- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
327

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örnnästet - Amfiteatern i Syracusa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Örnnästet.

»Fyra månader i Florida» är titeln på en
resebeskrifning af fransmannen Poussielgue,
hvilken på ett intressant sätt skildrar djur- och
växtverlden i de hittills föga kända trakterna af
den halfö, som utskjuter mellan Atlantiska hafvet
och Mexikanska viken. Ur denna beskrifning låna
vi ett utdrag för att belysa teckningen å sidan
324, der vi finna en negergosse i full fejd med en
luftens beherrskare. Författaren omtalar förloppet
af äfventyret på följande sätt:

Vi påskyndade stegen emedan natten nalkades och
vi ännu befunno oss långt ifrån vår slup, då
jag med foten stötte emot en stor benhög. Under
en grön, hundraårig ek låg hopadt ett tjockt lager
af alla slags lemningar efter djur: skeletter af
trädråttor och ekorrar, kotor och kranier af hjortar
och får, ben af ormar och ödlor, skal af blötdjur och
sköldpaddor samt fiskskräde. Jag upplyfte hufvudet. I
klykan mellan två väldiga grenar varseblef jag ett
ofantligt näste, som, nedifrån sedt, liknade ett hjul:
detta näste, hopfogadt af regelbundet flätade torra
qvistar och mellanrummen tätade med grästorfvor,
säf och mossa, hade åtminstone sex fots höjd och en
motsvarande bredd. Örnnästena – och detta var ett
sådant – hafva icke upphöjda kanter och bilda icke
skålform, emedan de då skulle brista under de stora
fåglarnas tyngd: deras form är mera platt. Detta näste
var det största jag någonsin sett, en omständighet,
hvartill jag fann förklaringsgrunden i dess belägenhet
på en ödslig »hummock», der en mensklig varelse
måhända icke visade sig på åratal. Man vet att örnen
lefver åtminstone hundra år och att ett örnpar, som
förenat sig vid två eller tre års ålder, förblifver
troget tillsammans hela lifvet. På så sätt händer det,
att ett och samma näste tjenar paret till bostad för
hela lifvet; hvarje år, då häckningstiden kommer,
laga och påbygga örnarna sitt näste, så att de i lugn
och ro kunna stanna qvar i sin luftiga boning. Detta
var tvifvelsutan fallet med det näste, som jag här
påträffat.

Jag lutade mig ned för att undersöka benen, som lågo
spridda framför mina fötter. Då jag upplyfte hufvudet,
fick jag se min svarte följeslagare Job som bäst i
farten med att klättra upp i eken, i det han likt en
apa sökte fäste för sina nakna tår i den skrofliga
barken. Han var redan närmare trettio fot i höjden

»Vill du packa dig ned!» ropade jag. »Vi ha ingen tid
att förlora! Akta dig dessutom för örnarna, de kunde
spela dig ett fult spratt!»

Den lille niggern försvarade sig med, att han visste
att jag gerna önskat ha en lefvande örnunge, och han
hoppades finna en sådan i nästet. Jag var öfvertygad
om motsatsen, ty då det finnes ungar i ett örnbo,
tillkännagifves deras närvaro genom en oangenäm
lukt af skämd fisk och ruttet kött. Jag lät honom
likväl hållas, ty han hade redan kommit nära toppen
af trädet. Jag lade emellertid ett par hagelpatroner
med grofva n:o 14 i min bössa, för att i nödfall
kunna skydda honom.

Job hade emellertid uppnått nästet och promenerade
nu omkring på detsamma som på ett kammargolf; han
hade endast hittat två ägg, och efter att ha roat
sig med att nedkasta de ben och knotor, som lågo qvar
på kanten af nästet, lade han äggen i sin näsduk och
började klättra ned.

Men röfvaren skulle icke slippa ostraffad undan.

En af örnarna, som utan tvifvel suttit uppflugen i
toppen på något närstående träd, störtade oförmodadt
ned på den
oförsigtige. Jag försökte skjuta, men fruktade
att såra gossen, som nu anfölls af örnen med den
yttersta häftighet. Lyckligtvis hade Job krupit in
bland de tätaste grenarna, så att de bildade ett
slags förskansning för hans kropp och afvärjde
de vingslag, som den ursinniga fågeln riktade mot
röfvaren för att nedstörta honom.

Jag begagnade mig af ett gynnsamt ögonblick och
lyckades att med ett skott träffa örnen, som
tungt föll till marken i det han uppgaf ett gällt
skri. Detta skri besvarades genast af ett annat, ett
af dessa genomträngande ljud, som injaga förskräckelse
bland vattnens och skogarnas bebyggare; det var den
andra örnen, som kom sin make till hjelp.

Job hade fått nog af den ena; han gled hastigt ned
till marken och kröp bakom mig med darrande knän
och förskrämd uppsyn. Jag lossade ett skott äfven på
den andra örnen, men måtte skjutit bom, ty han flög
genast bort.

Den sårade örnen, som fallit på ryggen, försvarade
sig emellertid med klorna mot mina hundar, som slitit
sig lösa och kastat sig öfver honom; de fingo båda
två djupa skråmor på nosen och togo tjutande till
flykten. Örnen, som var en stor, nästan svartfjädrad
hane, med hufvud och stjert hvita, tycktes icke
hafva fått annat än vingbenet krossadt och jag
beslöt att taga honom lefvande. Svårigheten var,
huru man skulle kunna nalkas. Aldrig gjorde en
fäktmästare snabbare vändningar och utfall än dem,
som örnen utförde med sina fruktansvärda klor;
liggande på ryggen och bevakande hvarenda af våra
rörelser med sina gula, uppspärrade ögon, var han
alltid beredd till parad. Ett ögonblick kom jag
honom för nära och skulle säkerligen fått benet
uppslitet, om jag icke maskinmessigt parerat hugget
med min halmhatt, som jag höll i handen och som
blef sliten i stycken. Slutligen fick jag en ljus
idé. Jag aftog min blus och skjorta samt Jobs rock,
kastade klädespersedlarna öfver fågeln, som genast
snärjde klorna i tyget, och gjorde mig så utan fara
till herre öfver honom. Det må anmärkas, att örnen
aldrig betjenar sig af näbben till försvar, och att
man ingenting har att frukta, då man är tryggad för
hans fruktansvärda klor. Vi bundo fången med säkra
tåg inuti de nyssnämda klädespersedlarna och jag tog
honom i mina armar, ty han var så tung, att Job, som
redan hade sin börda, icke skulle förmått bära honom.

Den hvithöfdade örnen, Haliaëtus leucocephalus, har
af naturforskarne blifvit klassificerad i en särskild
art, som igenkännes på sina nakna tarser. Dessa
fåglar hafva mera sjönatur än bergörnarna, men de
äro lika stora och lika vilda. Denna var tre och en
half fot hög och höll åtta fot mellan vingspetsarna;
honan är, liksom fallet är bland alla roffåglar,
något större än hannen. Äggen, som äro af fyra tums
diameter, hafva färg som kaffe med grädde. Job
hade krossat ett då han klättrade ned ur trädet;
jag upptäckte med förvåning att det inre af skalet
hade en vacker gräsgrön färg.

Vi framkommo till slupen när det redan var mörka
natten, beledsagade af tjutande vargar, som blifvit
framlockade af hundarnas oväsen. De följde oss ända
till flodstranden.

Vid hemkomsten omtalade jag för min reskamrat mitt
äfventyr med örnarna. Han försäkrade mig, att det
varit mycket farligt att antasta deras näste, hvilket
de pläga försvara ända till döden. Såsom exempel på
den kärlek, som de hysa för sina ungar, berättade
han mig, att han vid en skogseld i Maryland sett ett
örnpar störta sig midt ibland lågorna för att rädda
sina ungar.


Amfiteatern i Syracusa.

Uti tredje häftet af denna årgång lemnade vi våra
läsare en afbildning af fornlemningarna i Taormina
på ostkusten af Sicilien, och hade då tillfälle
att omnämna
amfiteatern i närheten af denna stad. Den teckning,
som vi denna gång meddela, och som framställer
ruinerna af den gamla amfiteatern i Syracusa, ger
oss ett fullständigare begrepp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free