs många små lumpna partier och trängseln
af menniskoboningar, hvilka vågat sig
ända in till helgedomarna. – – – Men sedd från
Högklint,
höjer sig staden omedelbart ur och öfver hafvet,
strålande och herrlig såsom en ur horisontens
töcken uppgående stjerna. Vi räkna ännu en gång
torn efter torn och samtliga templen: för vårt inre
öga framstiger historien om denna den underbaraste
bland nordens städer, och vi lemna icke denna plats
utan att känna en flägt af den ande, som talar ur
Egyptens tempel, liksom ur Akropolis’ ruiner och
pelarfragmenterna på Roms Forum.»

C. J. Bergman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free