- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
313

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr pastorn i klämma. Zéro - Studieresan. Romantisk skiss af Urdur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Herr pastorn i klämma.

När Bismarck, grefvens stora tjur,
En ilsken best, gick vall i hagen,
Stack man sig dit, man fick ha tur,
För att ej bli på hornen tagen.

Det visste socknens pastor nog,
Men öfver hagen ödet ville
Att han en dag en genväg tog,
Blott åtföljd af sin trogna Fille.

Herr pastorn, ganska from och mild,
När han förkunnade gudsordet,
Blef ond och fann sin dag förspilld,
När han fick steken kall på bordet.

Och som i dag han länge stått
Och talat till de syndafulle,
Han tog sin lilla genväg, blott
För att hans stek ej kallna skulle.

Sitt lif han satte på ett kort,
Han gick som vanligt gravitetiskt;
Det hade ej herr pastorn gjort,
Om han blott sett ett grand profetiskt.

Han kunde smugit tjurn förbi,
Om Fille bara kunnat tiga;
Men kunde Fille låta bli
Att gläfsa på en greflig qviga.

Då sträckte Bismarck högt sin svans,
Hans vrål fick svar från skogens nästen,
Det blef en ko- och kalfvadans,
En jagt på Fille och på presten.

Ej någon pensel måla kan,
Hur saftig än, herr pastorns pina;
Han stönade, men räddning fann,
Ty – Herren hjelper ju de sina.

Han på ett skjul sig kraflat opp;
Af ångest nyss hans hjerta klappat,
Nu såg han vred, hur i sitt lopp
Han både hatt och handbok tappat.

Der stod han nu; buh-uh det lät
Omkring herr pastorn rent helvetiskt,
Och Fille, bakom ett staket,
Stod räddad, skällande frenetiskt.

För mindre är ock sanning, att
En pastors hår sig kunnat resa,
Ty Bismarck klef uti hans hatt,
En kalf uti hans handbok kesa’.

Herr pastorns ställning var fatal,
En värre kunde knappast gifvas,
En blandning af så många qval
Kan bättre tänkas än beskrifvas.

Men folk der kom, han hjelptes ned;
Med stukad hatt, men gravitetiskt
Han hemåt gick; dock grymt han led
Af folkets skämt, högst oestetiskt.

Och ej ens mötet med hans fru
För hattens stukning borttog svedan:
»Hvad du har dröjt, min gubbe! nu
Båd’ stek och sås ju kallnat redan.»

Zéro.


Studieresan.

Romantisk skiss af Urder.

Första Brefvet.

Dresden den 19 Juni 186*.

Älskade vän! Med obeskrifligt blandade känslor
såg jag din kära gestalt alltmer försvinna
för mina ögon, då ångfartyget lade ut från
Skeppsbrokajen. Då åsynen af dig slutligen liksom
smälte bort för mina tårfyllda blickar, sjönko med ens
de fradgande perlorna af den triumferande känsla, som
nyss i jemnbredd med afskedets smärta fyllt min själ,
tungt till hjertats djup och jag förmådde blott känna
att jag för lång tid var skild från mitt hjertas vän,
min hjelparinna, mitt stöd, som ädelmodigt bistått
mig att öfvervinna de hinder och svårigheter, hvilka
stodo i vägen för mina kära konstnärsideer. Aldrig
skulle min aristokratiske, fördomsfulle far, min lika
stolte bror och min fars, med honom liktänkande familj
velat lägga ut en enda skilling, för att låta mig
förverkliga min plebejska »vurm», som han föraktfullt
kallar min varma kärlek till målarkonsten. Du bör ej
förebrå dig, att du, genom att låna mig penningar
till min studieresa, derigenom ytterligare söndrat
honom och mig. Hans vägar kunna aldrig blifva mina,
det förhatliga äktenskap, han velat påtvinga mig,
skulle under hvarje omständighet ej kommit att ega
rum. Han må till min myndighetsålder råda öfver
mitt mödernearf, men min framtidslycka får han ej
tillintetgöra. Hans kärlek har jag aldrig kunnat
tillvinna mig, äfven om jag varit idel undergifvenhet
för hans vilja; och jag eger sedan länge icke mer
en öm mor att hylla mig till. Dessa och mångahanda
tankar och känslor stredo i min själ medan
vi passerade Stockholms vackra omgifningar och en del
af skärgården. Men luften var så smekande, himlen så
blå och vågorna lekte så muntert omkring fartyget,
att mitt sinne småningom blef lugnt och fridfullt
stämdt mot hela verlden samt brinnande af tacksamhet
för dig, som genom din energi och uppoffrande vänskap
hjelpt mig fram på vägen till mitt efterlängtade
mål: konstnärsära och oberoende. Slutligen ryckte
jag mig upp ur mina tankars kaos och gick att söka
upp mitt tråkiga, men beskedliga ressällskap. Jag
skulle ej underkastat mig tvånget att färdas med dessa
prosaiska menniskor, om det ej varit för att undvika
stockholmssqvallret, hvilket djupt skulle sårat min
fars sinne för det passande. Orätt hade varit att
stöta honom för hufvudet i detta fall, fastän jag ej
skyr att bryta en lans med hans högmod och fördomar.

Efter en för mig behaglig resa anlände vi till
Stettin, som jag ej kunde finna något märkvärdigt vid,
och fortsatte resan öfver Leipzig hit, der vi togo in
på hôtel Bellevue med förtjusande utsigt åt Elben,
katolska kyrkan och hofteatern. Staden föreföll
mig i början litet mörk och gammalmodig med sina
trånga gator, men dessa omvexla med de skönaste öppna
platser och parker, och vid hvarje steg man tager,
blir man mer och mer intagen af hvad man ser. Det
enda, som måste vara oss stockholmare en nagel i ögat,
är det ruskiga kongl. slottet, hvilket ser ut som ett
gammalt spannmålsmagasin. Mitt resesällskap har tågat
af till Alexisbad, baronen för att söka fördrifva
sin hypokondri och hans ömma maka för att bota jag
vet icke hvad, men den inbitna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free