- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
326

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLII. Carl Wilhelm Scheele. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rön. Men en apotekarelärling har sannerligen icke
mycken tid att förfoga öfver, hvarför han måste
taga nätterna till hjelp, dem han ock vederbörligen
begagnade till läsning och forskning. Redan de första
försöken, han gjorde, röjde den blick af snillet, som
sedan ledde alla hans undersökningar, dem han lika
skarpsinnigt uttänkte som noggrannt utförde. 1768
tog han kondition på apoteket Korpen i Stockholm,
och nu blef hans namn bekant, derigenom att Retzius
åberopade i en till Vetenskapsakademien inlemnad
afhandling om vinstenssyran ett af Scheeles försök,
på hvilket han grundade sin egen undersökning.

I Upsala stod då kemisten professor Bergman, en af
Linnés lärjungar, på sin äras middagshöjd. Han hade
i synnerhet inom mineralogien gjort sig ett namn,
och bland hans upptäckter namnes särskildt den af
vätgas i mineralvatten, liksom det var han som först
uppställde den till våra dagar beståndande lagen om
de kemiska frändskaperna. Scheele kände sig dragen
till honom och tog 1773 anställning som provisor
på Upsala apotek, för att vara nära Bergman. Denne
förvånades öfver, att i den unge laboranten finna en
medtäflare, af hvars undersökningar han sjelf kunde
lära. Det gemensamma sanningssökandet gjorde dem till
vänner, och de bildade med forskaren Gahn en trio,
hvars alla medlemmar delgåfvo hvarandra sina rön
och upplysningar.

Redan 1770 hade Scheele gjort större uppseende genom
en till Vetenskapsakademien inlemnad afhandling
om fluss-spath-syran, på hvilken följde andra om
brunstenen och arseniken. På Bergmans förord inkallade
Akademien honom nu år 1775 till sin ledamot – en
ovanlig utmärkelse för en provisor. Också blef den
anspråkslöse Scheele helt förlägen och sökte att
dölja sig undan från verldens pris. Men det skulle
snart visa sig, att Vetenskapsakademien ingalunda
utmärkt en ovärdig, ty denne i borgerligt hänseende
ringaste bland akademisterna skulle snart bringa i
dagen de hemligaste krafterna i naturens verkstad
och deras verkningar.

Elden hade alltifrån barndomen fäst Scheeles
uppmärksamhet, och han hade i åratal grubblat
öfver den dittills dolda kraft, som framkallar
eldfenomenet. Han köpte nu för egen räkning Köpings
apotek och fortsatte mera lugnt och oafbrutet sina
forskningar, hvilka snart ledde till utgifvandet af
hans märkvärdiga afhandling om Eldens och Luftens
sammanhang med hvarandra och till upptäckten att
»icke blott elden, utan äfven andedrägten och hela
lifvet hade sin källa i den så kallade eldsluften,
som utgör den rena beståndsdelen af den atmosferiska
luften, hvilken vi andas, den delen deraf, som ingår i
vårt blod och ger det sin färg och sin lifskraft. Med
förvåning såg man i det glas, der man afsöndrat denna
luft, eldslågans förklarande sken, som, öfverträffande
all annan jordisk glans, tycktes vara en glimt från
en högre verld.» Kortligen, den största upptäckten
inom kemien var gjord, syret var funnet, och Stahl och
Bechers system föll, för att lemna rum för Lavoisiers,
grundadt på Scheeles sekular-upptäckt och gående ut
derpå, att metallen vid sin rostning mottager syre,
liksom äfven vatten bildas vid förbränning af syre
och väte.

Genom sin afhandling, hvilken utgafs på tyska,
försedd med förord af Bergman, blef snart den
anspråkslöse svenske apotekarens namn europeiskt. Den
ena akademien, det ena lärda sällskapet efter det
andra i Tyskland, Frankrike och Italien skyndade
att tillegna sig honom som ledamot. Det var endast
i sitt eget land han, som andra profeter, var okänd
för alla utom några få vetenskapsmän, hvarför det ock
hände mången resande svensk, väl bevandrad i adeliga
öfningar, att han i utlandet stod alldeles förbluffad,
då man sporde honom om den store Scheele. Ja, ett
dylikt spratt hände sjelfva Gustaf III, som ju annars
ville anses för konsters och vetenskapers synnerlige
beskyddare, det han ock var. När han
under sin italienska resa uppehöll sig i Turin,
ville man der på allt sätt visa den snillrike
monarken en förekommande artighet. Akademien skulle
hålla en fest, och de lifvade italienarne funno det
synnerligen lämpligt att genom Scheeles inväljande
till ledamot egna en rättvis hyllning åt såväl
den store vetenskapsmannen som det land, hvars
konung nu var akademiens gäst. Häpen öfver den ära
som sålunda vederfarits en af honom alldeles okänd
undersåte, skyndade konungen att i en skrifvelse till
vederbörande i Stockholm gifva befallning om Scheeles
utnämnande till riddare af vasaorden, hvilket på
den tiden skattades som en stor utmärkelse. Men här
hemma tog man för gifvet att konungen misstagit sig
om rätte mannen: det var ju omöjligt att majestätet
kunnat mena en stackars beskedlig apotekare. Allt
berodde helt visst af en namnförväxling, och
derför gaf man ordenstecknet åt ett bergsråd som
hette Schéele och hade ett adeligt von framför sitt
ursprungligen borgerliga namn. På den rätte Scheeles
bröst kom aldrig stjernan att glimma. Gustaf III fick
snart så mycket annat att tänka på, i synnerhet som
Köpings-apotekaren ingalunda »bråkade», utan emottog
blygsamt och förläget underrättelsen från Turin
om ledamotskapet i akademien, sägande: »Om det så
fortfar, kan jag blifva stolt och inbilla mig likna
en Macquer (hans föregångare) och en Bergman. Desse
hade likväl, om jag skall säga min rätta mening, mera
insigt i sina fingrar, än jag i mitt hufvud.» Lysande
anbud ingingo till honom från Preussen och England:
han afslog dem alla, såväl af olust för den stora
verlden, som af kärlek till Sverige. Då hans broder
förebrådde honom detta, svarade han blott, att han
ej kunde förstå, huru han fått reda derpå. Detta var
ej tillgjordhet, försäkrar Franzén i ett minnestal
öfver honom. All förställning stred emot hans enkla
och konstlösa väsende, som var ett uttryck af hans
uppriktiga och ärliga karakter.

Obekymrad om skrällarna från Famas trumpet,
fortfor Scheele med sitt arbete och riktade kemien
och teknologien med en mängd rön, som han delgaf
Vetenskapsakademien och andra lärda sällskap. Dessa
smärre skrifter blefvo senare samlade och öfversatta
på latin samt utgåfvos efter hans död i tvenne
band. Af dem inhemtar man, att han förutom syret
upptäckt glycerinen, baryten och chlor; att han funnit
en vacker grön målarefärg; att han uppfunnit ett
bättre sätt att tillreda benzoesalt; att han äfven
i växt- och djurriket infört den kemiska degeln,
samt att han bland annat undersökt djurens ben och
mjölkens beståndsdelar, bland hvilka han upptäckte
en egen syra. Genom dessa undersökningar rörande
den organiska kemien blef han fader till djurkemien,
som gjorts till en särskild gren af kemiens vetenskap.

Under detta arbete, måhända äfven genom inandningen
af giftiga analyser, undergräfdes Scheeles helsa i
förtid och han led i synnerhet af en plågsam gikt,
hvilken han ådragit sig under sina sömnlösa nätter i
kalla och dragiga apotekslaboratorier. Han dog den 21
Maj 1786, sedan han ett par dagar förut gift sig på
sotsängen med sin företrädares i apoteket enka, dels
af tillgifvenhet för henne, men äfven af tacksamhet
för den vård hon haft om hans hus. Samtidigt gjorde
han henne till sin enda arfvinge. I lifstiden hade
han understödt fattiga slägtingar och i allmänhet
visat ett menniskovänligt hjerta.

Scheeles lefnadshistoria är i sig ett bevis för
sanningen af satsen, att ingenting är så ringa, att
man bör förakta det. Äfven det obetydligaste flarn
kan ha sin stora roll i naturens skådespel; och den
menskliga storheten ligger ej i den yttre glansen
eller prakten. Mången i tystnad och obemärkthet
arbetande varelse upptager i mensklighetens historia
vida större plats, än den bullersammaste: menniskans
förtjenst ligger ej heller i ord, utan i handling. Den
ljudande malmen och den klingande bjellran förklinga
i rymden, medan den tysta kraften ofta gör revolution
i hela verldens tänkesätt.

Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free