Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studieresan. Romantisk skiss af Urdur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pas de quoi!» försäkrade Esculapi-sonen och
vände sig till dem, som bättre behöfde hans hjelp.
Jag tackade Gud att ha sluppit så lätt undan
den hotande faran. Under sjelfva katastrofens
korta ögonblick genomfor mig en plötslig fasa att
försvinna ur verlden på ett så våldsamt och spårlöst
sätt. Aldrig hade ni derhemma mer fått höra talas om
mig. Ingen visshet hade nånsin vunnits om mitt slut.
Emellertid befann jag mig i stort bryderi för
Händlers skull. Jag kunde ej lemna honom åt hans
öde, ensam bland främmande menniskor, och jag kunde
ej heller stanna qvar hos honom utan tillstymmelse
till förkläde. Läkaren anbefallde honom att stanna
och hemta krafter, men han sjelf yrkade ifrigt på
att bli förd till Paris. Slutligen afgjordes att han
skulle bäddas ned i en sjukkupé och att jag skulle
vaka öfver honom och vid ankomsten till Paris söka
att få honom in hos madame Morin, det pensionnat,
till hvilket jag erhållit rekommendationsbref.
Händler var fortfarande matt, men plågfri, och vår
resa gick så bra, som möjligt var under för handen
varande omständigheter. Dock gjorde jag mitt inträde
i Paris med helt andra känslor och under andra
förhållanden, än jag tänkt mig dem. Detta skimrande
ljushaf, denna glädtigt sorlande menniskomassa,
strömmande öfver de i aftonbelysning strålande
boulevarderna, gjorde ett nästan pinsamt intryck på
mitt trötta och uppskakade inre. Färden från jernbanan
var dock snart tillryggalagd och vi hamnade lyckligt
hos madame Morin, som hade plats för oss och emottog
oss med fransysk vältalighet och liflig beställsamhet.
Madame Morin och jag aflösa hvarandra vid Händlers
sjukbädd, men det ser ut som om tillfrisknandet
skulle bli temligen långsamt. I går uppfyllde jag
den sorgliga pligten att underrätta Luisa om hvad
som inträffat och huru Händler befinner sig.
Den 6.
Ännu intet svar från Luisa. Denna tystnad oroar
mig. Händlers beteende är underligt. I går yttrade
han sin önskan »att få dö nu, emedan han funne sig
så lycklig under nuvarande förhållanden»». Är det
möjligt att Luisas trolofvade kan se mig med annat
än vänskapens eller erkänslans ögon? Mig, som är
henne i qvinnovärde långt underlägsen, om jag än är
en smula fagrare till anletet. Han påstår att jag
har karnationen af Holbeins Madonna och ögonen af
Murillos »Obefläckade jungfru». Jag svarade kärft
och frånstötande på denna utsökta komplimang, ehuru
mitt hjerta sved att nödgas tala hårda ord till den
stackars sjuklingen – –
O, att Luisa snart ville komma!
Jag känner mig förvirrad, nedslagen, ja harmsen öfver
de hinder, som ständigt hopa sig på min arbetsväg.
Jag begär ju ej bättre än att i frid och ro få
öfverlemna mig åt utöfningen af min konst, utan andra
myror i hufvudet. – –
Ett par gånger har jag hemtat frisk luft på
boulevarden och är nu förtjust af det glada och
festliga utseende Paris dagligen erbjuder. Här skulle
man kunna angenämt flanera bort sin tid; men dertill
fordras ett lätt hjerta och en tung börs. Ett så
onyttigt lif vore dock ej en framåtsträfvande natur
värdigt, men under mina nuvarande förhållanden är det
en uppfriskande förströelse att komma ut och betrakta
de skiftande taflor, som vid hvarje steg man tager
framställa sig likt de glittrande föremålen i ett
kaleidoskop, hvilka ofta erbjuda nya bilder af i
grunden samma föremål.
Den 8.
Telegram från Cassel. På vägen hit har Luisa sjuknat
af öfveransträngning och oro. Föräldrarna äro
tröstlösa. Hvad kan jag nu göra annat än vaka på den
post, som ödet tilldelat mig; men plågsam är den!
Försigtigt har jag meddelat Händler den ledsamma
nyheten. Han syntes nedslagen, men resignerad, samt
yttrade: »För Luisas egen skull önskade jag att hon
stannat i sitt hem, då jag dessutom är så väl vårdad
och troligen utom
all fara.» O, tacksamhet du är stor på
jorden bland det manliga slägtet!
Några timmar senare.
Nytt telegram. Luisas sjukdom har tagit en, som det
synes, gynnsam vändning. Gud ske lof, jag har hyst
en hemlig fruktan att hennes englavingar redan voro
färdigvuxna! Må jorden ännu länge få bära hennes väna
bild på sin mörka yta. I glädjen afsänder jag genast
denna digra epistel, innan den hinner växa till mera
på bredd och längd.
Snart måtte jag väl få höra af dig, min hjertevän, beder
Laura.
Sjette Brefvet.
Paris den 16 September.
Hvad fick jag höra! Du ruinerad genom S:ska husets
bankrutt. Och jag, som redan depenserat mycket af dina
penningar, utan utsigt att kunna återbetala dem förrän
jag blir myndig! Aldrig skall min far låta beveka
sig att betala ut det minsta af mitt mödernearf,
så länge det står i hans makt att hindra mig få något.
Han finner nog denna olycka vara ett rättvist
straff för oss båda. Något måste emellertid göras,
för att lindra dina bekymmer. Store Gud, hvad skall
det väl blifva af oss? Jag vill skrifva både till
min far och de Laitre om hjelp; men hvad har jag
väl för säkerhet att erbjuda en främmande person,
som dessutom kanske redan glömt mig? Detta förslag
är vanvettigt och måste förkastas. Från madame Morin
bör jag flytta vid månadens slut, det blir för dyrt
att bo hos henne. Jag får krypa upp i en vindskammare
och lefva vid bröd, drufvor och Seinevatten; vinet
kommer på indragningsstat. Händler får sköta sig sjelf
tills Luisa kommer och tar hand om honom. Jag tror ej,
att det ännu går någon nöd på honom i penningväg, men
sjukdom och overksamhet tära nog på hans tillgångar,
som ej kunna vara stora. De blifvande svärföräldrarna
måtte väl draga försorg om att stärka hans kassa,
då tiden dertill är inne.
Den 20.
Det ena olycksslaget följer tätt på det andra! Luisa
dog i förrgår. Förkrossade af sorg hafva hennes
föräldrar med några ord underrättat mig om
dödsfallet. Ack, att jag vore dem nära och kunde
erbjuda dem någon ringa tröst! Min närvaro här är dock
nödvändig, en svår sändning har jag att uppfylla, då
jag skall underrätta Händler om hvad som händt. Ännu
vet han ingenting. Jag är så bedöfvad och bedröfvad
öfver Luisas bortgång, att jag nästan glömt mina egna
bekymmer! Huru skall jag skonsamt nog kunna säga
honom den sorgliga sanningen? Ännu en dag vill jag
bereda mig dertill.
Den 22.
Jag öfverraskades i går af ett bref från de Laitre
i den ädlaste stil. Han anhåller om min hand och
en kärlek, som kan hålla honom skadeslös för hvad
han en gång lidit genom en qvinnas svek. Till
gengäld vill han bära mig på sina händer öfver
lifvets obanade stigar och brådjup. Han älskar mig
ömt, djupt och allvarligt utan grillfängeri och
sjelfviskhet. Hvad eger väl jag att bjuda honom i
utbyte mot dessa ädla känslor? Ett hjerta, som ännu
ej vaknat till medvetande, ett sinne, som oroligt
och obelåtet med sig sjelf ej kan inför samvetet
dölja, att jag kringgått mina barnsliga pligter,
missbrukat väninnans ädelmod, för att blindt lyda
min egen vilja och tillfredsställa mitt egensinne,
och genom allt detta råkat i den brydsamma ställning,
hvari jag nu befinner mig. Skulle jag, för att rädda
mig derur, till räddningsplanka i min nöd, missbruka
och använda denne ädle mans känslor? – Nej, nej!
Det blidaste och mest aktningsfulla afslag vill jag
sända honom, med försäkran om en vänskap och en
aktning, som skall fortfara hos mig till lifvets
slut. Troligtvis skall jag ej mer återse den ädle
chevaliern, sedan allt är sagdt oss
emellan. – –
Den 23.
Händler, som nu tyckes vara utom all fara, fick i
går genom mig del af Luisas död. Min af flere orsaker
veka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
