- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
316

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studieresan. Romantisk skiss af Urdur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af de nyförvärfvade vännerna i Dresden, redan kära
för mitt hjerta.»

»Reser ni till Paris?» utbrast han, »då blifva vi ju
nästan grannar, i synnerhet som vi emellanåt under
vintersäsongen tidtals uppehålla oss derstädes. Neka
oss ej er adress, chère demoiselle!»

»Men», invände madame de Rouffiac; »skulle
mademoiselle ej vilja taga afsked af sommaren hos
oss? Chateaubourg är berömdt för sin naturskönhet,
och vi kunde då glädja oss åt medvetandet, att
mademoiselle ännu en liten tid skulle vara tvungen
att ha oss i vänlig åtanke.»»

»Tack, chère soeur, du har gissat min hemliga
önskan och älskvärdt förekommit densamma» – utbrast
chevaliern. »Eh bien, mademoiselle, afslå ej denna
vår bön. Vi skola ej qvarhålla er längre än som kan
vara angenämt för er. Det skulle vara orätt att ha för
stora anspråk på er tid, men för den uppoffring deraf,
ni vill göra, skall ni finna en belöning i den glädje
ni derigenom skänker oss.»

Jag var öfverraskad, rörd och ett ögonblick frestad
att antaga tillbudet; men då jag eftersinnade hvad
man tänker om och väntar af mig derhemma, så kunde
jag ej annat än tacksamt afböja detta förslag,
ehuru mycket det kostade på mig. Jag tyckte att
chevaliern dervid såg bedröfvad ut, men madame
de Rouffiac deremot hemligen lättad från ett visst
tvång. Hon är visserligen älskvärd, men en något kall
verldsdam från hjessan till fotabjellet. Brodren synes
dock utöfva mycket inflytande på henne, och detta är
kärlekens. Vårt afsked var hjertligt och dervid blef
aftaladt att vi skulle återse hvarandra i Paris. Det
vore visst roligt, men få se hur det går med den
ihållande arbetsamhet som jag föresatt mig. Ännu
trenne dagar här, hvaraf en hel skall offras till
Luisa, och sedan får jag blott i minnet vallfärda
till det kära Dresden!

Jag har glömt att för dig omtala, att Luisas fästman
kanske kommer att företaga en studieresa till Paris
på samma gång som jag. Min älskvärda väninna har
bedt honom påskynda sin afresa, på det att jag ej
må behöfva resa ensam och utan beskyddare. Är det
ej makalöst vänligt och förekommande emot en person,
som måste vara dem jemförelsevis främmande?

Nu hör du ej af mig förrän från Paris.

Din Laura.

Femte Brefvet.

Paris den 2 September.

Älskade, o visste du hvad jag upplefvat sedan jag
senast skref dig till!

Men jag måste begynna från början:

Chevaliern och madame de Rouffiac afreste
tvenne dagar före mig öfver Mannheim, Heidelberg,
utefter hela Rhenfloden till Köln och derifrån till
Chateaubourg. Ännu i sista stunden ville de öfvertala
mig att följa dem, men mitt öde eller min medfödda
envishet motstod deras böner. Vi togo farväl vid
jernbanstationen, dit jag medförde några blommor och
musikalier af svenska danser och folkvisor för madame
de Rouffiacs räkning. Med ömsesidig saknad skildes vi,
och jag inser nu, men för sent, att det varit bäst
om jag åtföljt dem.

Mycket påkostande var afskedet från Friedenbergs och
Luisa, för att ej tala om skilsmessan mellan henne
och Händler.

»Auf Wiederseh’n» var det sista ord vi hörde från
hennes läppar, då tåget sattes i gång och ilade
åstad okända öden till möte. Ack, mer än okända
och oväntade!

Första dagens resa erbjöd intet anmärkningsvärdt. Vi
hade talrika och pratsamma reskamrater, men Händler
och jag underhöllo oss mest med hvarandra. Vi talade
mycket om Luisa, och till min glädje erfor jag att
han förstår och uppskattar henne som hon förtjenar;
men jag ville ha honom ändå mer dödligt förälskad i
henne. Han tyckes emellertid vara en ung man med ädla
tänkesätt, ehuru i många fall litet exalterad. Denna
exentricitet misskläder honom dock ej, den passar
bra till hans fysionomi à la Byron med gestalt och
hållning af en Apollo di Belvedere.

En half dag uppehöllo vi oss i Mainz, der intet
märkvärdigt utom Gutenbergs staty är att skåda, och
fortsatte resan till Paris dagen derpå. Allt gick bra
ända till Forbach, en liten köping vid gränsen, der
vi fingo undergå den mest småaktiga tullundersökning
jag någonsin kunnat tänka mig. De artiga fransmännen
kunna vara bra oartiga »på dragande kall och embetes
vägnar». Då jag inträdde i vår kupé efter visitationen
i tullhuset, fann jag att man under min frånvaro
utsträckt undersökningen ända till min lilla matkorg,
deri bröd och bakelser voro sönderbrutna. Då jag
undrande och leende anmärkte detta, svarade
tulltjenstemannen: »Madame, i dessa bonbons kunde ni ha
gömt små ur och fina spetsar.» Ack, att bli ansedd
för en probenreuter, då man är konstnärinna och
aristokratska till på köpet, det är hårdt, icke sannt?

Vi hade nu fått nya reskamrater, ett yngre franskt
boulevardlejon, som återvände från en spel- eller
badsejour i Baden-Baden, och en äldre dam med otaliga
askar och påsar i sitt sköte och omkring sig. Hon var
på hemresa stadd, från ett besök på landet till sin
bostad i Paris, Batignolles. En tjock, ogenomtränglig
dimma sänkte sig i den dystra aftonstunden ned till
jorden. Händler syntes tankfull och drömmande,
jag var sömnig, den gamla damen blundade och
suckade, fast slutande askar och påsar i sin famn;
fransmannen fantiserade samman en högst ful och
vanprydande nattmössa af en brokig duk och utsträckte
sig derefter med vårdslös grace på sin plats. Jag
drog kapuschongen af min reskappa öfver hufvudet,
fick en beundrande blick af lejonet i nattmössan på
mina små hvita händer, der mammas ring med solitären
ensamt blixtrar, och kände mig helt belåten att all
konversation omsider afstannat. Snart hade jag i en
lätt slummers armar förlorat minnet af den närvarande
stunden, då jag plötsligt väcktes af en våldsam stöt,
åtföljd af en häftig smärta i alla lemmar. Jag och
mina reskamrater voro hufvudstupa slungade mot golfvet
och den gamla damen skrek förfärad:

»Qu’est-ce qu’il y a donc?»

»Det är en stöt, min fru,» svarade lejonet lugnt
i det han med möda reste sig. Hans arm var ur led,
men han uthärdade denna plåga utan att ens blinka.

Damen slapp undan med blotta förskräckelsen och några
lätta kontusioner; med mig var heller ingen fara,
ehuru jag kände en häftig smärta i hufvudet. Min
läckra sköldpaddkam var i bitar, den ena örringen
krossad och mitt lösta hår beslöjade mig så som fordom
Kraka; men jag sjelf hade ej lidit större skada, än
att jag med full sans och stor förfäran såg Händler
ligga utan medvetande och blek som en död.

Vatten fanns ej att tillgå, emedan ingen under
den allmänna förvirringen ännu tänkt på att öppna
vagnsdörren för oss. Lyckligtvis hade vi luktsalt och
eau de cologne till hands; fransmannen med sin friska
arm och vi fruntimmer förenade våra krafter att få
Händler upp på soffan i kupén, och efter en liten
stund såg jag med outsäglig glädje att han öppnade
ögonen och hörde honom mumla svagt. Han hade fått
en svår stöt i bröstet, der en stark blodstockning
egde rum. Snar åderlåtning var af nöden, men vi
stodo midt på vägen och hade ännu ett godt stycke
till närmaste station. Olyckan hände emellan Epernay
och Châlons, stationens namn tog jag ej reda på i
förskräckelsen. Ingen vagn krossades, emedan förarens
hastiga bromsning eller backning af lokomotivet
hindrade tåget att stöta på ett förut gående godståg,
som försinkat sig och ej signalerat detta; men det
hastiga stannandet hade förorsakat stöten och kommit
vagnarna i vårt att häftigt slå emot hvarandra. Tvenne
personer hade likväl blifvit dödade, och många sårade
fördes in i väntsalen, då vi ändtligen ankommo till
stationen, der läkare snart infann sig. Innan Händler
hann att blifva åderlåten infann sig blodstörtning,
som försatte honom i stort svaghetstillstånd.

Många tragikomiska scener föreföllo äfven bland
de verkligt sorgliga i den sal, der både sjuka och
friska voro samlade. Bland andra fanns der en tjock,
rödhårig engelsman, som påstod sig vara svårt skadad i
bröstet. »Andas,» befallde läkaren. John Bull frustade
som ett lokomotiv, »Il n’y a

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free