- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
325

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLII. Carl Wilhelm Scheele. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett fosterländskt Bildergalleri.

XLII.

Carl Wilhelm Scheele.

Vårt fosterland kan med allt skäl vara stolt öfver,
att det skördat oförvissneliga lagrar ej allenast
på blodig valplats, utan äfven på vetenskapens
område. Och en bland de män, hvilkas namn städse
skola intaga en hög plats i vårt Pantheon, en bland
dessa vetenskapens triumfatorer, under dess mission
att böja naturens motståndskraft under den menskliga
viljan, en bland grufarbetarne i vetenskapens djupt
gående schakt var han, hvars bild pryder detta blad.

Kemien är, egentligen taladt, en ung vetenskap,
som, efter hvad vi veta, handlar om de olika slagen
af materia, om orsakerna till, lagarna för och
följderna af deras förening sinsemellan till likartade
kroppar, om egenskaperna hos dessa föreningar och
medlen att utföra dem samt åter söndra dem i deras
beståndsdelar. Länge, under tidehvarfvens lopp,
bestod all kemi i enstaka experimenter, utan någon
sammanbindande princip, eller ock voro de sammanknutna
genom alla möjliga fantastiska funderingar och
grubblerier, såsom i alkemiens dagar, hvars egentliga
uppgift var att förvandla oädla metaller till guld
och silfver. Under medeltiden åsyftade problemet
hufvudsakligen att framställa tvenne hemliga
medel, genom hvilka metallernas förädling skulle
möjliggöras. Det vigtigaste af
dessa preparat, hvilket skulle ega kraften att
till guld förvandla icke blott silfver, utan äfven
andra oädla metaller, såsom bly, qvicksilfver,
o. s. v., kallades Röda Lejonet, Storelixiret
eller Magisterium (mästerstycke), eller ock Röda
Tinkturen. Detta medel tillade man förmågan att icke
allenast kunna göra oädla metaller ädla, utan äfven
att tjena som ett universal-läkemedel, hvilket, då det
upplöstes och i en lämplig utspädning som Dryckesguld
(aurum potabile) intogs i små doser, helade alla
sjukdomar, föryngrade ålderdomen och förlängde
lifvet. Då man trodde preparatet i sig förena alla
dessa egenskaper, benämdes det företrädesvis de Vises
Sten eller ock Lifsens Panacé. Det andra hemliga
medlet deremot, hvilket bar namnet Hvita Lejonet,
Hvita Tinkturen eller Lilla Magisterium, inskränkte
sig till förmågan att förvandla alla oädla metaller
till silfver; det var de vises sten i halfva
fullkomlighetsgraden. De, som funnit de vises sten,
kallades adepter. Mycket ofog drefs af sådana
adepter, och guldmakeriets feber angrep äfven krönta
hufvuden. Historien omtalar särskildt kurfurst August
af Sachsen, som hade ett »guldhus» i Dresden, och
hans gemål, Anna af Danmark, som hade ett präktigt
inredt laboratorium i fasanträdgården i Annaburg. Ja,
den hemliga hofhistorien äfven här i landet berättar,
hurusom ännu Gustaf III bemäktigades af den medeltida
fantasien och med ett par »adepter» hade åtskilligt
guldmakeri för sig å Drottningholm, på hvilket
den lättrogne
monarken likväl ingalunda spann guldtråd.

Den första bräckan i detta inbillningens och
bedrägeriets villosystem gjorde ett par tyska
forskare, Stahl och Becher, hvilka i slutet af
17:de århundradet lade grunden till ett alldeles
nytt kemiskt system. Denna grund bildade det
s. k. phlogiston, det eldämne, som vid förbränningen
förflygtigades, hvadan således alla metaller
voro oxider, som beröfvats sitt phlogiston eller
eldämne. Denna tanke höll likväl icke streck, ehuru
den hade många troende.

Då grydde en ny dag för den kemiska vetenskapen.
I en liten obetydlig svensk småstad, Köping, hvars
tillvaro våra flesta landsmän då endast kände till
namnet, bodde en »snäll apotekare», hvilken i sitt
anspråkslösa laboratorium, utan den alkemistiske
adeptens stora apparat, sökte på forskningens väg den
vises sten, ej den, som gör guld af oädla metaller,
eller föryngrar, eller förlänger lifvet, utan denna
de vises sten, som blef hörnstenen till en glänsande
följd af de stoltaste upptäckter.

illustration placeholder

Carl Wilhelm Scheele.

Den »snälle apotekaren» var Carl Wilhelm Scheele,
som föddes den 9 December 1742 i den då Sverige
tillhöriga staden Stralsund, der fadren var köpmannen
Johan Christian Scheele och modren född Margaretha
Warnecross. Sedan han genomgått sin födelsestads
gymnasium, kom han vid fjorton års ålder »i lära»
på Bauchs apotek i Göteborg, der han för sin visade
lust blef anställd i laboratoriet och qvarblef i sex
år, hvarefter han 1765 begaf sig till Malmö, der han
gjorde bekantskap med professor A. J. Retzius, som
af sina samtida kallades en »jätte i lärdom». Scheele
var oförtruten med sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free