- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
314

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studieresan. Romantisk skiss af Urdur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tråkigheten kan nog hvarken in- eller utvärtes
sköljningar befria dem ifrån. På rekommendation
af en landsman, som jag träffade under resan,
har jag funnit ett hem hos en älsklig, barnlös
familj, en filosofie doktor Friedenberg och hans
fru, som hålla en så kallad »Kindergarten», ett
slags småbarnsskola, men i oändligt mera poetisk,
lifvande och lekande stil än der hemma i Sverige,
der det ännu i allmänhet tillgår temligen pedantiskt
och träaktigt vid bibringandet af vetandets första
grunder åt de små. Här tager sig undervisningen ut
som elfvors lek i månsken och ändå utbildas de små
varelsernas begrepp i hvarjehanda ämnen af den lärde,
men »gemüthliche» doktorn och hans glädjesprittande
fru. Stundom lockas jag oemotståndligt att deltaga
i de undervisande lekarna och har i min tur lärt
dem att »väfva vadmal» och dansa nigaredansen,
hvilket förtjusar samtliga, äfvensom då jag på
pianot spelar svenska polskor och folklekar,
hvilka de finna »wunderschön» och »reizend». Jag
har skrinlagt den aristokratiska ändelsen af mitt
namn och kallar mig rätt och slätt Fräulein Fager
(hoppas att namnet passar mig?), ty jag anser mig ej
behöfva annan »skiöld» här, än min karaktersfasthet
och min egenskap af »dygdädel jungfru».

Någon tid vill jag stanna här, innan jag ger
mig af till Paris för att studera under lärares
handledning. Ännu kan jag ej slita mig lös från museet
här och den gudomliga "San Sisto», som jag uppvaktar
alla dagar. Det kan ej skada att på egen hand söka
sätta sig in i de gamle mästarnes manér. Om fyra år,
då jag blir myndig och kan återbetala min skuld till
dig och sätta dig i tillfälle att vistas tillsammans
med mig härute, du som lefver fri från alla band
och fritt råder öfver din lilla förmögenhet – o,
hvad vi då skola njuta af konst och natur, lyckliga
af hvarandras vänskap!

Farväl för denna gång, innerligt längtar jag att
erhålla underrättelser från dig och hemmet. Dröj
ej en minut efter emottagandet af denna epistel att
skrifva till din

Laura.


Andra Brefvet.

Dresden den 26 Juli.

Dyraste! Jag börjar nu bli riktigt hemmastadd här och
har indelat mina dagars timmar på det angenämaste med
promenader, studier, besök i museet på förmiddagarna,
utflygter till Brühlsche Terrasse, Grosse Garten,
Tharand och Plauensche Grund om aftnarna. Derunder
uppsnappar din lilla Laura månget intressant drag ur
detta lands folklif, seder och natur, som vidgar och
uppklarnar horisonten af mitt unga lifs hittills så
ringa erfarenhet och menniskokännedom. Jag känner
mig som en ur buren lössläppt fågel, då jag tänker
på promenaderna vid tant Evas, »madame Etiquettes»,
sida. Att trippa styf och stel på Drottninggatans
trottoir och på hennes smågnatande uppmaningar
grimasera sött då man är sur i hågen emot de fadda,
tråkiga societetslejonen der hemma! Många af dem
äro ju stekdansare, matfriare, lurande spindlar,
som i sitt nät söka fånga stackars små dumma
flugor arftagerskor. Nej, lefve friheten och mitt
nuvarande kontemplativa lif! Här gäller jag endast
som konstnärinnan »Fräulein Fager» och slipper att gå
som den förmodade arftagerskan, fröken-friherrinnan
Fagerskiöld, denna lefvande medikamentsflaska af
sötbittert innehåll med etikett af så och så många
100,000, hvilka någon bland de med penningfeber
bekajade patienterna i vår fashionabla umgängeskrets
så gerna skulle vilja »taga in».

Du vet att man alltid funnit mig ha en viss parisisk
hållning, ehuru min stränge herr fader med det
flammande förbudssvärdet hittills för mig tillslutit
inträdet till detta qvinnans paradis. Känslan af
frihet och oberoende, som nu lifvar mig, måtte
än vidare ha utvecklat min medfödda fransyska
grace (hm!), att döma efter hvad som hände mig
häromdagen. Jag promenerade öfver Brühlsche
Terrasse i lefnadslustigt mod som vanligt nu för
tiden, och passerade dervid en medelålders herre med
distingueradt yttre, som vid sin arm förde en ytterst
elegant dam af nobelt utseende. Just som jag gick
dem förbi, hördes kavaljeren i lifligt
öfvertygande ton på franska yttra till damen: »Men
jag försäkrar er, det är en fransyska»! samt damen
svara: »Nej, min herre, låt henne vara»! Hastiga steg
hördes derefter närma sig, ett blottadt manshufvud,
svartlockigt, men med en och annan silfvertråd bland
dessa, böjde sig artigt och behagfullt helsande, och
en musikalisk stämma ljuder i mitt öra: »Min fröken,
ni är fransyska, vi äro således nästan landsmän. Vi
önskade af er utbedja oss några upplysningar om
Dresden, för den händelse ni skulle vilja vara af den
godheten att meddela oss dem?» Förbluffad stammade
jag nästan ursäktande, på så god franska jag möjligen
kunde åstadkomma i ögonblicket: »Jag är en främling
från isiga norden, nyligen anländ till kontinenten»,
hvarpå fransmannen, under framsägandet af
»mille pardons», drog sig tillbaka, emottagen af damen med ett
gäckande smålöje, medan jag litet flat och ganska
smickrad fortsatte min väg. Det vore angenämt att
få återse den charmante kavaljeren! Du vet att jag
afskyr de unga, fadda narcisser, som endast läppjat
det fräsande skummet af lifvets bägare, medan jag
hyser en viss aktning för den mognade mannen af
stadgadt omdöme och grundsatser. Förtyd således ej
min flygtigt uttalade önskan!

Den 3 Augusti.

Min önskan gick i fullbordan innan jag hunnit glömma
mötet och intrycket af detsamma. Jag var i går på
min vanliga förmiddagsuppvaktning hos madonna San
Sisto, sittande i samspråk med en ung tyska, som är
sysselsatt med kopierandet af englarna vid madonnans
fötter. (I parentes kan jag tala om, att den himmelska
skönheten är engagerad för icke mindre än sju år af
mer eller mindre skickliga kopister. För närvarande
belägras hon af tre målare, uppflugna på sina
trätroner.) Som sagdt, min tyska och jag samtalade,
då bakom oss en mig ej obekant melodisk stämma
hördes yttra på franska till någon bredvid stående
person ett ganska träffande omdöme öfver madonnans
allvarligt oskuldsfulla ansigtsuttryck. Detta föll
emellertid ej min englamålande tyska på läppen,
som skrattande yttrade till mig, på sitt eget språk,
en anmärkning om huru löjligt det var, att dagligen
höra de skiljaktiga, ofta om okunnighet vittnande
omdömen, som fälldes öfver Rafaels mästerverk af
museibesökande. Jag teg, rodnade och vågade ej se
upp, af fruktan att bli igenkänd af min chevalier,
hvilken till min förvåning på god tyska återtog:

»Mina damer, våren ej för stränga mot konstälskaren,
som okonstladt uttrycker sin förtjusning på det sätt
känslan honom ingifver.»

Den lilla tyska fröken blef ej handfallen för så
litet, men hof ånyo upp sin något skärande röst
till genmäle: »Det står hvar och en fritt att
känna, tänka och yttra hvad man behagar, men för
det absolut stora och sköna kan blott den verklige
konstkännarens uppfattning och omdöme ega giltighet»
o. s. v. o. s. v. Under tiden hade jag fått emottaga
en ytterst artig igenkänningshelsning af chevaliern
och en bugning af hans följeslagare, och vågade
nu yttra:

»Himladrottningens oskuldsfulla majestät har äfven på
mig alltid gjort intrycket af något ljuft barnsligt,
medan gudabarnet på hennes arm i sin blick bär
aningsfullt allvar och en hel verld af omedveten
smärta. Äfven tyckes mig att det absolut sköna och
sanna borde utöfva samma verkan på så väl kunniga som
i konsten oinvigda.» På detta kunde ej vår englamoster
gå in, och nu brast dispyten lös på alla sidor och
slutade så, att »das Fräulein» lemnade englabarnen åt
deras öde, läste in färger och penslar i sitt skrin,
tog hatten på toppen och marscherade af, efter en
knapphändig afskedshelsning till oss alla. Nu fann
äfven jag tiden vara inne att försvinna, sedan jag
likväl först ledsagat fransmännen till beskådande
af Ruysdaels »Hagar», hvilken sköna tafla de förut
ej hade reda på. Sedan åtskildes vi, efter en af
chevaliern varmt uttalad önskan att himlen ville
förunna honom att återse den »älskvärda svenskan». Jag
skulle minsann ej heller ha något deremot, ty mannen
intresserar mig. Han är ej fransman, som jag trodde,
utan belgier samt heter de Laitre. Hans kort, som han
vid afskedet lemnade mig, prunkar med en friherrlig
krona och hans gods ligger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free